Mobilen plingade till och hon läste sms:et. Sanna stod redo med bilen nere på gatan och resväskorna var packade. Perfekt. Pengarna tickade över till de nya kontona i skatteparadiset, överföring efter överföring. Två minuter kvar. Hon gick fram till fönstret och tittade ut. Där nere stod den silvriga Volvon som hon kände igen från biluthyrningen och längre upp i backen försvann fete Christers profil bort mot tunnelbanan. Hon bet sig i läppen. Han kom undan för lätt. Pengarna var ju ändå företagets egentligen. Christer borde få ett personligt straff också. Hon satte sig vid datorn och gick in på den allmänna katalogen. Där letade hon upp Christers personliga mapp och scrollade bland dokumenten. Finansutredningen? Just ja, det där hade han tjatat om i flera veckor om hur mycket tid det tog. Radera. Sådär. Och sen tömma papperskorgen och radera säkerhetskopian. Fanns det något mer hon kunde göra?
Hon gick bort till Christers plats och studerade det stökiga skrivbordet som var fyllt av papper, pennor, smutsiga kaffekoppar och andra prylar. Hennes blick föll på anslagstavlan. Häftstift, det var ju rätt klassiskt. Hon gömde några stift genom att sticka in dem i det slitna tyget på Christers stol. Sedan plockade hon bort tangenterna p, i, g, s, v och n från tangenbordet och klippte av sladden till musen. Vad mer? Hon drog ur alla övriga sladdar till datorn. Christer var totalt oteknisk och han kom alltid först av alla på morgnarna. Han skulle antingen få krypa ner under bordet med sin feta mage, sucka och stöna och dra i sladdhärvan, eller få vänta i säkert två timmar innan någon kom och kunde hjälpa honom. Bara för att till slut kunna logga in och upptäcka att allt hans arbete var borta. Underbart.
Det plingade till från hennes dator och hon gick tillbaka till sitt skrivbord. Överföringen var klar. Dags att dra. Hon stängde ner datorn, drog åt sig jackan och väskan och såg sig om en sista gång. Adjö då, Management Invest och adjö fete Christer. Må ni alltid minnas mig, Piggsvinet – en elak liten jävel. Hon lät bli att släcka, drog upp dörren och joggade nerför trapporna. Utanför huset syntes ingen till och hon tog några snabba steg över trottoaren, öppnade bildörren och hoppade in bredvid Sanna.
”Ah, där är du! Gick allt bra?” Sanna gav henne en kram och en snabb kyss.
”Som på räls. Nu drar vi.”
Sanna startade motorn och backade ut.
”Jaha. Så nu är vi brottslingar.”
”Ja. Mest jag egentligen. Fast det var jag redan så det är ingen större förändring.”
”Skulle du inte ta av peruken nu?”
”Ah, just det. ”Hon lutade sig fram och drog försiktigt ur nålarna. Sedan skakade hon ut sina blonda lockar och suckade nöjt. ”Gud, så skönt.”
”Känns det aldrig jobbigt?”
”Vilket? Peruken?”
”Nej, att veta att du är jagad.”
”Jag har aldrig känt mig särskilt jagad faktiskt. Men jag har i och för sig aldrig snott så här mycket pengar förut. Kanske lägger de ner mer energi då. Inte för att det kommer att hjälpa.”
Bilen rullade genom stan, över Öresundsbron och snart var de i Köpenhamn. Vid ljudet av sirener som närmade sig lystrade de båda till, men polisbilen susade bara förbi dem, på väg någon annanstans. Sanna svängde av mot flygplatsen.
”Ok, så du tror det här kommer funka nu då? Det kommer inte att stå poliser och vänta på oss på flygplatsen?” Sanna var uppenbart nervös och det gjorde Anja lite orolig också. Hon var van vid att arbeta själv och sina egna nerver visste hon att hon kunde lita på.
”Ingen kommer att märka något förrän på måndag. Det bästa är att vi tar oss ut ur landet så fort som möjligt. Dessutom har du inget att vara orolig för. Du har ju inte gjort något och du vet inget. Du ska bara åka på semester med din flickvän.”
”Jag vet. Förlåt. Jag ska skärpa mig. Jag har bara aldrig gjort något sånt här förut.”
”Det är lugnt. Men lita på mig bara och gör som jag säger så kommer allt gå bra. Okej?”
”Okej.”
.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar