Pyrets miljoner, Del 1

Pyret stirrade med vidöppna ögon på den lilla papperslappen. Sedan tittade hon på skärmen igen. Och sedan en gång till på papperslappen. Hon drömde inte. Hon hade vunnit. Hon andades djupt. 98 miljoner. Det var många miljoner det. Vad gjorde man med så mycket pengar?

Pyret stängde av datorn och satte sig i soffan. Hennes drömmar hittills hade bestått av små saker som att en dag ha råd med en större lägenhet och slippa jobba så mycket övertid på sitt jobb som undersköterska. Nu satt hon i soffan som ägare till 98 miljoner. Hon skulle inte behöva jobba alls mer. Var det verkligen möjligt?

De senaste tre åren hade hon arbetat på Malmös Allmänna Sjukhus på förlossningsavdelningen. Jobbet var väl helt okej, förutom att hennes chef var den mest otrevliga och socialt inkompetenta människa hon någonsin stött på. Pyret såg framför sig hur chefen skällde ut henne för nån fånig småsak sådär som hon alltid gjorde. Men med sina 98 miljoner på fickan himlade Pyret bara med ögonen och sa ”Ta dig i brasan” och vände på klacken och gick därifrån. Chefen skulle bara stå där och gapa. Åh, vilken underbar tanke.

Någon ryckte i ytterdörren och Pyret hoppade till. Det plingade fyra gånger, så som det alltid gjorde när Miriam ringde på. Pyret stoppade ner lottosedeln i bakfickan och gick för att öppna. Hon skulle berätta för Miriam efter middagen. Det skulle väl ändå kunna rå på hennes dåliga humör. Miriam hade gått runt och surat i minst en månad nu.

”Vilken tid det tog”, muttrade Miriam. Pyret rynkade pannan.
”Du har en nyckel, så du skulle ju kunna öppna dörren själv”, påpekade hon.
”Varför ska jag göra det när du ändå är hemma?”, undrade Miriam och sparkade av sig sina sneakers. Pyret såg efter dem med en ledsen blick när smutsigt regnvatten rann ut över hennes nytvättade hallgolv. Miriam blängde argt på henne.
”Ska du bli sur för det där nu också? Du blir sur för såna småsaker. Jag vet faktiskt inte om jag orkar med det här längre. Det känns inte som att du uppskattar mig.”
”Jag?”, utbrast Pyret förvånad. ”Är jag sur? Det är ju du som är sur jämt!”
”Men varför då tror du? Du behandlar mig inte som om jag vore din flickvän. Förra veckan ville du till och med att jag skulle betala hyra!”
”Men.. du bor ju här! Jag har knappt råd med hyran som det är!” Pyret hajade till när hon hade sagt det, men Miriam märkte visst inget.
”Men bra! Om du inte vill ha mig här så går jag. Så får vi se hur kul du tycker det är.”
”Va?” Pyret såg efter Miriam när hon tog sin stora hockeytrunk och började slänga ner alla sina saker. Det kändes som någon hade tagit hennes hjärta i sin knytnäve och kramade hårt runt det. ”Men.. ska du gå nu? Kan vi inte prata om det? Vart ska du gå?”
”Jag flyttar in hos Erika”, mumlade Miriam.
”Ja, det är klart”, suckade Pyret.
”Vad menar du med det nudå”, sa Miriam föraktfullt.
”Du är ju hos henne det mesta av tiden ändå”, sa Pyret. Miriam sa inget, men tog upp dörrnyckeln ur fickan och släppte den på överkastet på Pyrets säng. Sedan tog hon trunken, försvann ut genom dörren och smällde igen den så hårt hon kunde.

Pyret drog efter andan och satte sig i soffan igen. Tårar trillade nerför hennes kinder.