Sätta segel del 10 av 15

Klockan åtta på kvällen blåste en ljum bris, när Malin och Adele satte segel i en av de lite större segeljollarna av trä bakom båthuset. Det pirrade lite i magen och Malin visste inte om det var för att hon skulle få segla för första gången, eller om det var sällskapet som gjorde det. Hon drog åt spännet på sin seglarväst och Adele lossade tampen som hade förtöjt båten och knuffade ut dem från bryggan.

”Sätt dig där bara”, sade Adele och slängde två kuddar på den lilla bänken vid rodret. Malin lydde och Adele satte sig bredvid. Båten var inte stor och Adele hamnade så nära att Malin kände hennes ben mot sitt. ”Sådärja”, log hon nöjt. ”Då börjar vi själva seglingsdelen av lektionen. Det kunde ju ha fått vara lite mer vind, men det får gå. Så. Nu sitter vi här, med seglet hissat, men vi kommer ingen vart. Varför då?”

”Kan det vara för att vinden kommer framifrån?”, gissade Malin.

”Precis. Vi är i vindögat. För att komma loss vickar vi lite på rodret såhär och försöker fånga upp lite vind genom att släppa lite på det här repet, det kallas skotet.” Strax fylldes seglet med vind och båten började röra sig framåt.

”Vi seglar!” Malin doppade handen ner i vattnet och njöt. ”Det är rätt fint ändå, det här att man kan komma framåt utan motor.”

”Visst är det? Tar du rodret nudå?”

”Okej, ska jag bara hålla i det?” Hon tog tag i träpinnen som Adele lämnade över till henne och kände sig lite spänd, men båten fortsatte glida sakta framåt, ut på fjärden. ”Men hur gör man om man vill åka i en annan riktning?”

”Bra fråga”, sa Adele och skrattade. Man kan aldrig åka rakt mot vinden, utan vill man det så får man åka lite i sick-sack. Det kallas att man kryssar. Vi provar det nu. Om du för rodret mot mig, så kommer seglet att fånga vinden från andra hållet. Såja. Ducka nu, för nu kommer bommen att svänga över oss.” Malin duckade för mycket riktigt kom det stora seglet svängandes över deras huvuden och båten krängde till.

 

”Hjälp, vad gör jag nu”, undrade Malin oroligt.

”Håll bara kvar i rodret”, sa Adele och lade sin hand på hennes. ”Båten rätar upp sig igen. Ser du?” Malin nickade. ”Det här var ingenting. När det blåser mycket kan det gunga till rejält när man slår.”

”Usch då”, sa Malin med ett flin.

”Du vänjer dig snart”, sa Adele och log. ”Ska vi prova igen, att slå åt andra hållet? Du för rodret mot dig, och sedan är du beredd på att ducka. Jag sköter skotet.”

”Okej. Vi prövar.” Den här gången gick det mycket bättre. Malin var beredd på vad som skulle hända och höll stadigt i roderpinnen. Adele nickade nöjt mot henne. Sedan provade de manövern några gånger till och Adele lät Malin prova att hålla i skotet också medan båten gled längre och längre ut på fjärden.

”Det börjar bli mörkt nu”, sa Adele. ”Det är nog dags att vi vänder tillbaka. Men det blir mycket enklare. Nu släpper vi bara ut seglet så att vinden kommer bakifrån. Det kallas att man länsar.”

”Just ja, det känner jag igen.” De vände om och kunde luta sig tillbaka mot aktern när seglet förde dem tillbaka mot ön. ”Läns gillar jag. Det var riktigt behagligt.”

”Det är ju det.”

 

Solen försvann ner bakom grantopparna på ön och vinden började mojna ännu mer. Sakta sakta rörde sig båten närmare land och förutom det svaga kluckandet av vågorna mot båtens trä var det alldeles tyst. Det kunde ha varit obehagligt att sitta där i tystnaden, så nära Adele i båten, tänkte Malin. Men det var det inte alls. Istället kände hon sig avslappnad och upprymd på samma gång. Hon kände hur Adeles ben rörde sig mot hennes eget och stannade där, tätt intill. Det var mysigt att känna värmen av hennes bara hud. Så satt de en stund, helt tysta och såg hur det sista ljuset av det glödande klotet försvann ner bakom horisonten. Sedan vred Malin på huvudet och såg på Adele. Hon var vacker och Malins läppar drogs automatiskt upp i ett leende. Adele såg på henne också och kyssen som följde kändes bara så självklar. Det var först när hon kände Adeles läppar mot sina som hennes kropp vaknade till. Blodet började rusa i hennes kropp och hon drog efter andan. Hon hade nästan glömt hur det kunde kännas. De log båda lite generat, men Adele strök hennes arm.

”Vi är nästan framme vid bryggan nu. Vi får ta ner seglet.” Hon reste sig, hukade under bommen och tog sig fram till masten. Malin satt bara kvar och såg på, en del av henne njöt bara av stunden, och den del av henne undrade vad som egentligen skulle hända härnäst.

 

.