Om Pride, OS och inkaindianer

Denna tjusiga bild har Google ovanför sitt sökfält, dagen då OS invigs i Sotji. Under sökfältet står även denna text att läsa:

"Att få utöva idrott är en mänsklig rättighet. Alla människor ska ha möjlighet att utöva idrott, utan någon form av diskriminering och i den olympiska andan, som förutsätter ömsesidig förståelse, vänskap, solidaritet och rättvist spel."

Texten kommer från den så kallade Olympiska chartern, som innehåller de grundläggande reglerna för den Olympiska rörelsen. Som många säkert märkt av har det diskuterats en del om ifall Ryssland spelar efter dessa regler med tanke på de lagar som landet infört mot "gaypropaganda." Det ska bli intressant att se om det dyker upp fler protestaktioner under spelen och hur Ryssland i så fall kommer att hantera det.

Det här med pridefärgerna förresten. Vi här på Fem flator lärde oss något nytt idag. Såhär ser nämligen Inkarikets flagga ut:

 

Känns den bekant? Men regnbågsflaggor finns tydligen på många håll i världen, så det går inte att säga att någon har snott indianernas flagga. Mer om det kan den som vill bättra på bildningen läsa här.

 

.

Andie besvarar alla era viktiga frågor

Hej kära läsare! 

Nu var det ett tag sedan vi tittade på vilka sökord som har fått er att hitta till vår sida. De flesta av er känner till oss sedan tidigare, men många nykomlingar har hittat hit genom att slå på något ord i en sökmotor. Er vill vi förstås hjälpa tillrätta så gott vi kan. Vi har satt Andie på att försöka hitta svar på era frågor! Vi tar dem i bokstavsordning:

 After Work flata: Jag ställer mig ytterst tveksam till att det finns flator som har en sexuell läggning när de arbetar och en annan efter jobbet. Jag lutar starkt åt att sexuell läggning är något man föds med.

Blir man lesbisk i fängelset: Javisst, så fort man blir inspärrad slår det lesbiska till. NEJ, det blir man såklart inte!

Dejta lesbiska - vem tar initiativ: Du såklart! Och alla andra som går runt och trånar utan att våga! Nu är det dags att ta chansen. Känner hon inte likadant så blir hon säkert ändå bara smickrad över ditt intresse.

Eva lesbisk: Vi kan tyvärr inte hjälpa dig med att säga om just den Eva du tänker på är lesbisk. Men det finns en hel del tjejer som heter Eva och är lesbiska, så möjligheten finns.

Flata jobbar på bank: Jaha. Är detta en info till oss? Eller ett nytt novelltips till Skorpan? Eller har du gått och trånat efter en tjej som jobbar på ditt lokala bankkontor och hoppas på detta vis få reda på hennes namn och telefonnummer? Det är nog enklare om du frågar henne direkt.

Flata ragga på flata: Ja. Det är korrekt uppfattat.

Flicka fantisera om mycket sex: Jaha. Så trevligt.

Fransk lesbisk film som tog pris: Här kan jag nog faktiskt hjälpa dig! La vie d´Adele heter den. Eller på engelska: Blue is the warmest colour.

Gayställen i Stockholm: Här rekommenderar jag att du tar en titt på QX Gaymap där du kan se allt som händer, även i andra städer!

Hur gör flator: Tänker du på något särskilt som flator gör här? Du får nog utveckla lite! Tycker för övrigt att det påminner lite om det där inslaget ”Hur gör djur” som var med i Söndagsöppet när jag var liten. Men det är nog tveksamt om det formatet går att överföra på flator, då flator har lite mer individuella beteenden än de flesta djur.

Hur klär sig flator: Vi brukar göra ungefär som alla andra. Vi börjar med underkläderna och därefter tar vi på oss tröja och byxor eller kjol.

Hur älskar lesbiska: Mycket, ofta och länge. Nej, även här måste jag nog svara att det är väldigt olika, beroende på vilka lesbiska det rör sig om. Nu vet jag inte vilka lesbiska du tänker på, så enklast är kanske att fråga dem. Men chansen att du får ett utförligt svar är kanske inte jättestor.

Malena Ernman lesbisk: Nej, vi tror inte att Malena är lesbisk tyvärr, för hon har en man som heter Svante.

Lesbiska filmer: För att få den bästa översikten över lesbisk film rekommenderar vi Annies lesbiska filmblogg, där det finns en topplista och recensioner över de flesta lesbiska filmerna. Vi har dock skrivit enstaka inlägg om film även här på bloggen och dem hittar du under etiketten Flatfilm i högermarginalen.

Lespiska knullfilmer: Det heter lesbiska knullfilmer.

Lesbiska tv-serier: För att se vad vi har skrivit om sådana – klicka på etiketten Tv-serier! Kolla också in våra serietips under rubriken Tv-serier i högermarginalen.

 Lesbisk litteratur: Spana gärna in våra boktips i höger marginalen under rubriken Lesbisk läsning, samt under etiketten Böcker.

Lesbiska noveller: Ja, sådana har vi här! Du hittar dem enklast genom att klicka på etiketten Novell i högermarginalen. De finns även samlade i boken Väntan på henne, om du inte gillar att läsa på skärmen.

Lesbiskt attraherad av Malena Ernman: Haha, det var ett roligt uttryck. Tror jag ska börja använda det i fortsättningen. Tänk dig: Jag går fram till en riktigt snygg tjej i baren och säger: Hej, jag måste bara säga det här till dig: jag är lesbiskt attraherad av dig.

Lesbiskt kloster: Jag tror att du har missförstått något här.

Så känner du igen en flata: Det gör du inte, då alla ser olika ut. 

Suddenly I see Lisbeth Åkerman: Nej, Suddenly I see är en jättebra låt, men det är KT Tunstall som sjunger den. Lisbeth Åkerman läser nyheterna i Rapport.

Träffa lesbiska: Det gör du nog i stort sett varje dag, bara att du inte vet om det. Men är du mer i dejtingtankar så kan vi rekommendera vår etikett Dejting i högermarginalen.

Tio sätt att veta att du är flata: Tio? Ha! Det räcker med ett enda sätt kan jag meddela: Du blir kär i tjejer. Vad folk alltid ska krångla till saker!

Äldre lesbiska damer i vintage: Det låter väldigt fint faktiskt, men jag känner inga sådana som jag kan tipsa dig om. Kanske du kan leta på något ålderdomshem? Jag tror att det finns ett för hbt på Gärdet.

 

Det var allt jag hade att bjuda på för denna gång. Jag hoppas att svaren varit till någon hjälp!

 

/Andie

 

.

Sätta segel, del 15 av 15

Malin satt på en bänk i ett väntrum på sjukhuset med Adele vid sin högra sida. Alices föräldrar hade tydligen passat på att åka på semester till Grekland medan barnen var på seglarskolan, så det fanns ingen som kunde hämta henne. Nu var hon inne på röntgen, men Malin hade lovat henne att de skulle vänta precis utanför. Det var när sköterskan stängde dörren som Malin hade insett att de var ensamma i den kala salen. Allt hade gått i ett och först nu verkade hennes hjärna försöka sammanfatta allting. Kanske var det likadant för Adele för tystnaden lade sig och ingen av dem visste hur de skulle börja. Adele satt lutad mot väggen i det par jeans och den huvtröja hon snabbt hade dragit på sig när de kom tillbaka till gården. Hon hade insisterat på att få åka med till sjukhuset och Malin förstod henne. Det hade hon också velat. Adele brydde sig och Adele var inte ond, även om Malins ilska gärna ville förenkla allt till det. Men hon mindes hur rädd hon hade varit, när Adele klättrade ut på bryggan, så rädd att hon skulle göra illa sig, slå i huvudet eller något annat hemskt. Och på stranden, när de båda var i säkerhet igen.. Malin mindes lättnaden. Den fanns fortfarande kvar hos henne och den var mycket större än vad hennes ilska hade varit. Hon tillät sig att tänka igenom allt igen, vad Adele hade sagt och gjort. På något vis kändes det inte lika stort och fel längre.

”Hur känns det?”, fick Malin fram till sist. Adele nickade.

”Jag är glad. Väldigt glad. Jag vet inte vad jag hade tagit mig till om något allvarligare hade hänt.”

”Du räddade förmodligen hennes liv.”

”Det var inte mer än rätt i så fall. Det var mitt fel att hon försvann från början.”

”Nej. Du gjorde ingenting fel. Vi kan inte hålla koll på barnen varje sekund. Det kan inte deras föräldrar heller. Vi måste kunna lita på att de gör som vi säger.”

”Kanske. Det spelar ingen roll. Det är skönt att det är över i alla fall.” Hon flätade fingrarna och såg på Malin igen. ”Så.. vad händer nu?”

”Jag tror att de kommer att konstatera att underarmen är bruten och vilja gipsa henne.”

”Ja.. ” Adele log nu och såg lite generad ut. ”Fast jag tänkte… med oss? Eller, finns det något oss? Är du väldigt arg på mig?”

”Jaså det.” Malin skrattade lite. ”Det har jag knappt hunnit tänka på.”

”Jag har tänkt på det, hela natten. Jag känner mig som en idiot, och ändå, när jag tänker tillbaka, så vet jag inte riktigt vad jag skulle ha gjort annorlunda. Jag kunde inte låtsas som att jag inte var intresserad av dig alls, när jag faktiskt var… är.. väldigt intresserad av dig…” Hon log lite osäkert och Malin kände kinderna hetta. Hon visste inte vad hon skulle säga, men hon kunde inte hjälpa att hon tyckte väldigt mycket om att höra det och Adele var väldigt söt.

”Jag har skrivit under på att jag inte får diskutera mina patienter med någon utomstående”, fortsatte Adele. ”Nu har jag väl gjort det ändå, lite grann i alla fall, men jag var tvungen att förklara. Jag vet att hela situationen är jättekonstig. Och jag förstår att det känns orättvist att jag vet mycket mer om dig än vad du vet om mig, men… Jag skulle gärna vilja få en chans, att visa dig vem jag är. Skulle du kunna tänka dig att ge mig en chans?” Malin log.

”En chans borde du ju kunna få.” Då öppnades dörren och Alice skuttade ut med sköterskan efter sig och verkade plötsligt hur glad som helst.

”Jag ska få gips, jag ska få gips!” Sköterskan skrattade och vände sig till Malin och Adele. ”Ja, barn brukar av någon anledning ta den nyheten mycket bättre än vuxna. Vi får gå ner till doktor Johannesson med de här bilderna så ska vi förbereda gipset.” Så gick de iväg längs korridoren, först Alice och syster Siv, sedan Malin och Adele, och allting kändes plötsligt bättre än på mycket länge. Lovande. Början på något nytt. Alice vände sig om och sken mot Malin.

”Malin, vill du skriva på mitt gips sen?”

”Det vill jag väldigt gärna.”

.

Sätta segel, del 14 av 15

Malin höll på att svabba matsalen när Adele öppnade dörren och tittade in.

”Hej, jag skulle bara höra om det gick bra med Alice?”

”Alice?”

”Ja, Maxi var lite taskig mot henne på lektionen och sen ville hon inte vara med längre. Hon sa att hon hade ont i magen och att hon skulle gå upp till dig. Har hon inte varit här?”

”Nej…” Malin tänkte igenom tiden som gått sedan lunchen. Hon hade inte lämnat matsalen alls, så Alice borde ha sett henne om hon hade kommit förbi. ”När var det här?”

”Det var nog en timme sedan.” Adele såg med ens orolig ut.

”Hon kanske är på sitt rum”, föreslog Malin. ”Hon hade med sig en hel trave böcker hit.”  Malin släppte svabben och de gick tillsammans med snabba steg upp mot baracken. Efter att ha knackat på dörren till tjejernas rum öppnade de och kikade in. Där var tomt.

”Skit”. Adele såg sig nervöst omkring. ”Var kan hon vara? Det här är mitt fel. Jag skulle inte ha släppt iväg henne. Jag tänkte att det var så kort väg upp till matsalen, så inget borde kunna hända då. Jag såg hur hon gick iväg uppför backen, men sedan var jag tvungen att hålla koll på barnen i båtarna…”

”Ta det lugnt, Adele. Vi hittar henne. Vi får titta ute istället.” De gick nerför trappan och stod strax utanför huset igen. ”Vi tar varsitt håll.” Malin gick runt det stora huset och Adele runt den andra baracken, och de ropade Alices namn, men ingen syntes till. De möttes igen och Malin tyckte att Adele såg ännu mer skärrad ut, fastän hon försökte hålla sig lugn.

”Okej. Få se…”, muttrade hon. ”Hon har bråkat med sin bror, och vill säkert vara ledsen i fred. Vart går man då?”

”Egentligen kan hon bara ha gått åt två håll”, konstaterade Malin. ”Antingen bort längs stranden, eller upp i skogen.” De tittade på väggen av granar bakom gården.

”Skogen är så tät. Den känns inte så gästvänlig att ta sig fram igenom, men man vet ju aldrig...” Adele såg på Malin igen och de utbytte uppgivna blickar. Malin tänkte först föreslå att de skulle dela upp sig, men hon hejdade sig när hon fick syn på Björn och Charlotte hundra meter längre ner i backen när de kom gående från vattnet. Hon busvisslade och vinkade och de stannade och såg upp. Malin sprang mot dem och Adele tog rygg på henne.

”Det är Alice”, flåsade hon. ”Hon är borta efter att ha bråkat med sin bror. Vi tänkte leta längs strandvägen. Kan ni leta genom barackerna och sen skogen närmast husen?”

”Okej”, sa Charlotte, som genast var med på noterna. ”Har du din mobil med dig? Då hörs vi av om vi hittar henne.”

”Okej, bra!”

De gav sig iväg längs grusvägen, där de hade promenerat de tidigare morgnarna, och spanade längs stranden och upp mellan björkarna. Med jämna mellanrum ropade de på Alice, men inget svar hördes och se såg inga spår efter henne. Adele gick fort och Malin hade svårt att hålla jämna steg med henne. Efter tjugo minuters promenad hade Malin halkat efter ett hundratal meter, men hon försökte att istället spana extra noga upp i det höga gräset och in mellan trädstammarna.  En äng öppnade sig på vägens högra sida och till vänster förbyttes stenstranden i otillgängliga klippor som sluttade brant ner i vattnet. Plötsligt hörde Malin ett rop. Det var Adele som hade ropat och Malin såg hur hon började springa framåt längs vägen. Malin började också springa och nu såg hon att något rörde sig längre fram vid den långa träbryggan som sträckte sig ut från klipporna. Hon hade gått förbi den tidigare när hon hade varit ute och promenerat. Den var väldigt gammal och såg fallfärdig ut, så hon hade inte vågat sig ut på den. Nu såg hon hur konturerna av Alices lilla person var på väg ut på den, medan Adele skrek och viftade medan hon sprang, men Alice verkade inte höra henne. Malin tog in lite på Adele, men andades som ett lokomotiv och kände hur mjölksyran spred sig i musklerna och hur det smärtade i lungorna. Alice figur gick sakta längre och längre ut på bryggan, tills hon stod längst ut på den. Nu var Adele bara hundra meter från bryggan och Alice verkade äntligen höra hennes rop för hon stannade och tittade upp.

”Gå tillbaka! Gå in igen”, ropade Adele och pekade inåt land. Alice såg ut att nicka och vände sig om, men hon hann bara ta ett steg innan de murkna plankorna gav vika under henne och hon försvann ner i vattnet.

”Nej”, skrek Adele. Nu var hon framme vid bryggan och hon började försiktigt ta sig ut på den med små snabba steg längs bryggans ena kant. Malin såg hur Alice sprattlade i vattnet. Hon hade sett tidigare att Alice kunde simma, men förmodligen fick hon panik av fallet och kanske hade gjort illa sig också. Adele kom längre ut på bryggan och Malin hoppades att plankorna skulle hålla, för bryggan var hög och under de första tio metrarna låg stora klippblock i vattnet. Nu var Malin också framme vid bryggan och hon såg hur Adele hoppade i vattnet på bryggans ena sida. Hon visste inte vad hon skulle göra och stannade vid bryggans fot och spanade ut i vattnet. Det såg ut som att Alice försökte hänga sig på Adele för de försvann båda ner i vattnet, men huvudena kom strax upp igen.

”Lugn Alice, du måste hålla dig lugn. Kom ihåg hur vi övade! Slappna av! Jag bogserar dig! Kommer du ihåg? Slappna av. Okej, bra.” Nu höll Adele flickan under hakan och de började röra sig mot land. Malin såg sig omkring. Det var så brant överallt. Var skulle de ta sig upp? Malin sprang längs klipporna tills hon såg ett ställe som såg lite mer tillgängligt ut. Hon hoppade över stenblocken och klättrade ner för klipporna tills hon stod på en lägre avsats vid vattenbrynet.

”Adele! Hitåt! Ta henne hitåt!” Adele vred på huvudet och ändrade riktning mot klippan där Malin satt. Strax var de framme och Malin tog tag i Alice armar. Någonstans mindes hon vad hon hade lärt sig på skolidrotten på gymnasiet. ”Okej Alice, vi tar sats och på tre drar jag upp dig. Ett, två, tre!” Alice skrek. Ett skrik av smärta ekade mellan klipporna innan hon landade vid Malins fötter. Nu grät hon och höll handen om sin ena arm. Adele hävde sig upp på klippan och drog efter andan.

”Alice, har du ont? Var gör det ont?” Malin höll om den gråtande flickan som hulkade mot hennes axel.

”Armen”, kved hon.

”Okej. Gör det ont på något annat ställe?”

”Tror inte det.”

”Du kan ha brutit den, men det är ingen fara. Vi får ta dig till sjukhuset så får de röntga dig.” Hon såg på Adele som fortfarande försökte hämta andan. ”Är du okej?” Adele nickade.

”Bra. Jag ringer Charlotte så får de komma och hämta oss med bilen.”

 

.

Sätta segel, del 13 av 15

Malin kände sig utmattad. Hon gick tillbaka till sitt rum och lade sig i sängen igen och halvslumrade. Klockan sju började Charlottes väckarklocka att pipa och hon började röra sig under täcket. En hand sträcktes ut och fumlade efter avstängningsknappen och ljudet upphörde. Charlotte låg stilla en stund och bara andades. Hon hade aldrig varit särskilt morgonpigg.

”God morgon”, fick hon fram efter några minuter.

”Ja, jag vet inte…” Malin suckade och hon kände hur tårarna började rinna igen. Charlotte satte sig upp och tittade oroligt på henne.

”Är du okej? Har det hänt något?” Hon hoppade ner från sin säng och kom bort till Malin och lade handen på hennes axel. ”Mallan.. vad är det?”

”Jag känner mig så dum. Hon, Adele, hon verkade så trevlig. Det var som att hon redan kände mig. Och det gjorde hon också, för hon var Sadies terapeut!”

”Oj.. Det.. Jag visste inte ens att Sadie gick i terapi.”

”Hon ville inte att någon skulle veta det.” Malin satte sig upp och torkade bort en tår från kinden.

”Men, vad har hänt mellan dig och Adele? Det känns som att jag har missat något här. Flörtar du med kvinnor utan att berätta det för mig?”

”Ha…” Malins ansikte mörknade.

”Vad är det?”

”Och du, vad gör du själv med Björn i ladan på nätterna?” Charlotte hoppade till och reste sig från sängen.

 

”Jaha..” Hon gick fram till dörren och sedan tillbaka. Sedan satte hon sig på sängen igen. ”Jag tänker lämna Calle. Det har inte varit bra mellan oss på länge. Jag hoppades väl på något vis att vi skulle hitta tillbaka till varandra igen, men vi verkar bara glida mer och mer isär. Nu när frågan om seglarlägret kom upp så kände jag bara att det skulle bli jätteskönt att få komma bort och vara ensam ett tag. Jag tänkte att jag kanske skulle kunna samla mina tankar lite då. Det här att Björn dök upp, det var helt oväntat. Men vet du, allting blev helt glasklart för mig plötsligt. Varför går jag runt och lider av att bo tillsammans med någon som inte älskar mig, när jag istället skulle kunna få en man som gör mig lycklig? Det är ju helt idiotiskt.”

”Ja.. det är klart. Jag visste inte att du och Calle var olyckliga.”

”Nej, vi har väl lyckats upprätthålla en fasad utåt, vid de få tillfällen vi gör saker tillsammans. Annars jobbar han mest. Och spelar golf. Och jag gör saker på mitt håll.”

”Det var tråkigt att höra. Och det här med Björn.. är det..?”

”Jag vet inte än. Det kanske bara är en liten sommarförälskelse, men det spelar ingen roll. Han har i alla fall fått mig att förstå vad jag vill.”

”Det är ju bra.”

”Men Adele… hon verkar lite.. mystisk, tycker du inte? Lite hemlighetsfull?”

”Jo.. Eller, jag tyckte det först, men det kanske bara var för att hon faktiskt hade hemligheter, och för att de inkluderade mig.”

”Kanske. Hon är väldigt rar med barnen. De älskar henne.”

”Hon var väldigt rar med mig med…”, började Malin och Charlotte skrattade.

”Exakt hur rar?”

”Inte så rar som Björn. Jag förstår mig inte på henne. Hon är helt fantastisk när vi pratar och hon var helt underbar när vi var ute med båten, men..” Charlotte rynkade pannan och såg ut om hon tänkte skjuta in någon fråga om vad det var för en båt, men hon hann inte innan Malin fortsatte. ”Jag vet bara inte vad jag ska tro längre. Bryr hon sig om mig på riktigt, eller är jag bara någon rolig lek för henne? Eller en psykologisk studie?”

”Säg det… Men det kanske visar sig?”

”Kanske… Jag vet bara inte om jag vill prata med henne mer. Jag känner mig bara arg. Jag hatar när människor ljuger för mig.”

.

Sätta segel, del 12 av 15

När Malin vaknade följande morgon befann hon sig några sekunder i ett tillstånd av tomhet. Sedan kom allting tillbaka. Sadie och Adele och Charlottes nattliga besök i ladan. Vilken skitvärld det var. Hon ville helst somna om och inte vakna mer. Men oron i kroppen hade kommit tillbaka blåst bort all sömn. Hon tittade bort mot klockan. Den visade 05,10. Hon stönade. Hur länge hade hon sovit? Hon hade varit så arg dagen innan att kroppen hade haft svårt att lugna sig, men hon hade tagit en sömntablett och till slut hade hon somnat, kanske vid tvåtiden. Charlotte låg där, lugnt och sov. Vilket härligt liv hon levde, en man som väntade därhemma i deras fina lägenhet, och sen en extra semesterman som tog henne i ladan om nätterna. Malin skakade på huvudet och gick ut. Hon tittade ner mot stigen som ledde till vattnet. Det kändes inte lika lockande att gå ner dit längre, men åt andra hållet växte bara tät granskog och det lockade ännu mindre. Nåja, det var inte havets fel att hon mådde dåligt. Hon tog stigen ner mot vattnet. Bryggan var tom och hon satte sig. Tårarna rann nerför hennes kinder och hon kände sig väldigt trött.

”Kan jag få förklara?” Adeles röst hördes bakom henne och hon ryckte till. ”Gå inte. Jag vill bara ha en chans att förklara. Om du ville lyssna, bara någon minut. Det är allt. Sen lovar jag att gå.” Malin svarade inte men efter några sekunder satte sig Adele på bryggan, någon meter ifrån henne.

”Du har rätt, Sadie gick hos mig. I ett halvårs tid ungefär. Och hon pratade mycket om dig. Om hur du alltid ställde upp för henne och hon berättade om saker du sagt. Jag blev imponerad av dig. Jag kommer ihåg att jag tänkte ibland, att jag önskade att jag hade haft en sådan flickvän, någon som var så snäll och omtänksam, någon som gav mig så mycket kärlek. Men Sadie kunde inte ta emot den. Hon älskade inte sig själv och hon kunde inte ta in någon annans kärlek heller.” Adele gjorde en paus, men Malin sa inget. Hon tittade bara ut över vattnet, och tårarna fortsatte att rinna.

”Jag förstod inte att det var du först. När du berättade vad du arbetade med, så kopplade jag plötsligt ihop ditt namn och ditt jobb med Sadie. Jag blev lite chockad tror jag, men jag var fortfarande inte helt säker. Men sen tjuvkikade jag på Olofs adresslista och såg var du bodde och jag kom ihåg att Sadie hade berättat om ert hus på höjden…” Hon drog efter andan. ”Gud, jag borde inte ha gjort det. Jag vet. Jag var bara så… så nyfiken på dig. Jag skäms, det gör jag, men.. Du är bara så.. fin.”

”Kan du gå nu?” Malin snyftade till och gömde ansiktet i händerna.

”Ja. Förlåt. Jag går.”

.

Sätta segel, del 11 av 15

Malin låg i sin säng, men hon kunde inte somna. Hennes kropp var rastlös av glädjeendorfiner. Hon försökte få ihop hur hon kunde ha vaknat på morgonen och mått så dåligt, när hon nu på kvällen kände sig som en helt annan människa. Hon tänkte på Adele, på hur de först hade kysst varandra i båten, och på det som hade hänt i båthuset efteråt. Adele hade hjälpt henne i land och sedan hade hon inte släppt taget om hennes hand. Hon kunde fortfarande känna den, varm och len mot sina fingertoppar. Och sedan hade de nått båthuset, och där drog Adele henne intill sig, och kysste henne igen. Där stod de länge, och höll varandra så nära som det bara gick. Malin kände sig alldeles berusad, bara av tanken. Det var på något vis svårt att greppa hur de hade hamnat där. Adele kändes så målmedveten, som att hon visste på en gång, att det borde vara de två. Var terapeuter extra bra på att känna sådant? Men hur visste hon ens att Malin var intresserad av kvinnor? Hon kunde inte minnas att hon hade sagt det, och ändå… Hon gick tillbaka i tankarna. När Adele hade frågat henne efter frukosten, om hon var singel, det var något som hade känts konstigt då. Hon hade frågat hur länge de hade varit tillsammans, hon och tjejen. Men hur visste hon det? Hade Charlotte sagt något? Men varför skulle hon ha gjort det? Malin tittade över rummet, på den tomma sängen mittemot, och undrade var Charlotte egentligen höll hus. Folk hade börjat trappa av från middagsbordet vid klockan tio, för dagen hade varit lång och innehållsrik. Hon såg på klockan. Den visade 23,30. Satt Charlotte kvar än? Att hon orkade.. Då knackade det svagt på dörren. Hon tassade fram och öppnade och såg Adeles ansikte i mörkret utanför.

”Hej, kan jag komma in”, viskade hon.

”Javisst, Charlotte har inte kommit än. Jag vet inte var hon är.”

”Det vet jag.”

”Jaså?” Malin kände sig lite nervös och lite naken i bara sitt linne och trosorna och hon satte sig under täcket i sängen igen. Adele slog sig ned vid fotänden.

”Jag ser ladan från mitt fönster. Igår såg jag dem komma ut därifrån tillsammans, Charlotte och Björn. Nu såg jag dem gå in. Först kom Björn strosandes och fem minuter senare kom Charlotte.

”I ladan? Men vad gör de där?” Hon bleknade. ”Nej?”

”Jodå. Det skulle jag tro. De fann varandra redan första kvällen.”

”Men…” Malin försökte samla sina tankar. ”Charlotte är ju gift. Calle…”

”Ja, jag vet. Det är vanligare än man tror, att folk är otrogna. Jag hör om det stup i kvarten på jobbet. Men oftast är de olyckliga. Oftast borde de ha lämnat sin partner för längesedan, men de vågar inte riktigt ta steget. Inte förrän någon ny dyker upp trillar polletten ner ordentligt.”

”Du…” Malin vred plötsligt huvudet mot Adele med beslutsam min. ”Vad heter det stället, där du jobbar?”

”Vad det heter? Ja, det heter Söder & Westlund psykoterapeuter, hurså?” Adele lät nervös nu och Malin skakade besviket på huvudet.

”Jag känner igen det. Det kom brev därifrån. Till Sadie. Hon ville inte prata om det, men jag visste att hon gick hos någon terapeut där. Är det därför du vet vem jag är? Har Sadie gått hos dig?”

”Jag får inte prata om mina patienter…”

”Ut härifrån. Nu.”

”Men Malin, jag…” Adele såg alldeles förtvivlad ut, men för Malin rasade allting bara ihop. Det var bara lögn.

”Nu, sa jag.” Och Adele svalde och gick.

.

Sätta segel del 10 av 15

Klockan åtta på kvällen blåste en ljum bris, när Malin och Adele satte segel i en av de lite större segeljollarna av trä bakom båthuset. Det pirrade lite i magen och Malin visste inte om det var för att hon skulle få segla för första gången, eller om det var sällskapet som gjorde det. Hon drog åt spännet på sin seglarväst och Adele lossade tampen som hade förtöjt båten och knuffade ut dem från bryggan.

”Sätt dig där bara”, sade Adele och slängde två kuddar på den lilla bänken vid rodret. Malin lydde och Adele satte sig bredvid. Båten var inte stor och Adele hamnade så nära att Malin kände hennes ben mot sitt. ”Sådärja”, log hon nöjt. ”Då börjar vi själva seglingsdelen av lektionen. Det kunde ju ha fått vara lite mer vind, men det får gå. Så. Nu sitter vi här, med seglet hissat, men vi kommer ingen vart. Varför då?”

”Kan det vara för att vinden kommer framifrån?”, gissade Malin.

”Precis. Vi är i vindögat. För att komma loss vickar vi lite på rodret såhär och försöker fånga upp lite vind genom att släppa lite på det här repet, det kallas skotet.” Strax fylldes seglet med vind och båten började röra sig framåt.

”Vi seglar!” Malin doppade handen ner i vattnet och njöt. ”Det är rätt fint ändå, det här att man kan komma framåt utan motor.”

”Visst är det? Tar du rodret nudå?”

”Okej, ska jag bara hålla i det?” Hon tog tag i träpinnen som Adele lämnade över till henne och kände sig lite spänd, men båten fortsatte glida sakta framåt, ut på fjärden. ”Men hur gör man om man vill åka i en annan riktning?”

”Bra fråga”, sa Adele och skrattade. Man kan aldrig åka rakt mot vinden, utan vill man det så får man åka lite i sick-sack. Det kallas att man kryssar. Vi provar det nu. Om du för rodret mot mig, så kommer seglet att fånga vinden från andra hållet. Såja. Ducka nu, för nu kommer bommen att svänga över oss.” Malin duckade för mycket riktigt kom det stora seglet svängandes över deras huvuden och båten krängde till.

 

”Hjälp, vad gör jag nu”, undrade Malin oroligt.

”Håll bara kvar i rodret”, sa Adele och lade sin hand på hennes. ”Båten rätar upp sig igen. Ser du?” Malin nickade. ”Det här var ingenting. När det blåser mycket kan det gunga till rejält när man slår.”

”Usch då”, sa Malin med ett flin.

”Du vänjer dig snart”, sa Adele och log. ”Ska vi prova igen, att slå åt andra hållet? Du för rodret mot dig, och sedan är du beredd på att ducka. Jag sköter skotet.”

”Okej. Vi prövar.” Den här gången gick det mycket bättre. Malin var beredd på vad som skulle hända och höll stadigt i roderpinnen. Adele nickade nöjt mot henne. Sedan provade de manövern några gånger till och Adele lät Malin prova att hålla i skotet också medan båten gled längre och längre ut på fjärden.

”Det börjar bli mörkt nu”, sa Adele. ”Det är nog dags att vi vänder tillbaka. Men det blir mycket enklare. Nu släpper vi bara ut seglet så att vinden kommer bakifrån. Det kallas att man länsar.”

”Just ja, det känner jag igen.” De vände om och kunde luta sig tillbaka mot aktern när seglet förde dem tillbaka mot ön. ”Läns gillar jag. Det var riktigt behagligt.”

”Det är ju det.”

 

Solen försvann ner bakom grantopparna på ön och vinden började mojna ännu mer. Sakta sakta rörde sig båten närmare land och förutom det svaga kluckandet av vågorna mot båtens trä var det alldeles tyst. Det kunde ha varit obehagligt att sitta där i tystnaden, så nära Adele i båten, tänkte Malin. Men det var det inte alls. Istället kände hon sig avslappnad och upprymd på samma gång. Hon kände hur Adeles ben rörde sig mot hennes eget och stannade där, tätt intill. Det var mysigt att känna värmen av hennes bara hud. Så satt de en stund, helt tysta och såg hur det sista ljuset av det glödande klotet försvann ner bakom horisonten. Sedan vred Malin på huvudet och såg på Adele. Hon var vacker och Malins läppar drogs automatiskt upp i ett leende. Adele såg på henne också och kyssen som följde kändes bara så självklar. Det var först när hon kände Adeles läppar mot sina som hennes kropp vaknade till. Blodet började rusa i hennes kropp och hon drog efter andan. Hon hade nästan glömt hur det kunde kännas. De log båda lite generat, men Adele strök hennes arm.

”Vi är nästan framme vid bryggan nu. Vi får ta ner seglet.” Hon reste sig, hukade under bommen och tog sig fram till masten. Malin satt bara kvar och såg på, en del av henne njöt bara av stunden, och den del av henne undrade vad som egentligen skulle hända härnäst.

 

.

 

Sätta segel, del 9 av 15

Malin hade haft frukosttjänst och sprungit fram och tillbaka mellan köket och matsalen. Hon hade fyllt på med brödbullar, ostskivor, gurka, juice och allt annat som tog slut medan barnen högg in på sin frukost. Sedan ägnade hon och Åsa sig åt avdukning och diskning, medan Sigrid redan började sina förberedelser inför lunchen. De andra ledarna var ute på gräsmattan med barnen och ordnade lekar för att alla skulle lära känna varandra och lära sig namnen. Hon tittade på dem genom fönstret medan hon torkade av borden i matsalen. De satt i en stor ring i gräset och Olof stod i mitten och verkade leda det hela. Vad gjorde de? Ett skepp kommer lastat? Sedan verkade lekarna vara slut för de reste de sig och klungan började under spring och skratt röra sig ner mot båtshuset. Malin såg sig omkring i matsalen. Det såg rent och fint ut, så hennes jobb borde nu vara över fram till lunchen.

”Hallå där.” Adele stod i dörröppningen. ”Jag tänkte höra om du har lust att vara med på teorilektionen som Martin ska hålla i nu. Det kanske kan vara en bra start på din nya seglarkarriär?”

”Tror du det? Ja, det kanske kan vara spännande.” Hon följde Adele ut i solen och de tog vägen ner mot båtshuset. Barnen verkade redan ha hunnit in för vägen låg tom framför dem.

”Så hur har morgonen varit i kökstjänsten”, undrade Adele. ”Körig?”

”Nja.. Klart att det blir en del spill, och hög ljudnivå. Men de är ju rätt söta ändå. En del av dem kallar mig för fröken. Fröken, kan man få lite mer yoghurt? Jag känner mig lite som en servitris i en femtiotalsfilm.” Adele skrattade.

”Ja, de tänker väl att det är vi som har ersatt deras lärare i skolan nu. Den lilla blonda tjejen i din grupp frågade mig om det skulle bli läxor. Sedan blev hon jätteglad när hon fick veta att det inte skulle bli några alls.”

”Alice... Hon är väldigt söt faktiskt.” Malin log när hon såg den lilla flickan framför sig.

”Och hur är humöret? Fått tankarna på annat?”

”Verkligen. Jag har sprungit runt som en yr höna och inte haft en sekund över att älta på.”

”Det kan ha sina fördelar. Hade ni varit tillsammans länge, du och tjejen? Om det är okej att jag frågar?”

”Öh.. nej, jag vet inte. Ett år drygt.”

”Tillräckligt länge för att det ska kännas ordentligt.”

”Jo.. tack. Och du? Är du singel?”

”Ja. Väldigt”, sa Adele med eftertryck. Malin skrattade och de tog den lilla trappan upp till båthuset. Därinne höll alla på att slå sig ner på stolar och på golvet.

”Ska vi sätta oss här bak?” Adele pekade på två stolar i den dunkla änden av rummet. Taklampans sken var svagt och orkade bara lysa upp ordentligt på den fläck där Martin stod redo vid blädderblocket med tuschpennan i handen, men här och var sipprade solen in mellan väggplankorna. Det var lite mysigt och med sorlet och barnen som hade spritt ut sig över golvet påminde det Malin om hur det var att gå på teater med fritids när hon var liten. Martin harklade sig och pratet ebbade ut.

”Idag ska vi börja med att lära oss optimistjollens alla delar, så att ni vet vad allting heter.” Han började rita upp en båt på blocket och barnen ritade av den i sina block. ”Så.. vad har vi här?”

”Segel”, ropade flera barnröster.

”Helt riktigt.” Han ritade dit en pil och skrev segel bredvid. ”Och.. här har vi små träplattor som man skjuter in i fickor på seglet. Är det någon som vet vad de heter? Ingen? De heter lattor.”

”Vad är lattor”, viskade Malin till Adele som satt på stolen bredvid.

”De hjälper till att stärka seglet och gör att det fångar upp vinden bättre.”

”Aha.”

”Jag blev lite sugen på latte”, viskade Adele tillbaka. Malin fnissade.

”Du får be Sigrid fixa en.”

”Det skulle jag göra, men jag är tveksam till att hon vet vad det är.”

 

.

Sätta segel, del 8 av 15

”Så.. ingen lycka med sömnen idag heller?” Adele lät mest road när hon dök upp vid hennes sida i en beige kjol och en ljusblå topp som var prydd med påsydda tygdetaljer över ärmarna. Hon såg ut som hon skulle på en finare sommarfest, medan Malin kände sig nyvaken och ful.

”Nej, inte än”, sa Malin och försökte sig på ett leende, som nog inte lyckades vidare bra.

”Du har gråtit.” Hon såg med ens orolig ut.

”Ja, men det är ingen fara. Jag hade en dålig dröm bara. Det känns redan bättre.”

”Har du redan glömt vem du pratar med?”

”Nej, jag minns exakt vem jag pratar med och därför behöver vi inte prata mer om det här nu.” De gick tysta en stund längs vägen och Adele öppnade munnen för att säga något, men sedan stängde hon den igen. Sedan kunde hon inte hålla sig längre.

”Malin... Det jag menade förut var inte att jag aldrig någonsin vill prata med någon om hur de mår. Jag menade bara att det finns vissa extrema människor, som aldrig någonsin vill sluta prata och som ser det som min plikt att lägga allt annat åt sidan och bara lyssna på dem, fastän jag inte är på jobbet och de inte är mina klienter.”

”Jag förstår.” Malin sparkade på en sten. Hon hade ingen lust att prata om sina problem ändå.

”Är det något jag kan göra?”

”Nej. Jag hade ett tufft uppbrott för ett halvår sedan bara, och ibland gör det sig påmint, men jag har tagit mig igenom det värsta, så nu mår jag faktiskt ganska bra. Det var en jobbig dröm bara, som kom lite för nära.”

”Vad handlade den om?” Adeles mjuka röst var sådär behagligt lugn igen och Malin märkte att hon var på god väg att öppna munnen och berätta varenda detalj, men hon hejdade sig.

”Det spelar ingen roll. Jag är mest trött på allt ältande som min hjärna ägnat sig åt alldeles för länge. Jag vill vidare nu. Framåt.”

”Okej.” Adele nickade och pekade på ett träd längre fram vid vägens högra sida. ”Har du sett den där eken? Den är gigantisk! Och jättevacker. Hur gammal tror du att den är?”

.