Allt de sade om Annika, del 1

”Det låter fasiken riktigt bra nu, Tompa!” Arne Norgren lade med ömmande fingertoppar ifrån sig gitarren på soffkudden bredvid sig och nickade uppskattande åt sin kamrat som satt vid pianot två meter bort. ”Nu tar vi en kopp kaffe”.
De båda männen reste sig och lämnade vardagsrummet för att istället ta plats vid köksbordet och få sig en fika med ostsmörgås efter dagens repetition. Arne ställde varsamt fram de koppar och fat som en gång tillhört hans bortgångna hustru medan Tompa nöjt hummade melodin till Svinnsta skär.

”Var har du din systerdotter då? ”, undrade han. ”Hon kommer väl och sjunger med oss till midsommarfirandet?”
Arne rynkade ögonbrynen. ”Jag vet inte. Jag hoppas det, men Annika.. Hon har varit lite konstig på sistone. När jag frågar om hon kommer hit och sjunger med oss snart så svarar hon bara något undfallande om att det vore trevligt, men att hon får se om hon hinner.” Arne sjönk ner på stolen på andra sidan bordet och hällde upp kaffet.

”Hon är ung”, sa Tompa. ”Hon har förstås annat för sig än att umgås med gamla gubbar.”
”Jo… fast.”
”Fast vad?”
”Jag tror att det är något annat.” Arne smuttade på det varma kaffet och Tompa nickade tankfullt.
”Jaså. Ja, kanske. Har du pratat med Siv?”
”Ja du, det där är också underligt. Det verkar som om de har blivit osams. Syrran blir alldeles kort och vresig när jag frågar om Annika. Och så försöker hon byta ämne så fort hon kan.”
”Har de bråkat tror du? Men hon har fortfarande den där unge mannen? Han kan säkert ta hand om henne om det skulle vara något, tror du inte?”
”Albin jo, han verkar vara en bra kille.”
”Då behöver du säkert inte oroa dig.”
”Nej. Nej, du har väl rätt.”
”Åh, minns du midsommarn 2005, när Annika sjöng med oss första gången, på Havsgården? Vad nervös hon var innan! Och vilken succé det blev! Hon har verkligen en pipa, den flickan, och känsla. Jag njöt av varje sekund ska jag säga dig!”
”Mm. Det var riktigt fint. Och vilket väder vi hade. Man kunde ha trott att det var en sommarkväll i Barcelona, snarare än en junikväll i Stockholm.”
”Du måste prata med henne igen om årets midsommarfirande. Om hon inte kan vara med måste vi hitta någon annan som kan sjunga. Vem nu det skulle vara. Annars får väl du ta ton Arne. Jag ska i alla fall inte göra det. Då kommer publiken att försvinna illa kvickt.”

.