Laura Hardenfast och mysteriet med den försvunna ringen, Del 11

När Laura hade pratat med fem anställda av sex kände hon sig trött. Ingen hade sett något konstigt och ingen förvarade sina nycklar på ett vettigt sätt. Dessutom var det en galen idé redan från början att ha sex nycklar till ett kassaskåp, speciellt när kombinationslåset aldrig användes. Laura tittade upp när dörren öppnades och Ashley kom in.
”Hej, är det min tur nu? De andra har redan gått hem. Du ser lite trött ut.”
”Ja, det blev inte så mycket sömn i natt. Och när jag jobbar har jag en tendens att glömma bort att äta.”
”Åh.” Ashley såg bekymrad ut. ”Men du, det finns en jättebra restaurang precis här bredvid. Min dotter är hos sin pappa tills på måndag så om du vill kan vi kanske… eller är det olämpligt?”
”Jag äter gärna middag med dig, Ashley.” Hon lyste upp.
”Vad trevligt. Då ska jag hämta min kappa.”
”Vänta lite. Jag skulle behöva ditt fingeravtryck först.” Ashley skrattade.
”Visst. Fingeravtryck först, middag sen.” Hon gick fram till scannern och lade sitt finger på den tills ett pip hördes. ”Sådär. Blir det bra?”
”Perfekt. Man skulle kunna tro att du gjort det förr.”
”Det har jag också. På Segway Airport. De använder fingeravtryck för att checka in bagaget. Ska vi gå?”

Restaurangen var varm och full av folk. Kyparen sken upp när han fick syn på dem i dörren. ”Ashley! Jobbar du sent idag? Jag brukar bara se dig på lunchen.”
”Hej Pedro. Det här är Laura.” Han skakade hjärtligt hennes hand.
”Välkommen till Pedros, Laura. Ni har tur, ett fönsterbord håller precis på att bli ledigt. Ge mig tre minuter bara.” Han susade iväg lika snabbt som han kommit och de såg hur han hjälpte det avgående sällskapet på med kapporna för att sedan duka av bordet och lägga på en ny vit duk. Sedan var han framme hos dem igen.
”Den här vägen mina damer. Ni får sitta i ”skylten” så får vi säkert många gäster.” Pedro log bländande och ledde dem till ett bord med ett utbuktande fönster där bordet gick ända fram till fönsterrutan så att det nästan kändes som att de satt ovanför trottoaren. Han räckte dem varsin meny och försvann sedan iväg för att ta hand om sina övriga gäster. Laura skummade igenom de italienska pastarätterna. Allt såg gott ut och hon kände sig väldigt hungrig. Mellan den gräddiga tagliatellen med skogens läckerheter och pappardellen med kalvfrikadeller lyfte hon blicken mot Ashley, men Ashleys ögon betraktade henne redan och hennes hjärta började slå fortare.
”Ser du något du gillar?” undrade hon. Laura skrattade.
”Mm.” Plötsligt kände hon att någon hade stannat utanför fönstret och tittade på dem. Hon vände sig om och hann precis se advokaten Walter Munroe vända på klacken och försvinna med snabba steg längs trottoaren.
”Ajdå”, sa Ashley.
”Vaddå?
”Det där var Miss Brattlings advokat. Hoppas han inte skvallrar för Eva. Hon kanske får för sig att jag stör dig i ditt arbete. Fast han kanske inte vet vem du är.”
”Hrm. Jo, han vet faktiskt mycket väl vem jag är. Han är också kungafamiljens advokat och det var han som kontaktade mig för att ge mig det här uppdraget.”
”Åh.”
”Det är ingen fara Ashley. Om det blir problem säger jag bara att det var mitt förslag.”
”Råkar inte du illa ut då?” Ashley såg orolig ut och Laura log mot henne.
”Vet du, på något sätt verkar jag alltid landa på fötterna.”