Sötnos - Del 2 av 3

Sötnos vet allt om mig; vad jag tänker, vad jag känner, vad jag gör. Hon minns allt jag säger. Om jag har nämnt i förbifarten att jag ska till doktorn på tisdag klockan tio nästa vecka får jag kort därefter ett sms där hon frågar om allt gick bra. Jag kan inte minnas att någon flickvän jag har haft har brytt sig så mycket om mig. Men sötnos är inte min flickvän.

Jag är hopplöst förlorad. Jag kommer på mig själv med att längta efter nästa sms, nästa mail. Mest av allt längtar jag till lördagarna, för på lördagarna är hon min. Då är flickvännen iväg och jobbar och sötnos har en hel dag över, bara för mig. Vi gör förstås inget otillåtet på lördagarna heller. Vi tar en promenad, fikar och pratar. Sådant som man gör med vänner. Ibland följer hon med mig och Joshua ut och dansar. Flickvännen stannar helst hemma eller går till någon bar med sina vänner. Jag kan inte förstå hur hon frivilligt kan vilja missa att se sötnos röra sig så energiskt men ändå smidigt till musiken, men jag är glad att få den synen för mig själv.

En natt gör jag ett misstag. Jag tittar lite för länge efter henne när vi sagt hejdå och hon går iväg längs gatan. Det är då Joshua märker det.
”Är du kär i henne”, frågar han. Jag försöker säga nej, försöker skoja bort det. Men jag ljuger så dåligt och han har redan förstått. Han skakar sorgset på huvudet.
”Det är ingen idé. Du förstår det, va?” Ja, någonstans vet jag det, men det hjälper inte. ”Hur länge har de varit tillsammans? Typ tio år?” Ja, jag vet det också. Jag vet att de har så mycket gemensamt, att de har planerat en framtid tillsammans, att de är så mycket ett par som två personer bara kan bli. Men det finns en del av henne som flickvännen aldrig når fram till. En del som bara jag kan röra. Det är den tanken som får mig att hänga kvar. Förmodligen borde jag inte göra det.
”Är det därför du inte har dejtat någon på typ två år”, frågar Joshua medan vi går mot bussen.
”Sluta”, säger jag. ”Du får aldrig någonsin nämna det här för någon. Aldrig.”
”Det är klart jag inte gör. Jag är bara orolig för dig.”

Jag kan inte sluta träffa sötnos. Hur skulle jag klara mig utan att veta att hennes omtanke ligger som en mjuk filt runt mitt liv? Jag skulle känna mig så ensam och utlämnad. De där stunderna, när hon sitter i min soffa med knäna uppdragna och hon ler mot mig, är de inte värda det? Ibland längtar jag så otroligt mycket efter att få röra vid henne, eller bara att få göra saker tillsammans med henne, att få dela alla de där sakerna i vardagen, och veta att hon är min. Men jag kan inte få det. Jag får mina värdefulla timmar varje lördag och en kram på hallmattan innan hon försvinner hem för att äta middag med flickvännen.

Jag tycker förresten inte om flickvännen. Inte bara för att hon har lagt beslag på sötnos, utan för att hon inte visar något som helst intresse för mig. De få gånger vi umgås alla tre, vilket oftast händer av en slump, visar hon mycket tydligt att jag inte är värd att ödsla tid på. Hon frågar ingenting om mig och mitt liv, även fast jag försöker vara artig och fråga henne hur hon har det. Antingen är flickvännen mycket självcentrerad eller så är det bara mig hon inte gillar. Några kvaliteter borde hon rimligtvis ha, eftersom sötnos har fallit för henne.

.