Laura Hardenfast och mysteriet med den försvunna ringen, Del 10

Peter Rosing gick inte att muta med te. Han var tvär och butter och lämnade högst motvilligt sitt fingeravtryck.
”Varför är ni så upprörd, Mr Rosing?”, undrade Laura.
”Jag är väl inte dum heller. Ett värdefullt smycke har försvunnit från verkstaden och ingen har brutit sig in. Alltså måste det vara någon här som har tagit det, eller hur? Och du är här för att ta reda på vem. Den enda orsaken till att jag lämnar mitt fingeravtryck är att mitt samvete är helt rent.” Han slängde sig ner i fåtöljen med armarna demonstrativt i kors.
”Det är en bra orsak. Var det du som var här sist på måndagkvällen?”
”Ja, jag går nästan alltid sist. Släcker och låser och så. Så vet jag att det blir ordentligt gjort.”
”Jag såg att ni har både nyckel och kombinationslås på skåpet. Brukar ni använda båda?”
”Öh, nej. Det tar sån tid att öppna kombinationen och vi öppnar skåpet säkert tjugo gånger om dagen. Ibland står det till och med öppet under dagen när vi behöver använda mycket material. Det är ju ändå ingen annan än vi som kommer in i studion.”
”Men när du stänger på kvällen, låser du kombinationen då?”
”Ibland..” Peter Rosing satt tyst en sekund. ”Oftast inte”, erkände han. ”Du vet, det blir en vana att bara vrida om nyckeln.”
”Och i måndags? Använde du kombinationen då?”
”Inte vad jag minns”, mumlade han. Laura tyckte han såg lite tillstukad ut när han tittade ut genom fönstret och studerade höstlöven på den stora lönnen utanför.
”Hur förvarar du nyckeln hemma?”
”Hemma? Öh, jag brukar nog ha nyckelknippan kvar i jackfickan.”
”Har ni ytterdörren låst?”
”Ja, vi försöker att ha det, men det är inte helt lätt när man har barn som springer ut och in jämt… Menar du att någon skulle ha stulit nyckeln hos mig? Men jag har den ju kvar? Hans tonläge höjdes och hans ansikte hettade. Laura kunde se hans obehag inför tanken att någon skulle ha varit inne i hans hus.
”Jag undersöker bara alla möjligheter, Mr Rosing. Det jag undrar är om någon skulle ha kunnat komma åt era nycklar, kanske bara för någon sekund, för att trycka dem mot en bit lera?”
”Åh.” Peter Rosing blev blek. ”Ja, det är förstås möjligt.” Han suckade djupt. ”Det sista jag sa till Miss Brattling när jag släppte av henne på flygplatsen var: Oroa er inte, jag ska ta väl hand om studion. Det har jag ju verkligen lyckats med...”

.