Berättelsen om Alex, Del 2

På vägen ut i korridoren drar jag efter andan och försöker få grepp om vad som egentligen hände. Tackade jag just nej till mitt drömjobb? Hur kunde hon vara där? Det var verkligen inte rättvist. Jag går förbi receptionisten och bort mot ytterdörren när jag hör hennes klackar komma efter mig.
“Alex. Kan du ge mig några minuter bara? Snälla?” Jag biter ihop käkarna. Jag vill inte ge henne några minuter. Jag vill bara bort därifrån. Ändå nickar jag och går sakta efter henne in på hennes kontor. Hon ber mig sitta ner i en av fåtöljerna medan hon stänger dörren bakom oss.
“Alex, jag vet att du är arg på mig men... Jag vet också att du velat ha ett sånt här jobb länge. Och Göran gillar dig. Han vill att du ska börja hos oss. Är det verkligen värt att kasta bort den här chansen bara på grund av mig? Jag menar.. Du skulle höra till Tommies team och vi skulle inte ens jobba tillsammans du och jag. Och jag är ute och reser mycket också.” Jag tittar ner i bordet och säger inget.
“Du kan väl tänka på saken i alla fall? Kan jag hälsa Göran att du ringer honom på fredag och ger ditt besked då?
“Okej”, suckar jag.

När jag står ute på gatan igen ser jag på klockan. Tolv. Anna skulle komma hem klockan ett. Hon hade blivit så glad när jag hade gått med på att bli inneboende hos henne. Nu när jag dyker upp kommer hon säkert vara på gott humör och vilja höra om allt som hänt därhemma. För bara en timme sedan hade jag inte haft något emot att sitta i hennes kök med en kopp te och prata och skratta, men nu har allting plötsligt blivit så fel. Solen skiner på mitt ansikte. Jag bestämmer mig för att gå en lång promenad genom Stockholm tills jag är för trött för att orka vara på dåligt humör. Jag tar långa raska kliv över den blöta lövbeströdda trottoaren, ner mot stranden.

Jag börjar väga alternativen mot varandra. Arbeta med mitt drömjobb, vad underbart det vore. Behöva se Marie nästan varje dag – mindre underbart. Men kanske skulle mitt hjärta inte vända sig ut och in varje gång jag såg henne om jag bara vande mig vid att hon var där? Och jag kunde fokusera på mitt arbete och försöka glömma hennes existens. Det låter bra i huvudet, men jag vet inte om jag tror på det själv. “Nu Alex, det är nu det är dags att bita ihop och inte vara en liten fegis. Små fegisar kommer aldrig någon vart”, säger Mammas röst. Jag nickar. Hon har rätt. Egentligen vet jag inte om min Mamma skulle uttrycka sig på det viset, för hon gick bort när jag var fyra år gammal och jag minns inte särskilt mycket av henne, men min moster Linn har alltid sagt att Mamma var en riktigt tuff brud som visste hur man tog sig fram här i världen. Säkert skulle Mamma säga åt mig att ta mig i kragen och inte sjåpa mig. Jag bestämmer mig för att ringa Göran redan nästa dag och säga att jag tar jobbet. Jag ska be om ursäkt för mitt uppförande och säga att jag bara blev lite chockad när Marie plötsligt stod där. Säkert förstår Göran. Han verkar vara en juste kille och jag tror att han gillar mig. När jag väl har bestämt mig känner jag mig på lite bättre humör och jag styr stegen mot Annas lägenhet på Söder.


Hur fortsätter historien? Lämna ditt förslag på vad som ska hända i nästa del i kommentarsfältet!

.