Alexandra Clarasdotter, Del I

Alexandra Clarasdotter vaknade upp i sin soffa i vardagsrummet av att ljuset strilade in genom persiennerna. Hon satte sig yrvaket upp och slog av tvn som stått på sedan kvällen innan. Vissa dagar kände sig Alexandra som ett totalt misslyckande. Det här var en sådan dag. När hon satt i soffan och gnuggade ögonen började hon minnas vem hon var och var hon befann sig. Helst ville hon bara somna om igen och vakna upp och vara någon annan.

Många skulle nog tycka att Alexandra var en mycket intressant person. Speciellt om de hade känt till hennes forskning och hennes uppfinningar, men det var det ingen som gjorde. Alexandra kunde se framför sig hur allt skulle spåra ur om en del av hennes medkvinnor fick reda på det hon visste. Därför var hon extremt noga med att aldrig släppa någon för nära inpå sig. En del av hennes mer ofarliga uppfinningar hade hon sålt för att kunna finansiera sin forskning, men hon tänkte sig alltid för en gång extra innan hon lämnade ut något. Alexandra forskade inom flera områden och något som intresserade henne mycket var miljön. Det var alltid de uppfinningar som hon visste kunde skapa en renare natur eller spara energi som gav henne mest bryderi. Samtidigt som hon ville skapa en frisk planet var hon rädd att uppfinningarna skulle dra uppmärksamhet till sig. Som tur var hade hon sin bästa väninna, ekonomen Sara Parkman, som var klippan i hennes liv och hade räddat henne fler gånger än hon kunde räkna. Alexandra log lite när hon tänkte på Sara. Hade det inte funnits åtminstone en person att dela alla hemligheter med hade hon inte stått ut.

Sara och hon hade bildat företaget Environmental Inventions som tillverkade, marknadsförde och sålde Alexandras uppfinningar. Alexandra besökte aldrig någonsin EI och personalen där kände bara till henne som avdelningen ”Research and Development” som fanns i staden Alatair, långt bort på andra sidan oceanen Ines och av någon anledning endast kunde kontaktas via e-post.

Ingången till vindsvåningen var gömd på det allra mest klassiska viset, bakom en bokhylla i biblioteket. Bakom bokhyllan fanns en trappa som ledde upp till det utrymme som fanns under taket i det hyreshus som Alexandras lägenhet låg i. Hyreshuset ägdes för övrigt av ett dotterbolag till EI. Inredningen i vindsvåningen hade nog förvånat de gäster som Alexandra ibland tog hem till sin lägenhet. Den liknade nämligen inte alls resten av hennes lägenhet och den som hade sett hennes vind hade förmodligen börjat tvivla på om Alexandra verkligen var den marknadschef hon utgav sig för att vara. På vinden fanns ett långt bord täckt av avancerad datorutrustning, fler ritningstavlor än på ett arkitektkontor, en hel vägg full av underliga verktyg och arbetsbänkar täckta av ännu fler verktyg och halvfärdiga uppfinningar. En vägg täcktes av en gigantisk karta över universum. Där hade Alexandra kartlagt alla planeter hon hittat hittills. Det fanns oändligt många, men det var inte alls många där det fanns liv. Alexandra var fascinerad av hur olika alla planeter var och hur olika alla varelser verkade tänka och känna. Hon studerade dem nästan varje dag, med sin allra finurligaste uppfinning, den hon kallade Spionverktyget, och sedan registrerade hon all information i sina datorer.