Allt de sade om Annika, del 2

Siv Vide städade sin lilla lägenhet med en energi som aldrig ville ta slut. Hon såg sig omkring. Golvet var rent, kuddarna var vädrade, disken var avklarad, men trots allt arbete hon hade tagit itu med dröjde sig ilskan ändå kvar i hennes kropp. Hon sjönk ner i soffan och blängde surt framför sig. Hon kunde inte sluta tänka på det. Så otacksamt.

Hon hade försökt tala Annika tillrätta, men hon lyssnade aldrig. Flickan var bortskämd. Hon förstod inte hur bra hon hade det. Siv själv hade slitit hela Annikas barndom som ensamstående mamma för att se till att hon alltid hade det hon behövde. Hon hade alltid haft kläder på kroppen, mat i magen och möjlighet att bli det hon önskade.

Nu var Annika 27 år gammal, färdig civilingenjör och tillsammans med Albin, som hon hade träffat på KTH, när de studerade tillsammans. Han var lång, snygg, smart och trevlig. Vem som helst skulle vara överlycklig att vara i hennes kläder. Ändå verkade Annika aldrig nöjd. När Siv och Annika hade pratat en stund, som nu i förmiddags, började det alltid krypa fram. Som när Siv sade något gott om Albin och Annika tystnade och titta ner i sitt knä, eller som idag, när hon sa att Albin är inte alltid sådär trevlig hemma, som han är när du är i närheten.

Men vad trodde flickebarnet? Karlar är karlar. De förväntar sig vissa saker av en kvinna. De kan inte alltid svansa runt och smickra sina flickvänner som de smickrar sina svärmödrar. Men det värsta var ändå det som Annika hade mumlat idag, när Siv hade påmint henne om att hon skulle vara glad att hon hade en sån bra karl: Jag vet inte om jag vill ha nån karl alls. Siv hade skrattat. Klart hon ville ha en karl. Även om de kunde vara jobbiga ibland, så ville man inte vara utan dem. Det visste hon alltför väl.

Men mamma, jag träffade någon ute för någon vecka sedan, en kvinna. Vi pratade i flera timmar och vi förstod varandra så väl. Det kändes bara så… så rätt på något vis. Siv hade skrattat igen, men nu lite ihåligt, nervöst. Vad sa flickan? Hon försökte förstås få det ur hennes huvud. Hon måste få Annika att förstå att hon inte fick förväxla det här med något annat. Det är alltid lättare att prata med en kvinna. Det är ju självklart. Kvinnor förstår andra kvinnor, men det är på en annan nivå. Bara för att Annika hittat en vän att prata med så betyder det inte att hon är en sån där.. Lesbisk, mamma? Siv hade blivit riktigt upprörd, spänt blicken i henne och sagt: Du är inte lesbisk Annika. Vad vet du om det? Så hade hon svarat. Siv hade andats häftigt. Nu gör du mig snart arg, hade hon sagt. Du ska inte säga sådana dumheter bara för att du vill göra mig upprörd. Gå hem till Albin.

.