Pyrets miljoner, Del 5

Det var onsdag eftermiddag och Pyret tittade på klockan. Om fem minuter var hennes pass slut och hon skulle möta Kim vid tunnelbanan. Kim hade ringt på morgonen och behövt tröst. Det var nästan alltid samma orsak till att Kim var på dåligt humör och den orsaken var chefen på restaurangen där hon jobbade som kock. Det enda rätta sättet att bli av med dåligt humör var att gå, långt och fort, tills man var glad igen, menade Kim. Och helst skulle man ha sällskap av någon man tycker om. Pyret hoppade till när hon kände armar om sin midja och hörde Kims röst bakom sig.
”Hej Pyris.” Pyret skrattade och vände sig om.
”Du skrämde mig”, sa Pyret och petade Kim i magen.
”Förlåt. Jag blev lite tidig”, sa Kim och log. Hon verkade inte vara på så dåligt humör trots allt.
”Det är lugnt. Jag ska bara byta om”, sa Pyret och gjorde en gest mot omklädningsrummet. Som från ingenstans dök Esmeralda upp bredvid dem.
”Hej. Du heter Kim, eller hur? Jag heter Esme.” Esmeralda höll fram handen och Kim skakade den medan hon kastade en blick mot Pyret. ”Byt om så länge du, så håller jag din kompis sällskap”, sa Esmeralda. Pyret höjde på ögonbrynen och tänkte protestera, men Kim blinkade åt henne och hon svalde orden och gick iväg. Hon skyndade sig allt vad hon kunde att byta om och när hon gick tillbaka längs korridoren såg hon att Esmeralda fortfarande stod där och höll låda. Kim verkade inte säga så mycket. När Pyret närmade sig avslutade Kim raskt samtalet.
”Ja, vi måste iväg nu. Tack för sällskapet”, sa Kim leende och tog Pyret under armen och gick mot utgången.
”Hejdå Esme”, sa Pyret och vinkade medan hon drogs bort längs korridoren. Kim skakade på huvudet.
”Vad den där människan kunde prata. Måste du stå ut med det varje dag stackars Pyre?”
”Nejdå”, skrattade Pyret. ”Esme är inte intresserad av mig. Däremot tycker hon att du är väldigt snygg.” Kim log och kramade Pyrets arm. De tog vägen ner mot havet för att ta sin vanliga långpromenad.

Det blåste ganska ordentligt nere vid stranden men vinden var varm. Kim såg missnöjd ut när vinden tog tag i hennes hår så att hon fick det i ögonen.
”Vi sätter oss lite”, sa Kim och pekade på en bänk.
”Så hur är det med dig”, undrade Pyret. ”Har du bråkat med Marko igen?”
”Jag vet inte om jag står ut längre”, suckade Kim. ”Han kväver all min inspiration och låter oss inte prova några nya idéer alls. Hur ska vi kunna få några bra recensioner när vi bara lagar tråkmat?”
”Du kanske borde söka ett nytt jobb”, föreslog Pyret. Kim nickade.
”Ja, jag ska försöka. Drömmen vore ju att få helt fria händer, men ett sånt jobb är nog svårt att hitta.” Pyret sken upp. Hon hade fått en idé. Hon tittade på Kim med lysande ögon och möttes av ett frågande skratt.
”Kim! Du och jag öppnar restaurang!” Kim öppnade munnen som för att säga något, men det kom inget. Pyret såg frågande på henne. ”Tycker du inte att det är någon bra idé”, undrade hon. Kim tvekade.
”Men.. Pyret.. Vill du öppna restaurang? Det är ju min dröm, inte din.”
”Vet du vad min dröm är”, sa Pyret.
”Nej, berätta.”
”Min dröm är att få arbeta med någon jag tycker om.” Ett leende spred sig över Kims läppar och hon hängde sig om Pyrets hals.