Alexandra Clarasdotter, Del II

En stor tv-skärm på en annan vägg visade det som Spionverktyget var inställt på just nu, en planet som vid första anblicken såg precis likadan ut som den Alexandra och hennes medkvinnor bodde på. Planeten hette Tellus och Alexandra visste att det var något med den som var mycket annorlunda mot den planet hon själv bodde på. Tellusborna själva kallade det för ”kön”. Med det menade de att människorna där föddes med olika fysiska egenskaper. De hade huvudsakligen delat in människorna i två typer och de kallades män och kvinnor. Kvinnorna liknade till stor del de kvinnor som bebodde Alexandras egen planet, med ett enda undantag: de kunde inte göra barn tillsammans med en annan kvinna. För att fortplantning skulle kunna ske behövdes en man och en kvinna. Det var en av de saker som ställde till det för Tellusborna i deras umgänge med varandra, men det fanns många fler. Det visste Alexandra för hon hade studerat dem i tre år, ända sen hon upptäckte att planeten existerade.

Alexandra gick ut till köket och gjorde sig en kopp te. Hon tänkte på kvällen innan. Hon hade känt sig så sällskapssjuk att hon hade gått ner till Suzies Silver Planet. Någon gång i månaden brukade hon hamna där eller på något annat dansställe där hon visste att det var lätt att få med sig någon hem. Det hade börjat precis som vanligt. Hon hade kommit in i den stora silversalen, tagit stegen fram till den långa björktrappan som ledde ner till dansgolvet och spanat ut över borden och människorna. Klubben vimlade av dansande kvinnor, pratande kvinnor, skrattande kvinnor. Intresserade ögon mötte hennes men hon ville inte titta för länge i några av dem. Det var också som vanligt. Alexandra såg bra ut och hon visste om det. Kvinnorna drogs alltid till henne.

Hon letade efter kvällens offer, någon som var vacker, vältränad och som inte bar en av de blå ringarna som visade att hon dejtade någon. Alexandra tänkte för en sekund på Tellus. Där gav männen och kvinnorna varandra ringar när de hade bestämt sig för att gifta sig och umgås med varandra resten av livet. Hon kunde inte förstå hur den idén fått genomslag. Det fungerade ju uppenbarligen inte ändå. Där. Vid ett av borden satt hon. Det långa mörkbruna håret flöt glansigt och smidigt ut över hennes bara axlar och de mörka ögonen var fulla av liv. Alexandra styrde sina steg åt tjejens håll. Hon hade inte tänkt ut vad hon skulle säga. Det brukade komma av sig självt när hon mötte någons blick. Tjejen tittade upp nu och såg in i hennes ögon. Hon log.
”Hej”, sa Alexandra.
”Jag vet vem du är”, svarade den brunhåriga lugnt, fortfarande leende.
”Förlåt?”, svarade Alexandra överraskad.
”Jag vet vem du är och jag är inte intresserad av att vara din leksak.”
”Åh..” Alexandra begrundade det som hände för en tiondels sekund och kom sedan fram till att den brunhåriga måste känna någon som hon tagit med sig hem tidigare. Hon bestämde sig därför för att inte protestera eller påbörja någon övertalning utan vände direkt på klacken och gick därifrån.

Det var då depressionen hade slagit till. Plötsligt hade hon inte någon lust alls att få med sig någon hem. Hon gick hem ensam och lade sig i soffan framför tv:n där hon somnade. När hon vaknade kändes det inte ett dugg bättre. Varför kunde inte hon få ha det som alla andra? Ha någon att vakna med, någon att krama om, någon som brydde sig om henne? Kanske borde hon bara skrota Spionverktyget och datorerna och leva ett vanligt liv som resten av alla kvinnor gör. Ett liv där man kan berätta om sig själv utan att ljuga och våga släppa någon nära inpå sig. Alexandra gick och lade sig i soffan igen och bestämde sig för att ligga kvar där resten av helgen. När telefonen ringde visste Alexandra vem det var men bestämde sig för att inte svara. Sara hade fått trösta henne tillräckligt många gånger redan.