Dags för en låt av coola Linda Perry...
... men vart har hennes fina hatt tagit vägen?
måndag 29 november 2010
lördag 27 november 2010
Bästa bloggarna?
Amerikanska sidan About Lesbian Life har valt ut sina favoriter bland de lesbiska amerikanska bloggarna. Så här ser listan och Abouts kommentarer ut:
1. Pam´s House Blend
Pam är på hugget. Hon är alltid bland de första att kommentera viktiga händelser i HBTQ-sfären. Beroende på vem man frågar är hon en elak antikristen aktivist eller den bästa bloggaren i HBTQ-sfären.
2. Mombian
För alla lesbiska mammor därute, och till och med för dem som inte är föräldrar, är Mombian en toppensida med bok- och leksaksrecension, resetips, hälsotips och till och med veganska kakrecept.
3. Jasmyne Cannick
Jasmyne Cannick är en nya generationens bloggaktivist som utmanar den homofobiska straighta världen och även belyser rasism, sexism och falsket inom gaysamhället.
4. Rosie
Rosie O'Donnells blogg är en mix av politiska åsikter, poesi och videos.
Kommentarerna är alltså Abouts egna kommentarer och inte Fem flators. Resten av Abouts lista kan du se här. Vad tycker du? Är de amerikanska lesbiska bloggarna något att ha? Och vilka lesbiska bloggar är egentligen bäst i Sverige? Vilka läser du? Lämna gärna en kommentar!
.
1. Pam´s House Blend
Pam är på hugget. Hon är alltid bland de första att kommentera viktiga händelser i HBTQ-sfären. Beroende på vem man frågar är hon en elak antikristen aktivist eller den bästa bloggaren i HBTQ-sfären.
2. Mombian
För alla lesbiska mammor därute, och till och med för dem som inte är föräldrar, är Mombian en toppensida med bok- och leksaksrecension, resetips, hälsotips och till och med veganska kakrecept.
3. Jasmyne Cannick
Jasmyne Cannick är en nya generationens bloggaktivist som utmanar den homofobiska straighta världen och även belyser rasism, sexism och falsket inom gaysamhället.
4. Rosie
Rosie O'Donnells blogg är en mix av politiska åsikter, poesi och videos.
Kommentarerna är alltså Abouts egna kommentarer och inte Fem flators. Resten av Abouts lista kan du se här. Vad tycker du? Är de amerikanska lesbiska bloggarna något att ha? Och vilka lesbiska bloggar är egentligen bäst i Sverige? Vilka läser du? Lämna gärna en kommentar!
.
torsdag 25 november 2010
Bara en månad kvar!
Ja, kan ni förstå det? Det är bara en månad kvar till julafton! Det är hög tid att börja spana in årets utbud av gayiga klappar. Vi börjar på en gång med denna tjusiga t-tröja som vi hittade på sidan Shirtstore.
söndag 21 november 2010
Fem slår upp
Vissa ord är självklart viktiga att känna till som lesbisk tjej. Vi slog upp dem i Svenska Akademins ordbok och fick se dem satta i sina rätta sammanhang. Nästa gång vi går ut ska vi beställa in en bägare lesbiskt. Sedan kan man ligga på flatan, som oftast är platt men bred och har en urgröpning.
[LESBISK]
tillhör l. kommer från Lesbos. Det ljufva Lesbiska vinet. STAGNELIUS SVS) 3: 65 (1817). Den lesbiska sångarskolan. GRIMBERG VärldH 2: 230 (1927).
a) (enst.) i n. sg., substantiverat: vin från Lesbos. En bägare lesbiskt. RYDBERG Ath. 3 (1859).
[FLATA]
a)plan, slät o. jämn yta; äv. om bredt föremål med två motsatta sådana ytor. LINNÉ Öl. 69 (1745). Breda flator af säf, som fastknytas öfver halsen på hästen, så att de ligga under lokorna.
b) (lägga, ställa o. d. l. ligga) på flatan (motsatt: på kant). RÅLAMB 10: 37 (1691). (Smält-)Ugnens botten muras först med Tegelsten på kant ... Sedan lägges et hvarf af samma slags sten på flatan. VetAH 1803, s. 40. HEDIN Pol 2: 452 (1911).
c) (fullt br.) till 1 e, om bredsidan av svärd o. d. LIND (1749). Gif rum, såvida ni ej vill smaka flatan af min värja. RYDBERG Frib. 224 (1857). Bollträets slagyta (flatan) är platt. 2NF 3: 1021 (1905).
d) (fullt br.) till 1 f, om handens innersida. TRIEWALD Förel. 1: 85 (1728, 1735). (Handens) ena yta, ryggen (dorsum), är något kullrig; den andra, flatan (vola), har en urgröpning. NF 6: 657 (1882).
(i sht vard.) till 2: förlägenhet o. d. WALLENBERG Gal. 107 (1771; uppl. 1921). Huru ofta ser man ej flatheten utbreda sin rodnad öfver den beledda dårens platta ansigte? KELLGREN 3: 241 (c. 1780).
.
[LESBISK]
tillhör l. kommer från Lesbos. Det ljufva Lesbiska vinet. STAGNELIUS SVS) 3: 65 (1817). Den lesbiska sångarskolan. GRIMBERG VärldH 2: 230 (1927).
a) (enst.) i n. sg., substantiverat: vin från Lesbos. En bägare lesbiskt. RYDBERG Ath. 3 (1859).
[FLATA]
a)plan, slät o. jämn yta; äv. om bredt föremål med två motsatta sådana ytor. LINNÉ Öl. 69 (1745). Breda flator af säf, som fastknytas öfver halsen på hästen, så att de ligga under lokorna.
b) (lägga, ställa o. d. l. ligga) på flatan (motsatt: på kant). RÅLAMB 10: 37 (1691). (Smält-)Ugnens botten muras först med Tegelsten på kant ... Sedan lägges et hvarf af samma slags sten på flatan. VetAH 1803, s. 40. HEDIN Pol 2: 452 (1911).
c) (fullt br.) till 1 e, om bredsidan av svärd o. d. LIND (1749). Gif rum, såvida ni ej vill smaka flatan af min värja. RYDBERG Frib. 224 (1857). Bollträets slagyta (flatan) är platt. 2NF 3: 1021 (1905).
d) (fullt br.) till 1 f, om handens innersida. TRIEWALD Förel. 1: 85 (1728, 1735). (Handens) ena yta, ryggen (dorsum), är något kullrig; den andra, flatan (vola), har en urgröpning. NF 6: 657 (1882).
(i sht vard.) till 2: förlägenhet o. d. WALLENBERG Gal. 107 (1771; uppl. 1921). Huru ofta ser man ej flatheten utbreda sin rodnad öfver den beledda dårens platta ansigte? KELLGREN 3: 241 (c. 1780).
.
torsdag 18 november 2010
Mitt skrivande liv, en intervju av Sara Lövestam
Tidigare bad vi författaren Monica Nolan intervjua sig själv om sitt skrivande. Denna gång har vi bett svenska författaren Sara Lövestam intervjua sig själv. Läs hennes frågor och svar nedan!
Jag träffar Sara Lövestam i hennes nya lägenhet, där jag får kryssa mellan flyttkartongerna för att komma in. Är det verkligen en lämplig tidpunkt att genomföra en intervju, frågar jag och Sara, som råkar vara jag själv, nickar och säger att jag alltid är välkommen. Vi sätter oss i den nya soffan, som åtminstone den är på plats, och jag vässar min penna.
-Låt oss börja med att prata om din skrivprocess. Vad gör du allra först när du sätter dig för att skriva?
-Jag öppnar mina två dokument, det jag skriver i och det jag planerar berättelsen i. Sedan öppnar jag en lämplig låtlista på datorn, just nu en som kallas ”jazz ladies”, eller hittar en på Youtube. Ganska snart efter att jag har börjat skriva blir jag otålig efter synonymer och går in på www.synonymer.se eftersom jag inte har ett svenskt wordprogram. Får man önska?
-Ja.
-Då önskar jag mig ett svenskt wordprogram. Jag saknar att kunna trycka shift+F7 för att komma till synonymerna.
-Apropå det, vad är dina favoritsnabbkommandon i skrivandet?
-Jag använder ctrl+end varenda gång jag öppnar mitt dokument för att fortsätta skriva. Då kommer man direkt till slutet av hela dokumentet. Jag är i allmänhet het på piltangenterna i samband med ctrl och shift, jag använder dem alltid för att markera text eller flytta mig i dokumentet.
-Du är inte lika het på musen, med andra ord?
-Jag ... hehe.
-Hehe.
-Hehe.
-Hehe. Åter till manus. Skiljer sig din skrivrutin nu från när du började skriva romanmanus för tolv år sedan?
-Ja, mycket. När jag först bestämde mig för att skriva en roman trodde jag att det bara var att skriva på. Som en novell, men längre. Ju mer jag har jobbat på strukturen och på att få berättelsen i fokus, desto mer har jag börjat använda det jag kallar ”framåtdokumentet”, som det heter i mitt huvud, där berättelsens huvudpunkter finns. Jag stolpar inte upp hela kapitel där från början, utan har ett litet system där framåtdokumentet blir mer detaljerat efterhand som själva texten växer fram.
-Din nästa bok, "I havet finns så många fiskar", har ingen tydlig flatvinkling även om den inte är rakt igenom heteronormativ. Är du inte en flatförfattare?
-Jo, i den aspekten att jag är en flata som är författare. Men jag har ingen ambition att till exempel bara skriva kärlekshistorier, eller för den delen se till att flator har huvudrollerna i alla mina böcker. Däremot tror jag att mitt perspektiv tillför böckerna någonting. Som flata får man lätt en annan position i förhållande till kön än vad heteron har, och eftersom kön är så dominerande i hur relationer formas här i världen tror jag att jag kanske ser andra saker i en del relationer jag skildrar än jag hade sett om jag hade varit hetero. Jag hoppas dessutom att det kommer att bli många fler böcker från mig, och bland dem kan jag lugnt säga att kärlek mellan kvinnor kommer att vara överrepresenterad.
-Vilka skriver du mest för, flatorna eller de andra?
-Jag skriver mest för dig förstås, alltså mig själv. Men jag förstår frågan, för jag har nog lite olika förhållningssätt. Flatorna, ja inte alla flator förstås och inte bara flator, men ganska många, har varit med mig ända sedan bruden-tiden. Många har uttryckt tacksamhet över skildringarna av att komma ut, en del säger att mina krönikor har hjälpt dem, andra blir helt enkelt bara glada över att känna igen sig. Och på ställen där ingen annan någonsin hört talas om en Sara Lövestam, sitter det ändå alltid några tappra (och snygga) korthåriga brudar längst fram vid scenen. Det skulle kännas tungt att göra dem besvikna, även om jag hoppas att mitt skrivande når ut till många fler än folk av ett visst kön och en viss preferens. Man kan säga att målgruppen för mina romaner inte alls begränsar sig till lesbiska, men att jag bryr mig extra mycket om mina lesbiska och andra hbt-läsare.
-Apropå Bruden, när du satt och skrev på din brudblogg (Brudens blogg om brudar), kunde du någonsin ana att du fyra år senare skulle ha kontrakt på din andra bok med Piratförlaget och vara kollega med Guillou?
-Ana och ana ... på den tiden var bloggen och mitt skrivande i en testfas. Jag ville verkligen ta reda på om jag var någon som a) var bra på att skriva eller b) bara trodde att hon var bra på att skriva. Sedan kan man ju diskutera vad det är, om inte en subjektiv bedömning, men jag ville se om mitt skrivande nådde ut. Och jag hade faktiskt samma tanke när jag deltog i tävlingen som tog mig till Piratförlaget, Bok-SM. Att antingen är jag så bra som jag tror att jag är, och då får jag förr eller senare det här kontraktet. Eller så lurar jag mig själv att andra skulle vara intresserade, och då måste jag ta reda på hur jag ska nå dit. Så ... innerst inne var jag säker på att jag skulle få bokkontrakt en vacker dag, frågan var bara när, och hur mycket jag måste förbättra mitt skrivande innan jag nådde dit. Att det sedan blev Piratförlaget och hur stort det var att få kontrakt med just dem, slog mig inte förrän jag stod där med pappret i handen.
-Eftersom det här är en intervju där jag ställer frågor som du önskar att journalister skulle ha ställt i andra intervjuer, måste jag ställa frågan: Lelle i din roman Udda är ju en lesbisk svensklärare i Stockholms flatgegga, och du är en lesbisk SFI-lärare i Stockholms flatgegga. Hur mycket identifierar du dig själv med Paula, den rullstolsburna och tillknäppta partikelverbsforskaren?
-Tack för att du frågar! Jag identifierar mig jättemycket med Paula, kanske mest av alla i Uddas persongalleri. Hennes nörderi och integritet ligger på sätt och vis närmare mig än Lelles gränslöshet, om man ser till djupare saker än bara yta. Självklart finns det egenskaper även hos Lelle som jag också plockat direkt från mig själv, men jag är glad att du ställer frågan om Paula.
-Det var det jag misstänkte. Sist men inte minst, vill du ha lite choklad?
-Ja, tack!
.
Jag träffar Sara Lövestam i hennes nya lägenhet, där jag får kryssa mellan flyttkartongerna för att komma in. Är det verkligen en lämplig tidpunkt att genomföra en intervju, frågar jag och Sara, som råkar vara jag själv, nickar och säger att jag alltid är välkommen. Vi sätter oss i den nya soffan, som åtminstone den är på plats, och jag vässar min penna.
-Låt oss börja med att prata om din skrivprocess. Vad gör du allra först när du sätter dig för att skriva?
-Jag öppnar mina två dokument, det jag skriver i och det jag planerar berättelsen i. Sedan öppnar jag en lämplig låtlista på datorn, just nu en som kallas ”jazz ladies”, eller hittar en på Youtube. Ganska snart efter att jag har börjat skriva blir jag otålig efter synonymer och går in på www.synonymer.se eftersom jag inte har ett svenskt wordprogram. Får man önska?
-Ja.
-Då önskar jag mig ett svenskt wordprogram. Jag saknar att kunna trycka shift+F7 för att komma till synonymerna.
-Apropå det, vad är dina favoritsnabbkommandon i skrivandet?
-Jag använder ctrl+end varenda gång jag öppnar mitt dokument för att fortsätta skriva. Då kommer man direkt till slutet av hela dokumentet. Jag är i allmänhet het på piltangenterna i samband med ctrl och shift, jag använder dem alltid för att markera text eller flytta mig i dokumentet.
-Du är inte lika het på musen, med andra ord?
-Jag ... hehe.
-Hehe.
-Hehe.
-Hehe. Åter till manus. Skiljer sig din skrivrutin nu från när du började skriva romanmanus för tolv år sedan?
-Ja, mycket. När jag först bestämde mig för att skriva en roman trodde jag att det bara var att skriva på. Som en novell, men längre. Ju mer jag har jobbat på strukturen och på att få berättelsen i fokus, desto mer har jag börjat använda det jag kallar ”framåtdokumentet”, som det heter i mitt huvud, där berättelsens huvudpunkter finns. Jag stolpar inte upp hela kapitel där från början, utan har ett litet system där framåtdokumentet blir mer detaljerat efterhand som själva texten växer fram.
-Din nästa bok, "I havet finns så många fiskar", har ingen tydlig flatvinkling även om den inte är rakt igenom heteronormativ. Är du inte en flatförfattare?
-Jo, i den aspekten att jag är en flata som är författare. Men jag har ingen ambition att till exempel bara skriva kärlekshistorier, eller för den delen se till att flator har huvudrollerna i alla mina böcker. Däremot tror jag att mitt perspektiv tillför böckerna någonting. Som flata får man lätt en annan position i förhållande till kön än vad heteron har, och eftersom kön är så dominerande i hur relationer formas här i världen tror jag att jag kanske ser andra saker i en del relationer jag skildrar än jag hade sett om jag hade varit hetero. Jag hoppas dessutom att det kommer att bli många fler böcker från mig, och bland dem kan jag lugnt säga att kärlek mellan kvinnor kommer att vara överrepresenterad.
-Vilka skriver du mest för, flatorna eller de andra?
-Jag skriver mest för dig förstås, alltså mig själv. Men jag förstår frågan, för jag har nog lite olika förhållningssätt. Flatorna, ja inte alla flator förstås och inte bara flator, men ganska många, har varit med mig ända sedan bruden-tiden. Många har uttryckt tacksamhet över skildringarna av att komma ut, en del säger att mina krönikor har hjälpt dem, andra blir helt enkelt bara glada över att känna igen sig. Och på ställen där ingen annan någonsin hört talas om en Sara Lövestam, sitter det ändå alltid några tappra (och snygga) korthåriga brudar längst fram vid scenen. Det skulle kännas tungt att göra dem besvikna, även om jag hoppas att mitt skrivande når ut till många fler än folk av ett visst kön och en viss preferens. Man kan säga att målgruppen för mina romaner inte alls begränsar sig till lesbiska, men att jag bryr mig extra mycket om mina lesbiska och andra hbt-läsare.
-Apropå Bruden, när du satt och skrev på din brudblogg (Brudens blogg om brudar), kunde du någonsin ana att du fyra år senare skulle ha kontrakt på din andra bok med Piratförlaget och vara kollega med Guillou?
-Ana och ana ... på den tiden var bloggen och mitt skrivande i en testfas. Jag ville verkligen ta reda på om jag var någon som a) var bra på att skriva eller b) bara trodde att hon var bra på att skriva. Sedan kan man ju diskutera vad det är, om inte en subjektiv bedömning, men jag ville se om mitt skrivande nådde ut. Och jag hade faktiskt samma tanke när jag deltog i tävlingen som tog mig till Piratförlaget, Bok-SM. Att antingen är jag så bra som jag tror att jag är, och då får jag förr eller senare det här kontraktet. Eller så lurar jag mig själv att andra skulle vara intresserade, och då måste jag ta reda på hur jag ska nå dit. Så ... innerst inne var jag säker på att jag skulle få bokkontrakt en vacker dag, frågan var bara när, och hur mycket jag måste förbättra mitt skrivande innan jag nådde dit. Att det sedan blev Piratförlaget och hur stort det var att få kontrakt med just dem, slog mig inte förrän jag stod där med pappret i handen.
-Eftersom det här är en intervju där jag ställer frågor som du önskar att journalister skulle ha ställt i andra intervjuer, måste jag ställa frågan: Lelle i din roman Udda är ju en lesbisk svensklärare i Stockholms flatgegga, och du är en lesbisk SFI-lärare i Stockholms flatgegga. Hur mycket identifierar du dig själv med Paula, den rullstolsburna och tillknäppta partikelverbsforskaren?
-Tack för att du frågar! Jag identifierar mig jättemycket med Paula, kanske mest av alla i Uddas persongalleri. Hennes nörderi och integritet ligger på sätt och vis närmare mig än Lelles gränslöshet, om man ser till djupare saker än bara yta. Självklart finns det egenskaper även hos Lelle som jag också plockat direkt från mig själv, men jag är glad att du ställer frågan om Paula.
-Det var det jag misstänkte. Sist men inte minst, vill du ha lite choklad?
-Ja, tack!
.
måndag 15 november 2010
lördag 13 november 2010
Boktipset: Det händer nu
Det händer nu av Sofia Nordin nominerades till Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok.
Det är en kärlekshistoria om två tjejer och huvudpersonen Stella brottas med sina inre tankar om vad som är okej och inte. För att ventilera sina känslor tecknar hon i hemlighet porträtt av sin stora kärlek Sigrid. Sakta men säkert kan hon bejaka sina känslor och närma sig Sigrid. Men det svåraste är nästan att bemöta alla andra som står henne nära - föräldrar, syskon och kompisar.
Såhär skriver Svenska Dagbladets recensent om boken:
Tabut mot att skriva om lesbisk kärlek i ungdomsböcker raserades som så mycket annat på 1970-talet. Men aldrig har jag läst en så stark skildring som Sofia Nordins ”Det händer nu”.
Steg för steg beskriver hon känslornas långsamma uppvaknande hos sextonåringarna, hur kärleken växer från tvekan och osäkerhet till en innerlig fördjupning så detaljerat skildrad att det är snudd på handbok.
Men fast Stella är beredd att ropa ut sin kärlek till Sigrid över hela skolan är problemen med omgivningen ändå inte lösta. Sigrids mamma kastar ut henne, väninnorna slår över i sin ”vidsynthet” och killarna ser som en självklarhet att tjejerna är till för dem.
Men det var värre förr. Ett intressant inslag i boken är Stellas e-postbrevväxling med en äldre dam, som hela livet fått undertrycka sina känslor. Stella får perspektiv på sin situation och Sofia Nordin tar fasta på ännu en möjlighet att analysera fördomar.
Det är en kärlekshistoria om två tjejer och huvudpersonen Stella brottas med sina inre tankar om vad som är okej och inte. För att ventilera sina känslor tecknar hon i hemlighet porträtt av sin stora kärlek Sigrid. Sakta men säkert kan hon bejaka sina känslor och närma sig Sigrid. Men det svåraste är nästan att bemöta alla andra som står henne nära - föräldrar, syskon och kompisar.
Såhär skriver Svenska Dagbladets recensent om boken:
Tabut mot att skriva om lesbisk kärlek i ungdomsböcker raserades som så mycket annat på 1970-talet. Men aldrig har jag läst en så stark skildring som Sofia Nordins ”Det händer nu”.
Steg för steg beskriver hon känslornas långsamma uppvaknande hos sextonåringarna, hur kärleken växer från tvekan och osäkerhet till en innerlig fördjupning så detaljerat skildrad att det är snudd på handbok.
Men fast Stella är beredd att ropa ut sin kärlek till Sigrid över hela skolan är problemen med omgivningen ändå inte lösta. Sigrids mamma kastar ut henne, väninnorna slår över i sin ”vidsynthet” och killarna ser som en självklarhet att tjejerna är till för dem.
Men det var värre förr. Ett intressant inslag i boken är Stellas e-postbrevväxling med en äldre dam, som hela livet fått undertrycka sina känslor. Stella får perspektiv på sin situation och Sofia Nordin tar fasta på ännu en möjlighet att analysera fördomar.
.
fredag 12 november 2010
Kommande filmer från Pecca Pics
På Peccadillo Pictures släpps det mycket gayig film. Filmer som redan är släppta kan du hitta här och filmer som kommer snart kan du se här. Alla Pecca Pics lesbiska filmer kan du se här.
Datumen nedan är de datum som Pecca Pics släpper filmerna på dvd. De kan redan vara släppta på dvd i andra länder, eller ha visats på bio.
22 nov: FIT
Datumen nedan är de datum som Pecca Pics släpper filmerna på dvd. De kan redan vara släppta på dvd i andra länder, eller ha visats på bio.
22 nov: FIT
28 mars: My friend from Faro
(ingen trailer finns ännu)
Eternal daydreamer Mel can't wait to quit her sucky catering job and fly to her dream destination: Portugal. Things change when the beautiful Jenny literally crashes into her life when Mel nearly runs her over in her classic BMW. It is love at first sight, however there is just one problem: Jenny mistakenly assumes Mel to be a boy. Despite this, the pair become boyfriend and girlfriend. With Mel attempting to disguise her true gender at every turn, her journey from tomboy to out lesbian is fraught with life-defining dilemmas and sweet surprises.
.
torsdag 11 november 2010
Lesbiska serier online
Tidningen Curve har gjort en sammanställning av lesbiska serier på nätet. Kolla in alla serierna nedan!
We have to stop now
Plan V
Seeking Simone
Girltrash
BJ Fletcher: Private Eye
3Way
Anyone But Me
Far out
Apples
The Lovers and Friends Show
Feed
The Time Travelling Lesbian
Chica busca chica
The Sweet Adventures of Nat and Meg
Cherry Bomb
Cat on the prowl
What´s your problem?
.
We have to stop now
Plan V
Seeking Simone
Girltrash
BJ Fletcher: Private Eye
3Way
Anyone But Me
Far out
Apples
The Lovers and Friends Show
Feed
The Time Travelling Lesbian
Chica busca chica
The Sweet Adventures of Nat and Meg
Cherry Bomb
Cat on the prowl
What´s your problem?
.
onsdag 10 november 2010
Skamlöst
Skamlöst är en novellsamling, men inte vilken novellsamling som helst, utan en erotisk novellsamling, men inte vilken erotisk novellsamling som helst utan en queer erotisk novellsamling... Ungefär...
Arton författare (Bland andra Birgitta Stenberg, Hanna Wallsten, Elin Grelsson och Sara Lövestam) har skrivit arton noveller och de är alla väldigt olika. (Ja, både författarna och novellerna...) Men de ska förstås alla vara erotiska. (Novellerna)
Arton författare (Bland andra Birgitta Stenberg, Hanna Wallsten, Elin Grelsson och Sara Lövestam) har skrivit arton noveller och de är alla väldigt olika. (Ja, både författarna och novellerna...) Men de ska förstås alla vara erotiska. (Novellerna)
"Ska" undrar du? Är de inte det då? Jo, säkert är de alla erotiska för någon. Men smaken är som bekant som baken och alla läsare tycker kanske inte att alla noveller är erotiska. Nu har du kommit till den där punkten då du börjar fundera över vad "erotisk" egentligen betyder, eller hur? Därför har jag slagit upp det på Wikipedia åt dig:
Erotik, från den grekiske guden Eros, är sexualitet som lägger tonvikten på de sinnliga, sensuella aspekterna av kärlekslivet.
Erotik, från den grekiske guden Eros, är sexualitet som lägger tonvikten på de sinnliga, sensuella aspekterna av kärlekslivet.
Det ska alltså vara sex, men inte porrigt sex, utan vackert sensuellt sex. Hänger du med?
Vad är det då för vackert sensuellt sex i "Skamlöst"? Det är flatsex, bögsex, annat sex, ja till och med sex med ett skogsrå i Sara Lövestams novell.
En sak kan jag konstatera efter att ha läst novellsamlingen. Det är svårt att skriva en erotisk novell. Att beskriva kärleksscener kräver ett vackert, orginellt språk och mycket fantasi för att det inte ska låta klyschigt och tråkigt. "Han gjorde si, hon gjorde så", får liksom inte historien att lyfta.
De noveller jag gillade bäst i samlingen var de som hade en rejäl riktig bakgrundshistoria att bygga på. En bra erotisk novell kräver tydligen en bra uppvärmning. Ett förspel! Det fungerar sällan att sexscenerna börjar pang bom utan att vi känner till situationen, personerna, känslorna. Då faller det platt.
Och som det inte vore nog så är det dessutom jättesvårt att få till ett bra slut som faller sig naturligt. I alla fall om den största delen av berättelsen har varit en sexscen. Och apropå det undrar jag, får man verkligen "fuska" så som Birgitta Stenberg gjort i sin novell? Vad menar hon nu, undrar du? Har Birgitta fuskat? Det är kanske en åsiktsfråga, men slutet i Birgittas novell är ju lite speciellt. Jag kan förstås inte berätta på vilket sätt, för då förstör jag för alla som inte läst boken. Ni får maila mig efteråt istället.
Sammanfattningsvis: Jag gillade vissa av novellerna i boken. Andra inte. Men det faller sig väl rätt naturligt när de är så olika. Efter det här får jag dock sätta tänderna i en tjock bok, för jag tycker inte man hinner bekanta sig tillräckligt mycket med en novell innan den redan är slut. (Med undantag för Skorpans långa fina noveller förstås!)
En recension av: Angelica
.
tisdag 9 november 2010
måndag 8 november 2010
Raise your glass
Pinks nya video är en gayig dröm. Bland annat vaknar Pink upp i sängen med en nunna bredvid sig och två killar gifter sig. Tyvärr har videon tagits bort från Youtube för tillfället, men du kan se den här hos Perez Hilton.
söndag 7 november 2010
Lesbian magazines!
Fem började fundera över vad det finns för lesbiska tidningar därute. Här i Sverige har vi förstås fina QX som både pojkar och flickor delar kamratligt på, men ute i stora världen finns förstås tidningar bara för flickor. Vi satte googlemaster Andie på uppdraget och hon hittade tidningar både i pappersform och i elektronisk form.
På den australiensiska sidan Avalon Media hittade Andie tidningarna BOUND Magazine och LOTL Magazine som finns både i pappersform och i elektronisk form. Dock kostar det en slant att ta del av båda alternativen. Andie snokade i alla fall reda på några nummer som går att provläsa gratis:
De här tidningarna finns alla att läsa på nätet:
Curve
DIVA
Lesbilicious
Cherry GRRL
På Wikipedia har någon gett sig på att försöka sammanställa alla lesbiska veckotidningar som någonsin funnits i världen. Listan verkar inte särskilt uppdaterad men det kan ju vara roligt att spana in ändå!
Enjoy your reading! Vi lägger till de olika tidningarna i vår länklista. Och glöm nu inte att maila oss om ni råkar läsa något spektakulärt och spännande som vi bör titta närmare på!
Curve
DIVA
Lesbilicious
Cherry GRRL
På Wikipedia har någon gett sig på att försöka sammanställa alla lesbiska veckotidningar som någonsin funnits i världen. Listan verkar inte särskilt uppdaterad men det kan ju vara roligt att spana in ändå!
Enjoy your reading! Vi lägger till de olika tidningarna i vår länklista. Och glöm nu inte att maila oss om ni råkar läsa något spektakulärt och spännande som vi bör titta närmare på!
.
lördag 6 november 2010
Buffy the vampire slayer på Högkvarteret
Eftersom så många av er förgäves sökt på denna blogg efter Buffykväll på Högkvarteret så kan vi bara inte göra er besvikna! Det är alltså den 11 november från kl 18 som Högkvarteret ordnar Buffykväll och på deras hemsida kan ni läsa mer om innehållet.
Programmet:
Kl19.00 BUFFYQUIZ
Kom in till scenrummet och visa dina Buffy-skills på riktigt.
Kl.20.30 Vi visar såklart det episkt legendariska avsnittet från säsong 6 - ONCE MORE WITH FEELING, med subtitles och ALLA SJUNGER MED.
Hylla helvetesgapet med en härlig Sunnydale-outfit! Häng på dig krucifixet, puffa upp håret, skaffa ett par fräna stövletter och glid in i läderjackan. Avstyrt i Xanderstil eller tweed tweed tweed. Eller varför inte en datanörd-gone-neo-hippie-gone-ondaste-jävla-häxan-i-världen-outfit? Svart funkar.
SPECIELLA SNAX - fittering kommer att ske på plats!!
RÄTT LAM SKATEPUNK // AIMEE MANN // EXTRAMATERIAL // KITTEN POKER
En kväll för oinvigda såväl som old time fans av Buffyverse. Alla har potential.
Programmet:
Kl19.00 BUFFYQUIZ
Kom in till scenrummet och visa dina Buffy-skills på riktigt.
Kl.20.30 Vi visar såklart det episkt legendariska avsnittet från säsong 6 - ONCE MORE WITH FEELING, med subtitles och ALLA SJUNGER MED.
Hylla helvetesgapet med en härlig Sunnydale-outfit! Häng på dig krucifixet, puffa upp håret, skaffa ett par fräna stövletter och glid in i läderjackan. Avstyrt i Xanderstil eller tweed tweed tweed. Eller varför inte en datanörd-gone-neo-hippie-gone-ondaste-jävla-häxan-i-världen-outfit? Svart funkar.
SPECIELLA SNAX - fittering kommer att ske på plats!!
RÄTT LAM SKATEPUNK // AIMEE MANN // EXTRAMATERIAL // KITTEN POKER
En kväll för oinvigda såväl som old time fans av Buffyverse. Alla har potential.
.
fredag 5 november 2010
torsdag 4 november 2010
onsdag 3 november 2010
The Writing Life: An interview with myself, by Monica Nolan
We asked writer Monica Nolan to interview herself about her writing. What is it really like to be a writer? Read Monica´s answers to Monica´s questions below!
The Writing Life: An interview with myself, by Monica Nolan
(with a tip of the hat to Paris Review’s Writers At Work interviews)
I met with myself, the author Monica Nolan, on an uncharacteristically sunny morning in San Francisco. Monica is the author of two books of fiction, Lois Lenz, Lesbian Secretary (Kensington Publishing, 2007) and Bobby Blanchard, Lesbian Gym Teacher (Kensington, 2010). She is the co-author (with Alisa Surkis) of The Big Book of Lesbian Horse Stories, and she has written articles about film and pop culture for two magazines, Release Print, which has ceased publication, and Bitch Magazine (Feminist Response to Pop Culture) which struggles on. Monica generously shared with herself her insights from ten years of marginally successful writing for publication.
Monica-the-interviewer: What is your writing routine?
Monica-the-author: I’m still trying to establish one. When I’m earning a living, writing gets squeezed into any available corner. When I’m able to set aside a couple of weeks, for example to finish a book, I have a more established schedule. I get up, have my breakfast, drink half my cup of coffee, and begin work while I’m drinking the second half. The second half of the cup of coffee is what lures me into work, what pastes over the crack between not working and working. I generally start by rereading or revising what I’ve written the day before. When I’m first drafting, I’ll look at plot notes and write a summary of a chapter, sort of instructions to myself of what to cover, and then I’ll draft the chapter.
Monica-the-interviewer: Do you work longhand, on a computer, what?
Monica-the-author: I draft with pen and paper. I use a fountain pen, a refillable Esterbrook. I recently read that Patricia Highsmith only wrote with Esterbrooks, but I didn’t know that when I got it.
Monica-the-interviewer: Tell me more about squeezing your writing into available corners, while earning a living. I think many aspiring writer’s struggle with that.
Monica-the-author: Well, for example, I’m writing this in the time I’m waiting to meet a friend for a noontime screening at the SFMOMA [San Francisco Museum of Modern Art]. I’m sitting in the sculpture garden on the roof, and a man just interrupted me to ask if I’d take his picture as he stands next to the George Segal sculpture. He obviously didn’t realize he was interrupting a writer at work, even though I was scribbling away on my yellow legal pad.
Monica-the-interviewer: How many visitors to the museum take a picture of themselves with that sculpture?
Monica-the-author: A lot.
Monica-the-interviewer: Going to the movies in the middle of the day, that sounds like you lead quite a leisurely life.
Monica-the-author: Should I feel guilty?
Monica-the-interviewer: You talk about squeezing your writing into the corners around earning a living, But here you are, going to the movies and sitting around a sculpture garden on a weekday afternoon.
Monica-the-author: I’ll probably work late tonight. And shouldn’t I take advantage of my current low-level of employment? In fact, my movie-going routine is much better established than my writing routine.
Monica-the-interviewer: Since we’re talking about work, earning a living, why don’t you tell me and our readers what you do.
Monica-the-author: A variety of things. I freelance as a video editor and animator; I help my girlfriend out with her graphic design business; and when things get desperate I temp.
Monica-the-interviewer: So you don’t make money from your writing.
Monica-the-author: Not enough to make a serious impact on my financial health. However, I try not to let that prevent me from taking my writing seriously.
Monica-the-interviewer: Isn’t it a little pathetic that you have to be interviewed about your writing life by yourself?
Monica-the-author: I’ve been interviewed by other people as well. I do get taken seriously, by others than myself, from time to time.
Monica-the-interviewer: Let’s move on. Do you keep a journal?
Monica-the-author: I do. I have since I was eleven or twelve.
Monica-the-interviewer: Is it helpful?
Monica-the-author: In terms of developing a writing habit I think it is. Writing regularly in my journal is now a habit so strong I can’t imagine not doing it. I would feel lost without it. I also think writing in my journal has made me more observant. When I’ve reread entries from the past, I’ve always been bored by the parts where I go on and on about my feelings, anxieties, relationships, etc., while I treasure the conversations I’ve recorded, or concrete descriptions of an incident I witnessed. The bits that feel like documentary evidence of a past I’d forgotten. Knowing that’s what will interest the future me, I consciously write more in that vein.
On the other hand, I don’t think I’ve ever actually used any of the snippets of overheard conversation or incidents in a work of fiction. It’s less about the collection of material than the exercise of writing.
Monica-the-interviewer: Can you give an example?
Monica-the-author: Okay, sure. Let see…(pulls open a desk drawer and takes out a 5”x8” medium rules yellow pad of paper). An old friend Carla, who works for an AV union in San Francisco, met me at the film screening. (note: since I’m now typing this up on my computer a week and a half after the original sculpture garden interview, and adding in new bits, the noon time film screening at the SFMOMA, mentioned earlier in this interview as about to happen, has already taken place). Here’s what I wrote later that afternoon: “Carla was running over on her lunch hour and kept muttering ‘get on with it’ and snapping her fingers during the curatorial introduction and calendar rundown. Then she got a call on her phone in the middle of the first movie she had to take (the school about Kai going home sick). We were in the back row and she would feel the vibration, get up leaving her seat to snap up with a thunk, go down the stairs and out to the hall. The films were silent so you could hear every step of her progress (this happened twice) as well as the conversation of late arrivals.”
Monica-the-interviewer: Do you have a blog? I think for many people that’s the contemporary equivalent of a journal.
Monica-the-author: No, I don’t have a blog. I’ve thought about it, and I even went to some blogging panel, but all the panelists were talking about marketing and creating a brand and it depressed me so much I abandoned the idea. I do like the idea of a forum, a regular public venue for my writing but I haven’t figured out how that might work.
Monica-the-interviewer: Have you ever taken writing classes, or participated in a writing group?
Monica-the-author: No.
Monica-the-interviewer: Why not?
Monica-the-author: I haven’t felt the need. I think classes give you two things, a deadline and feedback. I’ve been lucky enough to have a deadline imposed by my publisher, and I seek out feedback from people whose taste I trust. I suppose there’s something to be said for exposing your work to a random cross-section of people such as you might find in a writing class, but I don’t think it’s essential.
Monica-the-interviewer: What other writers have influenced you?
Monica-the-author: Laura Ingalls Wilder, Patricia Highsmith, Proust.
Monica-the-interviewer: Laura Ingalls Wilder?
Monica-the-author: The Hemingway of children’s literature. A vastly underrated writer, or mother-daughter writing team, to be precise.
Monica-the-interviewer: Why do you write?
Monica-the-author: I’m not sure. Do I want to communicate with the world? Maybe. It’s fun and I get paid for it, which is an improvement over my previous creative work, making movies, where I ended up in debt after finishing a film. I enjoy the process of writing. Living in a fictional fantasy world I’ve created cheers me up. Also, people seem impressed that I’ve been published, which boosts my self-esteem. I guess writing has more caché than temping.
Monica-the-interviewer: I sense you’re getting a little bored by this interview.
Monica-the-author: I am. You?
Monica-the-interviewer: Me too.
.
The Writing Life: An interview with myself, by Monica Nolan
(with a tip of the hat to Paris Review’s Writers At Work interviews)
I met with myself, the author Monica Nolan, on an uncharacteristically sunny morning in San Francisco. Monica is the author of two books of fiction, Lois Lenz, Lesbian Secretary (Kensington Publishing, 2007) and Bobby Blanchard, Lesbian Gym Teacher (Kensington, 2010). She is the co-author (with Alisa Surkis) of The Big Book of Lesbian Horse Stories, and she has written articles about film and pop culture for two magazines, Release Print, which has ceased publication, and Bitch Magazine (Feminist Response to Pop Culture) which struggles on. Monica generously shared with herself her insights from ten years of marginally successful writing for publication.
Monica-the-interviewer: What is your writing routine?
Monica-the-author: I’m still trying to establish one. When I’m earning a living, writing gets squeezed into any available corner. When I’m able to set aside a couple of weeks, for example to finish a book, I have a more established schedule. I get up, have my breakfast, drink half my cup of coffee, and begin work while I’m drinking the second half. The second half of the cup of coffee is what lures me into work, what pastes over the crack between not working and working. I generally start by rereading or revising what I’ve written the day before. When I’m first drafting, I’ll look at plot notes and write a summary of a chapter, sort of instructions to myself of what to cover, and then I’ll draft the chapter.
Monica-the-interviewer: Do you work longhand, on a computer, what?
Monica-the-author: I draft with pen and paper. I use a fountain pen, a refillable Esterbrook. I recently read that Patricia Highsmith only wrote with Esterbrooks, but I didn’t know that when I got it.
Monica-the-interviewer: Tell me more about squeezing your writing into available corners, while earning a living. I think many aspiring writer’s struggle with that.
Monica-the-author: Well, for example, I’m writing this in the time I’m waiting to meet a friend for a noontime screening at the SFMOMA [San Francisco Museum of Modern Art]. I’m sitting in the sculpture garden on the roof, and a man just interrupted me to ask if I’d take his picture as he stands next to the George Segal sculpture. He obviously didn’t realize he was interrupting a writer at work, even though I was scribbling away on my yellow legal pad.
Monica-the-interviewer: How many visitors to the museum take a picture of themselves with that sculpture?
Monica-the-author: A lot.
Monica-the-interviewer: Going to the movies in the middle of the day, that sounds like you lead quite a leisurely life.
Monica-the-author: Should I feel guilty?
Monica-the-interviewer: You talk about squeezing your writing into the corners around earning a living, But here you are, going to the movies and sitting around a sculpture garden on a weekday afternoon.
Monica-the-author: I’ll probably work late tonight. And shouldn’t I take advantage of my current low-level of employment? In fact, my movie-going routine is much better established than my writing routine.
Monica-the-interviewer: Since we’re talking about work, earning a living, why don’t you tell me and our readers what you do.
Monica-the-author: A variety of things. I freelance as a video editor and animator; I help my girlfriend out with her graphic design business; and when things get desperate I temp.
Monica-the-interviewer: So you don’t make money from your writing.
Monica-the-author: Not enough to make a serious impact on my financial health. However, I try not to let that prevent me from taking my writing seriously.
Monica-the-interviewer: Isn’t it a little pathetic that you have to be interviewed about your writing life by yourself?
Monica-the-author: I’ve been interviewed by other people as well. I do get taken seriously, by others than myself, from time to time.
Monica-the-interviewer: Let’s move on. Do you keep a journal?
Monica-the-author: I do. I have since I was eleven or twelve.
Monica-the-interviewer: Is it helpful?
Monica-the-author: In terms of developing a writing habit I think it is. Writing regularly in my journal is now a habit so strong I can’t imagine not doing it. I would feel lost without it. I also think writing in my journal has made me more observant. When I’ve reread entries from the past, I’ve always been bored by the parts where I go on and on about my feelings, anxieties, relationships, etc., while I treasure the conversations I’ve recorded, or concrete descriptions of an incident I witnessed. The bits that feel like documentary evidence of a past I’d forgotten. Knowing that’s what will interest the future me, I consciously write more in that vein.
On the other hand, I don’t think I’ve ever actually used any of the snippets of overheard conversation or incidents in a work of fiction. It’s less about the collection of material than the exercise of writing.
Monica-the-interviewer: Can you give an example?
Monica-the-author: Okay, sure. Let see…(pulls open a desk drawer and takes out a 5”x8” medium rules yellow pad of paper). An old friend Carla, who works for an AV union in San Francisco, met me at the film screening. (note: since I’m now typing this up on my computer a week and a half after the original sculpture garden interview, and adding in new bits, the noon time film screening at the SFMOMA, mentioned earlier in this interview as about to happen, has already taken place). Here’s what I wrote later that afternoon: “Carla was running over on her lunch hour and kept muttering ‘get on with it’ and snapping her fingers during the curatorial introduction and calendar rundown. Then she got a call on her phone in the middle of the first movie she had to take (the school about Kai going home sick). We were in the back row and she would feel the vibration, get up leaving her seat to snap up with a thunk, go down the stairs and out to the hall. The films were silent so you could hear every step of her progress (this happened twice) as well as the conversation of late arrivals.”
Monica-the-interviewer: Do you have a blog? I think for many people that’s the contemporary equivalent of a journal.
Monica-the-author: No, I don’t have a blog. I’ve thought about it, and I even went to some blogging panel, but all the panelists were talking about marketing and creating a brand and it depressed me so much I abandoned the idea. I do like the idea of a forum, a regular public venue for my writing but I haven’t figured out how that might work.
Monica-the-interviewer: Have you ever taken writing classes, or participated in a writing group?
Monica-the-author: No.
Monica-the-interviewer: Why not?
Monica-the-author: I haven’t felt the need. I think classes give you two things, a deadline and feedback. I’ve been lucky enough to have a deadline imposed by my publisher, and I seek out feedback from people whose taste I trust. I suppose there’s something to be said for exposing your work to a random cross-section of people such as you might find in a writing class, but I don’t think it’s essential.
Monica-the-interviewer: What other writers have influenced you?
Monica-the-author: Laura Ingalls Wilder, Patricia Highsmith, Proust.
Monica-the-interviewer: Laura Ingalls Wilder?
Monica-the-author: The Hemingway of children’s literature. A vastly underrated writer, or mother-daughter writing team, to be precise.
Monica-the-interviewer: Why do you write?
Monica-the-author: I’m not sure. Do I want to communicate with the world? Maybe. It’s fun and I get paid for it, which is an improvement over my previous creative work, making movies, where I ended up in debt after finishing a film. I enjoy the process of writing. Living in a fictional fantasy world I’ve created cheers me up. Also, people seem impressed that I’ve been published, which boosts my self-esteem. I guess writing has more caché than temping.
Monica-the-interviewer: I sense you’re getting a little bored by this interview.
Monica-the-author: I am. You?
Monica-the-interviewer: Me too.
.
tisdag 2 november 2010
Boktipset: The girl must die
Författaren Erika Lopez är tillbaka med en ny bok. Vi vet egentligen inget om den och det vi hittat skrivet om den är mycket kryptiskt. Eller vad sägs om denna recension från Hue-Man Bookstore:
"This is for the Real McCoy Monster Girls-not because they WANT to be -but because they need to be. For some it's a calling, their actions directed by an unknown force. For others, it's in their blood. The DNA that has been passed down from The Beginning of Time, back when tiny
people lived in transistor radios, vaginas had teeth, and Neanderthal Monster Girls squatted through The First Supper, leading to the tantrums and quiet tensions of post-modern dinner tables of today."
"This is for the ones who must white-knuckle it through polite society. We eat sugar-free nothing, for we "are" sugar: Granular. Unrefined. Evil. There's no "on/off" switch, no safety net, no do-overs or practice throws. You have one chance, and one chance only, like a fearless
tightrope walker. One mis-step and you'll plummet into the gorge of mediocrity."
"This is for the Real McCoy Monster Girls-not because they WANT to be -but because they need to be. For some it's a calling, their actions directed by an unknown force. For others, it's in their blood. The DNA that has been passed down from The Beginning of Time, back when tiny
people lived in transistor radios, vaginas had teeth, and Neanderthal Monster Girls squatted through The First Supper, leading to the tantrums and quiet tensions of post-modern dinner tables of today."
"This is for the ones who must white-knuckle it through polite society. We eat sugar-free nothing, for we "are" sugar: Granular. Unrefined. Evil. There's no "on/off" switch, no safety net, no do-overs or practice throws. You have one chance, and one chance only, like a fearless
tightrope walker. One mis-step and you'll plummet into the gorge of mediocrity."
Erika Lopez wrote books like "Flaming Iguanas" for Simon & Schuster before she hit the skids and ended up on welfare. Some say it's because she's mean. Some say it's because she's loud. Some say it's because she told people to get her books at the library. Regardless, she's back and taking her rightful place at the head of the rickety kid's table with the prettiest little brick of a book she's ever made. Its existence is a metaphor for coming out of hell clutching a handful of flowers. It's about white-knuckling it through a seemingly endless tour of The Abyss, and realizing that whatever doesn't kill you will eventually turn you on.
Ja, vad ska man säga?
.
måndag 1 november 2010
Boktipset: Past Reason Hated
Det har nått våra nyfikna öron att deckarförfattaren Peter Robinson skrivit en bok med lesbisk handling! Past reason hated heter boken och den handlar om en mördad lesbisk kvinna (ja, typiskt att hon skulle bli mördad, eller hur?) Det kommer fram att att kvinnan som offret bodde med var hennes partner. Är det hon som är mördaren? Eller är det kanske någon i kvinnans teatersällskap?
Vi hittade en recension av Past Reason Hated på Boksidan och en på Amazon.
Har du några fler lesbiska boktips? Maila oss på 5flator@gmail.com!
.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
