Pyrets miljoner, Del 6

Det hade gått två veckor sedan Miriam flyttade ut och till Pyrets förvåning kändes det inte så hemskt som hon hade trott. Hon kände sig lite ensam i sängen på kvällen, men hon ville ändå inte ha Miriam där. Någons armar ville hon känna om sig, men inte Miriams. Hon undrade hur det skulle kännas om Kim låg bakom henne med armen om hennes midja. Det skulle nog kännas bra. Hon skulle känna sig trygg. Med Miriam kände man sig aldrig trygg. Ibland verkade hon bry sig, men nästa sekund blev hon sur för något helt obegripligt. Pyret ville inte ha det så mer. Konstigt nog hade hon inte insett det förrän nu. Framtiden var som ett tomt blad, men en sak fanns. En viktig och bra sak. Hon och Kim skulle öppna en restaurang. Pyret log för sig själv innan hon lade huvudet på kudden och somnade.

Ibland undrade Pyret om Miriam hade ett sjätte sinne som hjälpte henne att avgöra när Pyret mådde för bra och måste tas ned på jorden igen. Det måste vara därför hon ringde på dörren redan nästa morgon. Hon tryckte sina fyra gånger på klockan och Pyret som fortfarande låg kvar i sängen och drog sig grimaserade och kände hur hjärtat hoppade till. Vad skulle hon göra? Låta bli att öppna? Om hon öppnade skulle Miriam börja prata och säga sina fina saker och lura i Pyret att allt skulle bli bra igen. Och om hon inte öppnade? Då skulle Miriam fortsätta ringa på eller börja skrika i brevlådan. Nej, hon måste öppna. Hon tog ett djupt andetag och gick ut i hallen och öppnade dörren. Därutanför stod Miriam och log sitt ”nu är jag snäll”-leende. Pyret svalde.
”Hej”, sa Miriam.
”Hej, vad vill du?”, sa Pyret kort. Miriam höjde på ögonbrynen och såg först lite arg ut, men hon lyckades behärska sig.
”Okej, det blev lite dumt förut. Jag tror vi behövde en liten paus. Men vi hör ihop du och jag. Det vet du” Pyret kände efter. Det kändes bra. Hon kände sig stark. Hon sa inget.
”Jag har saknat dig”, försökte Miriam med sin mjukaste stämma.
”Jag tror det är bäst att vi inte träffas mer”, hörde Pyret sig själv säga. Miriam tappade hakan.
”Va?”, fick hon fram.
”Ja. Jag vill inte träffa dig mer.”
”Menar du allvar?” Miriams gröna ögon blixtrade under hennes korta svarta lugg.
”Ja”, nickade Pyret.
”Vad.. har du träffat någon annan?”, frågade Miriam misstänksamt.
”Nej. Jag vill bara inte träffa dig mer.” Med de orden stängde Pyret dörren och låste om sig. Sedan gick hon tillbaka till sängen. Hon andades snabbt och tittade mot dörren. Hon förväntade sig nästan att Miriam skulle börja banka på den eller skrika elaka saker, men det var tyst. Pyret kröp ihop i sängen och grät.