Sätta segel, del 12 av 15

När Malin vaknade följande morgon befann hon sig några sekunder i ett tillstånd av tomhet. Sedan kom allting tillbaka. Sadie och Adele och Charlottes nattliga besök i ladan. Vilken skitvärld det var. Hon ville helst somna om och inte vakna mer. Men oron i kroppen hade kommit tillbaka blåst bort all sömn. Hon tittade bort mot klockan. Den visade 05,10. Hon stönade. Hur länge hade hon sovit? Hon hade varit så arg dagen innan att kroppen hade haft svårt att lugna sig, men hon hade tagit en sömntablett och till slut hade hon somnat, kanske vid tvåtiden. Charlotte låg där, lugnt och sov. Vilket härligt liv hon levde, en man som väntade därhemma i deras fina lägenhet, och sen en extra semesterman som tog henne i ladan om nätterna. Malin skakade på huvudet och gick ut. Hon tittade ner mot stigen som ledde till vattnet. Det kändes inte lika lockande att gå ner dit längre, men åt andra hållet växte bara tät granskog och det lockade ännu mindre. Nåja, det var inte havets fel att hon mådde dåligt. Hon tog stigen ner mot vattnet. Bryggan var tom och hon satte sig. Tårarna rann nerför hennes kinder och hon kände sig väldigt trött.

”Kan jag få förklara?” Adeles röst hördes bakom henne och hon ryckte till. ”Gå inte. Jag vill bara ha en chans att förklara. Om du ville lyssna, bara någon minut. Det är allt. Sen lovar jag att gå.” Malin svarade inte men efter några sekunder satte sig Adele på bryggan, någon meter ifrån henne.

”Du har rätt, Sadie gick hos mig. I ett halvårs tid ungefär. Och hon pratade mycket om dig. Om hur du alltid ställde upp för henne och hon berättade om saker du sagt. Jag blev imponerad av dig. Jag kommer ihåg att jag tänkte ibland, att jag önskade att jag hade haft en sådan flickvän, någon som var så snäll och omtänksam, någon som gav mig så mycket kärlek. Men Sadie kunde inte ta emot den. Hon älskade inte sig själv och hon kunde inte ta in någon annans kärlek heller.” Adele gjorde en paus, men Malin sa inget. Hon tittade bara ut över vattnet, och tårarna fortsatte att rinna.

”Jag förstod inte att det var du först. När du berättade vad du arbetade med, så kopplade jag plötsligt ihop ditt namn och ditt jobb med Sadie. Jag blev lite chockad tror jag, men jag var fortfarande inte helt säker. Men sen tjuvkikade jag på Olofs adresslista och såg var du bodde och jag kom ihåg att Sadie hade berättat om ert hus på höjden…” Hon drog efter andan. ”Gud, jag borde inte ha gjort det. Jag vet. Jag var bara så… så nyfiken på dig. Jag skäms, det gör jag, men.. Du är bara så.. fin.”

”Kan du gå nu?” Malin snyftade till och gömde ansiktet i händerna.

”Ja. Förlåt. Jag går.”

.