Allt de sade om Annika, del 3

Det hade varit både en fantastisk och omtumlande kväll för Mary. Hon hade känt hela dagen att det skulle bli en sån där sommarkväll när vad som helst kan hända. Hon hade hängt med Fredde och hans kompisar till ett ställe med restaurang och dansgolv. Redan från början verkade de trevliga allihop, men speciellt ett par som anlände lite senare än de övriga verkade hur justa som helst. Albin och Annika hette de.

Albin var i och för sig lite av en spelevink, men han höjde stämningen i sällskapet flera grader så fort han hade satt sig ner vid bordet. Annika framstod direkt som god och hjärtlig. Hon hälsade på alla, verkade intressera sig för alla och tog reda på vilka de var och vad de gjorde. Hon hade hamnat mittemot Mary vid bordet och efter ett tag hade de två tappat de övrigas konversation och börjat prata mest med varandra.

De pratade mest om musik. Annika sjöng, med olika band, efter jobbet och när hon hade tid och Mary spelade fiol. De gillade också samma klubbar, så kanske hade de till och med setts någon gång tidigare, utan att veta om det. Plötsligt hade någon vid bordet tjoat att ”Nu dansar vi!” och alla försvann iväg från bordet, men Annika satt kvar och tittade på Mary. ”Känner du för att dansa”, hade hon frågat.
”Jag sitter gärna kvar och pratar lite, om du vill”, hade Mary svarat och det var egentligen då hon kände det för första gången, det där pirret i magen.

De hade blivit kvar vid bordet resten av kvällen, medan de andra dansade. Över flera glas vin hade de kommit varandra mycket närmare än man borde kunna komma någon nära på bara en kväll. Men det gick så lätt att prata med Annika. Orden bara kom, de rann ur Mary medan Annikas ögon betraktade henne ömt och fick henne att bara vilja resa sig, lyfta upp Annika och bära hem henne, kyssa hela hennes kropp och be henne att aldrig gå därifrån mer. Det gjorde hon förstås aldrig. Istället tog kvällen slut och Albin kom och tog Annika med sig därifrån.

Det hade gått så fort. De hade bara hunnit utbyta en sorgsen blick och Marys hjärna var med ens helt tom. Skulle hon ha bett om Annikas nummer? Bett att få träffa henne och ta en fika någon gång? Men det kändes dumt när Albin redan höll på att fösa henne därifrån. Dessutom vore det kanske oklokt att träffa Annika igen, för det var inte några vänskapliga blickar de hade utbytt och elektriciteten mellan dem skulle förmodligen äta upp henne inifrån om hon skulle försöka sig på att vara Annikas vän. Det bästa vore kanske att bara försöka sluta tänka på Annika och på den kvällen. Om hon bara kunde.

.