Laura Hardenfast och mysteriet med den försvunna ringen, Del 12

Klockan åtta följande morgon satte sig Laura framför datorn igen för att lägga in den nya informationen. Edward brukade fråga henne varför hon inte skrev på datorn på en gång utan envisades med att ha med sig bandspelare och anteckningsblock för att sedan ändå behöva skriva in allting på datorn när hon kom hem. Svaret var enkelt. Laura gillade att tänka igenom allting hon hört och sett en gång till. Medan hon skrev lade hon till små egna kommentarer i marginalen: Kolla de anställdas hus. Hur enkelt var det att stjäla en nyckel? Kolla alibin? Var det någon mening med det? De hade alla sagt att de låg hemma och sov, utom Eva som låg i Paris och sov. Men de som var hemma, skulle deras partner ha märkt om de smög ut någon timme? Och skulle de ens erkänna det i så fall? Nej, det verkade onödigt.

Laura lämnade anteckningarna och gav sig på fingeravtrycken istället. Resultatet förvånade henne: Avtrycket på skåpet matchade inte någon av de anställdas. Hon tryckte fram numret till sin favoritkontakt, polisens IT-specialist Oscar, på mobilen.
”Hej honey”, vad kan jag göra för dig”, hörde hon Oscars bekanta stämma svara.
”Hej bejb. Jag undrar om du kan köra ett fingeravtryck mot registret åt mig?”
”Inga problem. Mailar du det till privatadressen?”
”Yes. Tack Oscar.”

Laura tittade på sina anteckningar igen. Det var nog dags att börja i andra änden. Hon slog Edwards nummer. Hade hon tur kanske hon kunde få prata med prinsessan redan idag. Hon möttes av en telefonsvarare så hon lämnade sitt ärende och bad Edward ringa upp. Hon gäspade. Kanske var det läge att lägga sig på sängen och vila en stund. Middagen med Ashley hade blivit sen, men det hade det varit värt. Ashley Spencer var en av de mest intelligenta och humoristiska människor Laura hade mött. Vilket mysigt skratt hon hade. Och de där läpparna; mjuka fylliga läppar. Hon hade inte kunnat låta bli att kyssa dem innan de skiljdes åt för kvällen. Hon lade huvudet på kudden och slöt ögonen.

Klockan fyra vaknade hon av att telefonen ringde. Edwards nummer.
”Hej Edward. Så bra att du ringer. Jag tänkte att du kunde få ordna en dejt åt mig.”
”En till?”, skrattade han. Laura suckade.
”Jag antar att din vän Walter har berättat om mitt middagssällskap igår?”
”Självklart har hand det. Nu är han övertygad om att han hade rätt från början och att du bör tas bort från fallet så snabbt som möjligt. Du gör det inte helt lätt för mig.”
”Jag är ledsen Edward, men det var faktiskt helt oskyldigt. Jag intervjuade de anställda hela eftermiddagen och kvällen och när det var Ashleys tur var vi rätt hungriga båda två.”
”Och du kallar henne vid förnamn också? Laura, jag litar på dig, det vet du, men snälla kom ihåg att den här Ashley är en av de misstänkta!”
”Tack Edward. Jag är mycket medveten om det.”
”Bra. Prinsessan säger att hon kan ta emot dig en kort stund innan middagen.