Malin låg i sin säng, men hon kunde inte somna. Hennes kropp
var rastlös av glädjeendorfiner. Hon försökte få ihop hur hon kunde ha vaknat
på morgonen och mått så dåligt, när hon nu på kvällen kände sig som en helt
annan människa. Hon tänkte på Adele, på hur de först hade kysst varandra i
båten, och på det som hade hänt i båthuset efteråt. Adele hade hjälpt henne i
land och sedan hade hon inte släppt taget om hennes hand. Hon kunde fortfarande
känna den, varm och len mot sina fingertoppar. Och sedan hade de nått båthuset,
och där drog Adele henne intill sig, och kysste henne igen. Där stod de länge,
och höll varandra så nära som det bara gick. Malin kände sig alldeles berusad,
bara av tanken. Det var på något vis svårt att greppa hur de hade hamnat där.
Adele kändes så målmedveten, som att hon visste på en gång, att det borde vara
de två. Var terapeuter extra bra på att känna sådant? Men hur visste hon ens
att Malin var intresserad av kvinnor? Hon kunde inte minnas att hon hade sagt
det, och ändå… Hon gick tillbaka i tankarna. När Adele hade frågat henne efter
frukosten, om hon var singel, det var något som hade känts konstigt då. Hon
hade frågat hur länge de hade varit tillsammans, hon och tjejen. Men hur visste hon det? Hade Charlotte sagt något?
Men varför skulle hon ha gjort det? Malin tittade över rummet, på den tomma
sängen mittemot, och undrade var Charlotte egentligen höll hus. Folk hade
börjat trappa av från middagsbordet vid klockan tio, för dagen hade varit lång
och innehållsrik. Hon såg på klockan. Den visade 23,30. Satt Charlotte kvar än?
Att hon orkade.. Då knackade det svagt på dörren. Hon tassade fram och öppnade
och såg Adeles ansikte i mörkret utanför.
”Hej, kan jag komma in”, viskade hon.
”Javisst, Charlotte har inte kommit än. Jag vet inte var hon
är.”
”Det vet jag.”
”Jaså?” Malin kände sig lite nervös och lite naken i bara
sitt linne och trosorna och hon satte sig under täcket i sängen igen. Adele
slog sig ned vid fotänden.
”Jag ser ladan från mitt fönster. Igår såg jag dem komma ut
därifrån tillsammans, Charlotte och Björn. Nu såg jag dem gå in. Först kom
Björn strosandes och fem minuter senare kom Charlotte.
”I ladan? Men vad gör de där?” Hon bleknade. ”Nej?”
”Jodå. Det skulle jag tro. De fann varandra redan första
kvällen.”
”Men…” Malin försökte samla sina tankar. ”Charlotte är ju
gift. Calle…”
”Ja, jag vet. Det är vanligare än man tror, att folk är
otrogna. Jag hör om det stup i kvarten på jobbet. Men oftast är de olyckliga.
Oftast borde de ha lämnat sin partner för längesedan, men de vågar inte riktigt
ta steget. Inte förrän någon ny dyker upp trillar polletten ner ordentligt.”
”Du…” Malin vred plötsligt huvudet mot Adele med beslutsam
min. ”Vad heter det stället, där du jobbar?”
”Vad det heter? Ja, det heter Söder & Westlund
psykoterapeuter, hurså?” Adele lät nervös nu och Malin skakade besviket på
huvudet.
”Jag känner igen det. Det kom brev därifrån. Till Sadie. Hon
ville inte prata om det, men jag visste att hon gick hos någon terapeut där. Är
det därför du vet vem jag är? Har Sadie gått hos dig?”
”Jag får inte prata om mina patienter…”
”Ut härifrån. Nu.”
”Men Malin, jag…” Adele såg alldeles förtvivlad ut, men för
Malin rasade allting bara ihop. Det var bara lögn.
”Nu, sa jag.” Och Adele svalde och gick.
.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar