”Så.. ingen lycka med sömnen idag heller?” Adele lät mest
road när hon dök upp vid hennes sida i en beige kjol och en ljusblå topp som
var prydd med påsydda tygdetaljer över ärmarna. Hon såg ut som hon skulle på en
finare sommarfest, medan Malin kände sig nyvaken och ful.
”Nej, inte än”, sa Malin och försökte sig på ett leende, som
nog inte lyckades vidare bra.
”Du har gråtit.” Hon såg med ens orolig ut.
”Ja, men det är ingen fara. Jag hade en dålig dröm bara. Det
känns redan bättre.”
”Har du redan glömt vem du pratar med?”
”Nej, jag minns exakt vem jag pratar med och därför behöver
vi inte prata mer om det här nu.” De gick tysta en stund längs vägen och Adele
öppnade munnen för att säga något, men sedan stängde hon den igen. Sedan kunde
hon inte hålla sig längre.
”Malin... Det jag menade förut var inte att jag aldrig
någonsin vill prata med någon om hur de mår. Jag menade bara att det finns
vissa extrema människor, som aldrig någonsin vill sluta prata och som ser det
som min plikt att lägga allt annat åt sidan och bara lyssna på dem, fastän jag
inte är på jobbet och de inte är mina klienter.”
”Jag förstår.” Malin sparkade på en sten. Hon hade ingen
lust att prata om sina problem ändå.
”Är det något jag kan göra?”
”Nej. Jag hade ett tufft uppbrott för ett halvår sedan bara,
och ibland gör det sig påmint, men jag har tagit mig igenom det värsta, så nu
mår jag faktiskt ganska bra. Det var en jobbig dröm bara, som kom lite för
nära.”
”Vad handlade den om?” Adeles mjuka röst var sådär behagligt
lugn igen och Malin märkte att hon var på god väg att öppna munnen och berätta
varenda detalj, men hon hejdade sig.
”Det spelar ingen roll. Jag är mest trött på allt ältande
som min hjärna ägnat sig åt alldeles för länge. Jag vill vidare nu. Framåt.”
”Okej.” Adele nickade och pekade på ett träd längre fram vid
vägens högra sida. ”Har du sett den där eken? Den är gigantisk! Och
jättevacker. Hur gammal tror du att den är?”
.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar