Laura Hardenfast och mysteriet med den försvunna ringen, Del 5

Två timmar efter Edward Brownings samtal stod Laura Hardenfast utanför Eva Brattlings diamantstudio på Oxford Street. Hon såg en gestalt komma gående från tunnelbanan, men det var inte Eva Brattlings fårade ansikte och slitna blonda hår som mötte henne. Istället stannade en smal vältränad kvinna i 35-års åldern vid porten och gav henne en osäker blick. Hon hade glänsande rödbrunt hår, mörka svarta byxor och stövlar. Från hennes öron dinglade två små runda blå kulor i glas. Laura Hardenfast tog in hela hennes uppenbarelse och log. Kvinnan log tillbaka och sträckte fram handen.
”Laura Hardenfast förmodar jag? Jag heter Ashley Spencer. Miss Brattling satt upptagen i ett möte så hon skickade mig i sitt ställe.” Laura drog av sig en handske och skakade hennes hand med ett fast grepp. Den var varm, torr och len och hon fick ett lika fast grepp tillbaka.
”Jättesnällt att du kunde komma så fort, Ashley”, sa Laura och smakade namnet på tungan. ”Ska vi gå in?”
”Javisst.” Ashley fiskade upp en stor nyckelknippa ur sin bruna läderväska och öppnade dörren. ”Vill du ha mig med in eller ska jag vänta utanför”, undrade hon. ”Jag har lovat Eva att stanna tills du är klar.” Laura log åt de trevliga nyheterna.
”Kom med in. Det kan ta en stund och det är så kallt ute idag. Dessutom kanske jag behöver fråga dig något. Du kan väl koka lite kaffe och slå dig ner i köket.” Ashley nickade lydigt och försvann ut i köket medan Laura gick in i de bakre rummen och tittade runt.

Inne i diamantverkstaden stod ett stort tungt bord i mitten av rummet och längs väggarna löpte arbetsbänkar. Överallt fanns maskiner och verktyg. Det såg ut som att det fanns fem arbetsplatser i rummet. Till höger om dörren stod ett stort kassaskåp. Laura öppnade sin väska och tog fram sin utrustning för att undersöka det närmare. Där fanns inga spår av att någon försökt bryta sig in. Konstigt nog fanns där heller knappt några fingeravtryck. Laura tog det enda hon kunde hitta.
”Ska jag öppna skåpet?” Det var Ashley Spencer som stod med sin kaffekopp i den ena handen och nyckelknippan i den andra. ”Förlåt, jag kanske stör dig?”
”Inte alls. Ja, du får gärna öppna det.” Ashley satte nyckeln i skåpet, vred sedan runt kombinationslåset och öppnade det vant.
”På de två understa hyllorna förvarar vi råstenarna”, förklarade hon. ”I mitten har vi sådant vi jobbar på och på den översta hyllan står sådant som är färdigt och ska hämtas.”
”Hur många har nycklar till skåpet”, undrade Laura.
”Åh, det är alla vi som jobbar här i verkstaden.”
”Och det är hur många? Fem?”
”Ja. Fem.”
”Skulle du kunna skriva ner deras namn och adresser åt mig?”
”Javisst.”
”Fint.”
Laura började gå igenom verkstaden och samla in fingeravtryck. Hon misstänkte att det inte var någon större mening med det, men alla spår måste följas upp för att kunna utesluta något.
Efter en stund kom Ashley tillbaka med listan.
”Tack”, sa Laura. ”Vet du förresten om den som städar här brukar torka av skåpet?”
”Det har jag ingen aning om. Men om du vill kan jag skriva upp hennes nummer också på listan, så kan du fråga henne.”
”Bra. Tack.”
”Jag antar att du inte vill ha en kopp kaffe?”
”Varför skulle jag inte vilja det”, undrade Laura leende.
”Ja… Ni superhjältar har väl inte tid med sånt.” Laura skrattade och Ashley såg med ens förlägen ut. ”Min dotter älskar superhjältar så det är det som går på tvn jämt hemma och det är en massa tidningar och böcker hon måste ha. Nån av de där kvinnliga superhjältarna ser ut nästan precis som du: modellsnygg i skinnställ och kör motorcykel.. Jag pratar för mycket eller hur? Kaffe var det.” Laura skrattade åt hennes svamlande. Hon måste erkänna för sig själv att hon tyckte det var hur charmigt som helst. Hon drog av sig handskarna och gick efter Ashley ut i köket. Där slog de sig ner vid bordet och hällde upp kaffe.
”Hur länge har du jobbat här, Ashley?”
”Det är väl kanske fem år nu.”
”Är du gift?” Ashley såg förvånad ut men log.
”Vad har nu det med saken att göra?”
”Inget. Jag bara undrade.” Ashley nickade. Hon höll fast Lauras blick och log.
”Skild.”, svarade hon.