Alexandra Clarasdotter, Del X, Sista delen

Emmy hade kommit hem till Alexandra nästan varje dag i två veckor, men den här helgen hade Emmy rest för att hälsa på sina föräldrar och det kändes plötsligt väldigt tomt. Det var nu Alexandra började tänka tanken. Hon rullade ner datorerna, Spionverktyget och allt material i källaren och täckte över allt med en stor presenning. Kvar på vinden fanns bara hennes ritningar och ”ofarliga” uppfinningar. Hon gick runt på vinden en stund bara för att känna efter hur det skulle vara att aldrig se Spionverktyget mer. Sedan skrev hon ett mail från Clara Alec till Emmy. Och sedan var det bara att vänta och hoppas.

Emmy kom på måndagskvällen och Alexandra visste att hon skulle berätta, för Emmy var som en öppen bok.
”Jag fick inte jobbet Alex”, sa hon, redan när hon tog av sig ytterkläderna i hallen.
”Jag är ledsen”, sa Alexandra och kramade om henne.
”Var inte det”, sa Emmy. ”När jag sökte jobbet hade jag inget som band mig här men… Jag måste erkänna att jag blir mer och mer kär i dig för varje dag som går. Jag hoppas du inte har något emot om jag blir kvar i landet ett tag.”
”Inte alls”, sa Alexandra skrattande och kramade om Emmy hårdare. Sedan bestämde hon sig.
”Du Emmy..”
”Ja..?”
”Kan du behålla en hemlighet? En riktigt stor hemlighet?”
”Javisst? Har det hänt något?” Emmy såg orolig ut.
”Nejdå, det är bara det att… Jag har varit tvungen att ljuga för dig och det känns inte alls bra.”

Emmy såg nästan lite arg ut nu och Alexandra började undra vad hon givit sig in på. Hon visste redan att Emmy hatade lögner och hela Alexandras liv var en lögn. Hon gick fram till bokhyllan och tryckte undan den. Ljuset i vindstrappan tändes. Emmy tittade storögt på henne. Alexandra nickade mot trappan.
”Varsågod”. Emmy stegade försiktigt upp för den svängda trappen med Alexandra efter sig och de kom upp i vindsplanet. Emmy såg sig förbryllat omkring.
”Men.. flera av de här maskinerna gör vi ju på EI? Fast de ser inte riktigt likadana ut…”
”Nej, det här är de första jag gjorde. Innan jag skickade ritningarna till EI.”
”Du skickade…?”
”Ja, det är jag som är Clara Alec.”
”Nej.” Emmy skakade på huvudet och skrattade.
”Jo. Det finns ingen avdelning i Alatair. Det finns bara jag. Här.”
”Nej”, sa Emmy igen. Hon gapade och skrattade om vartannat.
”Jag ville bara få vara i fred, så Sara och jag hittade på det där med avdelningen i Alatair, bara för att det skulle vara något som låg så långt bort som möjligt. Jag är ledsen att jag ljugit för dig. Är du jättearg på mig nu?” Emmy skrattade fortfarande och skakade på huvudet där hon gick runt i rummet och fascinerat tittade på allt.
”Du är helt galen. Jag visste hela tiden att du var speciell, men det här…” Hon lade armarna om Alexandra. ”Och jag är helt galen i dig.” Emmy kysste henne så att hon blev alldeles yr. Alexandra satte sig på en pall och undrade om det faktiskt var möjligt att hon kunde andas ut medan Emmy fortsatte gå runt och studera allt i rummet. Plötsligt vände sig Emmy om och såg på Alexandra med lysande ögon.
”Vet du vad det här betyder, Clara Alec”? Alexandra skrattade.
”Nej, vad betyder det?”
”Att jag nu kan skaffa mig en plats på Alatair-avdelningen genom utpressning.” Alexandra log.
”Jag skulle hemskt gärna vilja ha dig hos mig i Alatair. Men vi funderar faktiskt på att lägga ner Alatair och samla hela företaget här i Saiph nu.”
”Det vore faktiskt ännu bättre”, sa Emmy och satte sig i Alexandras knä och lade armarna om henne. ”Vill du ha mig här?” Alexandra log åt hennes tvetydighet.
”Jag har velat ha dig här sedan första gången du mailade till mig”, sa Alexandra. Emmy lutade sig panna mot hennes och buffade försiktigt till hennes nästipp med sin. Alexandra satt helt stilla och kände hur Emmys läppar nuddade hennes. Emmy smekte in sin hand under hennes tröja och lade den på hennes ena bröst.
”Och här?”

Alexandra Clarasdotters vindsvåning var full av bråte, men kvällen då Emmy Grünwald såg den första gången fanns det ett långt bord som var alldeles tomt. Det hade tidigare varit täckt av avancerad datautrustning, men när Alexandra älskade med Emmy på bordet kände hon att hon aldrig skulle sakna den mer.