Sötnos - Del 3 av 3

Jag undrar ofta över vad hon tänker och känner. När hon tittar sådär på mig, vilka tankar far då genom hennes huvud? Är hon lika attraherad av mig som jag är av henne? Jag vet att hon tänker på mig mer än vad hon borde, att hon saknar mig när vi inte träffats på länge. Jag vet att våra känslor är djupare än vänskap. Jag vet att hon vet det också. Men vi pratar aldrig om det. Vi leker en lek där vi är artiga och håller avståndet till varandra och det enda som kan avslöja oss är att vårt intresse för varandras liv är lite för stort, att vi pratar lite för mycket med varandra, träffas lite för ofta, att våra kramar varar en halv sekund för länge.

Har du börjat på den där tavlan med kvinnorna än, skriver hon i ett sms. Nej, har inte orkat, svarar jag. Du borde verkligen göra den. Jag har tänkt på den ända sen du berättade om den. Den ska bli så spännande att se! Jag ler för mig själv. Det där med tavlan, det var bara en idé jag slängde ur mig medan vi satt och fikade. Jag hade inte känt att det var ett projekt jag behövde sätta igång med just nu. Men nu, när hon tycker om idén, när hon vill se tavlan, då känns projektet plötsligt så mycket viktigare. Jag kanske kan börja redan i helgen.

Klockan elva på fredagkvällen går Joshua och jag från bion mot tunnelbanan när jag får ett sms av sötnos. Kan du komma hit? Det är ett konstigt sms för sötnos är inte en fåordig människa. Hon brukar inte vara kryptisk heller. Hem till dig? Nu? Kan det ha hänt något? Men flickvännen borde vara där och ta hand om problemen i så fall. Ja. Kan du?

Jag säger hejdå till Joshua och styr stegen mot den gata där sötnos och hennes flickvän har sin lägenhet. Porten är låst och jag ringer till henne. Hon kommer ner och öppnar för mig och jag ser direkt att hon har gråtit. Hon säger inget utan går bara upp för trapporna igen. Jag följer efter, upp för trapporna, in genom dörren, drar av mig skorna. Hon sätter sig i soffan. Flickvännen är inte där. Jag sätter mig bredvid och ser frågande på henne.

”Hon har träffat en annan”, säger hon. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag flyttar närmare och lägger min arm om henne. Vi sitter där en stund medan jag stryker hennes rygg. ”Vet du vad det konstigaste är? Jag vet inte om jag är ledsen eller glad. Jag tror jag är båda, samtidigt.” Jag nickar, men förstår inte vad hon menar. ”Du vet, allt var så utstakat. Vi skulle köpa ett hus. Vi hade bestämt vad våra barn skulle heta.” Jag tar med ens bort armen. Det kommer som en ren reflex, när hon börjar prata om flickvännen och deras planer. Hon ser på mig. ”Men jag har längtat så länge efter dig”, säger hon. Jag undrar om jag hör rätt eller om hon egentligen sa något helt annat och jag bara inbillade mig. ”Du vet om det, eller hur? Att jag har längtat efter dig?” När jag möter hennes blick vill mitt ansikte plötsligt inte sluta le och hon tittar bort, skrattar lite generat och gnuggar händerna mot varandra i knät. Jag lägger min hand på hennes kind och vänder henne mot mig igen. Sedan kysser jag hennes mjuka läppar, som jag velat kyssa dem tusen gånger i mina drömmar.

.