Laura Hardenfast och mysteriet med den försvunna ringen, Del 9

Personalen hade samlats i fikarummet och Laura började med att gå runt och ta i hand. Därefter ställde hon sig i rummets mitt med förväntansfulla blickar riktade mot sig. Hon började med att förklara att hon arbetade för kungafamiljen och att hon hade fått i uppgift att försöka återfinna ringen.
”Jag vill att ni ska veta att jag inte är här för att anklaga er för något. Däremot behöver jag er hjälp. Jag skulle vilja prata med er en och en och jag skulle också vilja be om att få ta era fingeravtryck. Det vill jag göra för att se om det finns några andra avtryck än era i verkstaden.”
”Säkert” mumlade den självutnämnde verkstadschefen Peter Rosing.
”Var inte så tjurig jämt Peter”, snäste Eva Brattling. Hon vände sig till Laura.
”Självklart ska vi hjälpa er på alla sätt vi kan, Miss Hardenfast. När allt kommer omkring vill vi ju gärna att vår lilla prinsessa ska gifta sig med en sten som kommer från vår studio. Eller hur”, sa hon med eftertryck och vände sig nu åter till de anställda som nickade medhåll.
”Jättebra”, sa Laura och log sitt varmaste leende. ”Kan jag kanske börja med att låna dig då; Maud?” Maud Forrester spratt till i stolen och reste sig hastigt. ”Du behöver inte vara nervös. Det är inget farligt alls”, försäkrade Laura henne medan de gick in på Eva Brattlings kontor. De slog sig ner i varsin beige fåtölj vid ett litet träbord. Mauds ögon glimtade till och hon tog av sina arbetshandskar och drog handen över stolens armstöd.
”Jag trodde aldrig att jag skulle få sitta i en av de här fåtöljerna”, sa hon nöjt. Laura log. ”Vi kanske ska ta en kopp te också då. Och njuta av stunden.” Hon slog på vattenkokaren på bänken bredvid.
”Åh nej. Det där är Evas finte. Det är bara för kunder”, sa Maud.
”Jag lovar att ta på mig skulden”, sa Laura. Maud funderade en sekund.
”Okej då”, sa hon och log ett busigt leende som visade hennes missfärgade tänder. Laura fyllde de vackra kinesiska kopparna till bredden och tog sedan fram sitt block och sin utrustning för att ta fingeravtryck. Maud smuttade på sitt te och såg vid det här laget rätt nöjd ut. Laura tyckte inte det verkade som en bra idé att göra henne nervös igen genom att fråga om hon fick spela in samtalet så hon slog helt enkelt på bandspelaren i väskan där den stod på den tjocka håriga mattan bredvid hennes stol.
”Då så”, sa Laura och fattade pennan. ”Först skulle jag vilja fråga när du gick från verkstaden i tisdags.”
”Fyra”, svarade Maud direkt. ”Jag går klockan fyra varje dag.”
”Gör ni alla det?”
”Nej, de andra är inte så morgonpigga, så de går inte förrän vid fem-sex.”
”Så alla andra var kvar här när du gick?”
”Ja, utom Eva förstås, för hon åkte till Paris på fredagen och kom inte hem förrän på onsdag eftermiddag.”
”Då var det du som kom hit först på onsdagmorgonen?”
”Nej, faktiskt inte. Jag brukar vara först, men i onsdags var Ashley före mig. Hon hade visst ett jobb som det var bråttom med.” Laura rynkade pannan. Det hade Ashley glömt nämna för henne.
”Jaha. Så det var Ashley som upptäckte att ringen var borta?”
”Nej, hon kom precis före mig så vi öppnade faktiskt skåpet tillsammans.”
”Jag förstår. Och ni såg ingenting annat ovanligt i studion?”
”Nej, Ingenting. Vi tyckte det var jättekonstigt att det inte fanns några spår alls efter inbrott.”
”Ja.. Vet du förresten när städerskan brukar komma?”
”Javisst. Hon är här mellan sex och åtta på torsdagar.”
”Tack.” Laura antecknade det. Om städerskan inte hade varit där så borde det vara tjuven som hade torkat av skåpet. ”När du är hemma Maud, var förvarar du kassaskåpsnyckeln då?”
”Åh, det är på nyckelhängaren, bland alla mina andra nycklar.”
”Och ytterdörren, har du den låst?”
”Alltid.”
”Bra. Då har jag inga fler frågor till dig just nu, men jag skulle vilja ta ditt fingeravtryck också.”
”Så spännande”, tyckte Maud.