Mitt skrivande liv, en intervju av Sara Lövestam

Tidigare bad vi författaren Monica Nolan intervjua sig själv om sitt skrivande. Denna gång har vi bett svenska författaren Sara Lövestam intervjua sig själv. Läs hennes frågor och svar nedan!

Jag träffar Sara Lövestam i hennes nya lägenhet, där jag får kryssa mellan flyttkartongerna för att komma in. Är det verkligen en lämplig tidpunkt att genomföra en intervju, frågar jag och Sara, som råkar vara jag själv, nickar och säger att jag alltid är välkommen. Vi sätter oss i den nya soffan, som åtminstone den är på plats, och jag vässar min penna.

-Låt oss börja med att prata om din skrivprocess. Vad gör du allra först när du sätter dig för att skriva?
-Jag öppnar mina två dokument, det jag skriver i och det jag planerar berättelsen i. Sedan öppnar jag en lämplig låtlista på datorn, just nu en som kallas ”jazz ladies”, eller hittar en på Youtube. Ganska snart efter att jag har börjat skriva blir jag otålig efter synonymer och går in på www.synonymer.se eftersom jag inte har ett svenskt wordprogram. Får man önska?

-Ja.
-Då önskar jag mig ett svenskt wordprogram. Jag saknar att kunna trycka shift+F7 för att komma till synonymerna.

-Apropå det, vad är dina favoritsnabbkommandon i skrivandet?
-Jag använder ctrl+end varenda gång jag öppnar mitt dokument för att fortsätta skriva. Då kommer man direkt till slutet av hela dokumentet. Jag är i allmänhet het på piltangenterna i samband med ctrl och shift, jag använder dem alltid för att markera text eller flytta mig i dokumentet.

-Du är inte lika het på musen, med andra ord?
-Jag ... hehe.

-Hehe.
-Hehe.

-Hehe. Åter till manus. Skiljer sig din skrivrutin nu från när du började skriva romanmanus för tolv år sedan?
-Ja, mycket. När jag först bestämde mig för att skriva en roman trodde jag att det bara var att skriva på. Som en novell, men längre. Ju mer jag har jobbat på strukturen och på att få berättelsen i fokus, desto mer har jag börjat använda det jag kallar ”framåtdokumentet”, som det heter i mitt huvud, där berättelsens huvudpunkter finns. Jag stolpar inte upp hela kapitel där från början, utan har ett litet system där framåtdokumentet blir mer detaljerat efterhand som själva texten växer fram.

-Din nästa bok, "I havet finns så många fiskar", har ingen tydlig flatvinkling även om den inte är rakt igenom heteronormativ. Är du inte en flatförfattare?
-Jo, i den aspekten att jag är en flata som är författare. Men jag har ingen ambition att till exempel bara skriva kärlekshistorier, eller för den delen se till att flator har huvudrollerna i alla mina böcker. Däremot tror jag att mitt perspektiv tillför böckerna någonting. Som flata får man lätt en annan position i förhållande till kön än vad heteron har, och eftersom kön är så dominerande i hur relationer formas här i världen tror jag att jag kanske ser andra saker i en del relationer jag skildrar än jag hade sett om jag hade varit hetero. Jag hoppas dessutom att det kommer att bli många fler böcker från mig, och bland dem kan jag lugnt säga att kärlek mellan kvinnor kommer att vara överrepresenterad.

-Vilka skriver du mest för, flatorna eller de andra?
-Jag skriver mest för dig förstås, alltså mig själv. Men jag förstår frågan, för jag har nog lite olika förhållningssätt. Flatorna, ja inte alla flator förstås och inte bara flator, men ganska många, har varit med mig ända sedan bruden-tiden. Många har uttryckt tacksamhet över skildringarna av att komma ut, en del säger att mina krönikor har hjälpt dem, andra blir helt enkelt bara glada över att känna igen sig. Och på ställen där ingen annan någonsin hört talas om en Sara Lövestam, sitter det ändå alltid några tappra (och snygga) korthåriga brudar längst fram vid scenen. Det skulle kännas tungt att göra dem besvikna, även om jag hoppas att mitt skrivande når ut till många fler än folk av ett visst kön och en viss preferens. Man kan säga att målgruppen för mina romaner inte alls begränsar sig till lesbiska, men att jag bryr mig extra mycket om mina lesbiska och andra hbt-läsare.

-Apropå Bruden, när du satt och skrev på din brudblogg (Brudens blogg om brudar), kunde du någonsin ana att du fyra år senare skulle ha kontrakt på din andra bok med Piratförlaget och vara kollega med Guillou?
-Ana och ana ... på den tiden var bloggen och mitt skrivande i en testfas. Jag ville verkligen ta reda på om jag var någon som a) var bra på att skriva eller b) bara trodde att hon var bra på att skriva. Sedan kan man ju diskutera vad det är, om inte en subjektiv bedömning, men jag ville se om mitt skrivande nådde ut. Och jag hade faktiskt samma tanke när jag deltog i tävlingen som tog mig till Piratförlaget, Bok-SM. Att antingen är jag så bra som jag tror att jag är, och då får jag förr eller senare det här kontraktet. Eller så lurar jag mig själv att andra skulle vara intresserade, och då måste jag ta reda på hur jag ska nå dit. Så ... innerst inne var jag säker på att jag skulle få bokkontrakt en vacker dag, frågan var bara när, och hur mycket jag måste förbättra mitt skrivande innan jag nådde dit. Att det sedan blev Piratförlaget och hur stort det var att få kontrakt med just dem, slog mig inte förrän jag stod där med pappret i handen.

-Eftersom det här är en intervju där jag ställer frågor som du önskar att journalister skulle ha ställt i andra intervjuer, måste jag ställa frågan: Lelle i din roman Udda är ju en lesbisk svensklärare i Stockholms flatgegga, och du är en lesbisk SFI-lärare i Stockholms flatgegga. Hur mycket identifierar du dig själv med Paula, den rullstolsburna och tillknäppta partikelverbsforskaren?
-Tack för att du frågar! Jag identifierar mig jättemycket med Paula, kanske mest av alla i Uddas persongalleri. Hennes nörderi och integritet ligger på sätt och vis närmare mig än Lelles gränslöshet, om man ser till djupare saker än bara yta. Självklart finns det egenskaper även hos Lelle som jag också plockat direkt från mig själv, men jag är glad att du ställer frågan om Paula.

-Det var det jag misstänkte. Sist men inte minst, vill du ha lite choklad?
-Ja, tack!

.