Berättelsen om Alex

Resväskans hjul klickade mot stenarna på trottoaren. Jag såg upp mot den höga skyskrapan och svalde. Så. Här var jag nu, i Stockholm och framför huset där mitt drömjobb var ledigt och en stol stod och väntade bara på mig. Eller? Rekryteraren hade låtit positiv på telefonen, men jag vågade inte ta ut något i förskott. Det gällde att imponera på intervjun så att han blev riktigt övertygad om att det var jag och ingen annan som skulle ha platsen.

Jag lyckades hitta till rätt våningsplan och anmälde mig i receptionen. Direkt blev jag visad in till ett rum där en ung kille i kostym och slips reste sig från skrivbordet och tryckte min hand.
“Välkommen”, sa han hjärtligt och jag kände mig med ens mindre nervös. “Det är jag som är Göran. Vi har ju pratats vid en del på telefon redan. Slå dig ner.”

Vi pratade länge, Göran och jag, och jag märkte snart att han hade en märklig förmåga att dra ur mig information utan att jag ens hunnit tänka igenom svaren först. Det var som att prata med en gammal vän. Allt kändes bra, ända tills han nämnde hur vacker utsikten var och jag gick fram till fönstret och såg ut. Det var verkligen vackert. Riddarfjärden, Norrmälarstrand och Gamla Stan låg framför mig som en tavla kantad av gyllengula höstlöv. Då öppnades dörren till Görans rum och jag hörde hans röst säga “Ah, Marie kom in.” Jag vände mig om. “Det här är vår enhetschef, Marie Stromberger”, sade Görans röst. Och så stod hon där. Jag kände hur jag vajade till och jag försökte greppa med händerna om fönsterbrädan. Strax därefter låg en krukväxt på golvet och små jordkockor rullade ut på mattan framför Görans skrivbord. Det blev tyst i rummet. Sedan log Marie och såg på mig med sina pepparkaksögon.
“Alex. Det var längesen.” Hon kom emot mig och ett tag var jag rädd att hon skulle krama om mig, men hon uppfattade Görans förvånade min och hejdade sig. Jag kunde inte förstå det. Där stod hon, på min intervju, i en tight v-ringad tröja, sina spetsiga stövlar, korta kjol och strumpbyxor som visade hennes alldeles för snygga ben. En våg av minnen sköljde över mig. Marie naken i min soffa, Marie som kryper ner i min säng på kvällen och lägger sig så nära mig att jag inte vet vad som är hon och jag, som håller om mig så ömt tills mitt hjärta är vidöppet och bara hennes, som lurar ur mig varje dröm och hemlighet, som får mig att längta efter henne varje sekund hon inte är där, Marie som säger att vi inte kan träffas mer, som lämnar mig och får hela min värld att falla samman. Aldrig har jag älskat så starkt och aldrig har jag känt en smärta som är så djup. På fyra år har jag inte sett skymten av henne och nu plötsligt befinner hon sig i samma rum. Senast vi sågs hämtade hon sina saker hos mig. Hon kände skuld och jag var som en blöt pöl. Jag trodde att jag hade kommit längre. Det gör mig rädd att hon påverkar mig så starkt fortfarande. Hon blir inte alls lika störd av min närvaro. Det ser jag på henne. Jag ser ner på skärvorna och jorden på golvet och sedan upp på Göran.
“Förlåt”, mumlar jag. “Förlåt, men jag kan inte jobba här.”


Hur fortsätter historien? Lämna ditt förslag på vad som ska hända i nästa del i kommentarsfältet!

.