Laura Hardenfast och mysteriet med den försvunna ringen, Del 8

Laura skulle inte vara i Eva Brattlings citystudio förrän klockan två. Innan dess ville hon ha personalmappen färdig. Därför tvingade hon sig ur sängen redan klockan åtta. Hon tog en dusch och gjorde en kopp te innan hon satte sig vid datorn igen. Hon skapade de sista filerna för Rosie Pearl, Eva Brattling och Ashley Spencer. Hon hade just fått upp en bild av Eva Brattling på skärmen där hon tog emot det prestigefyllda designerpriset Creator of the year när det ringde på hennes mobil.
”Hej, det är jag. Hur går det för dig? Något att rapportera?”
”Hej Edward. Ja, jag tittade på studion igår och det fanns inga spår av våld vare sig på ytterdörren eller kassaskåpet så tjuven måste ha tagit sig in med nyckel. Antingen är någon av de anställda inblandade eller så har någon ”lånat” en nyckel av dem. Tyvärr har alla anställda varsin nyckel så det blir inte helt lätt att reda ut.”
”Jag förstår. Något mer?”
”Det finns bara ett enda fingeravtryck på skåpet, så förmodligen har tjuven torkat rent skåpet. Annars borde det ju vara hur många avtryck som helst med tanke på att personalen springer ut och in i det där skåpet hela dagarna. Jag skulle tro att avtrycket tillhör den i personalen som upptäckte stölden på morgonen.”
”Inga ledtrådar där alltså?”
”Förmodligen inte, men jag ska ta de anställdas avtryck i eftermiddag för säkerhets skull.”
”Fint. Hör av dig om det kommer fram något nytt.”

Klockan fem i två svängde Laura in motorcykeln framför Eva Brattlings stora citystudio, där personalen hade blivit inhyst för tillfället. Medan hon hukade vid cykeln för att fästa säkerhetskedjan i hjulet kom Ashley ut på trappan.
”Hej. Det går inte att missa när du kommer med den där. Laura tittade upp och mötte Ashleys leende. ”Jag tänkte bara att jag skulle varna dig. Eva är på riktigt dåligt humör idag. Priset för Årets smycke delades ut igår kväll och det gick till Edvin Humphrey som Eva hatar. Hon har redan beklagat sig över att det inte går att arbeta här när det är så trångt och över att du ska komma och störa personalen på arbetstid.”
”Tack för varningen”, sa Laura matt. Ashley log innan hon vände och gick tillbaka mot dörren.
”Åh förresten.” Hon stannade och såg på Laura igen. ”Eva gillar smicker.” Laura suckade, men tog sin väska och gick in i affären. Därinne stod låsta glasmontrar uppradade och visade exempel på Evas arbete. Två sekunder senare öppnades en dörr och Eva Brattling stod framför henne, iklädd en mörk kostymjacka, svart kjol och högklackat. Runt halsen hängde ett av hennes egna diamantsmycken; en silverkedja med ett runt silverklot med gnistrande stenar.
”Är det du som är detektiven”, undrade hon skeptiskt, men hon hade en mörk vacker röst som genast fick Laura på bättre humör.
”Jag heter Laura Hardenfast”, sa hon och sträckte fram handen. ”Trevligt att träffa er Miss Brattling. Jag har alltid beundrat ert arbete.” Designerns ansikte sprack upp i ett leende och hon tog Lauras hand.
”Vet ni, jag trodde att ni skulle vara en man. Men jag är väldigt glad att ni inte är det. Det sista jag behöver idag är en till uppblåst karl. Kom, den här vägen.” Hon vände på klacken och öppnade dörren hon just hade kommit genom med en nyckel från sin stora nyckelknippa som hon hade fäst i bältet. Laura kände plötsligt att Eva Brattling påminde om hennes gamla engelsklärarinna, Miss Pattersson; strikt, stark och med en hel del temperament som man inte ville släppa löst.

.