Berättelsen om Alex, Del 5

Jag andas ut när jag har avslutat samtalet med Göran och lagt på luren. Mina läppar ler men jag har en nervös klump i bröstet. Nu är jobbet mitt, men jag måste samtidigt klara av att utföra det i ett kontorslandskap som ligger tre rum bort från Maries kontor. Men det får gå, för jag vill ha jobbet. Jag skruvar ur de kantiga ringhängena ur öronen och lägger tillbaka dem i lådan. Istället väljer jag ett par himmelsblå glaskulor som jag brukar ha när jag är på gott humör. Jag bestämmer mig för att oroa mig för det där senare. Jag ska inte jobba förrän på måndag och nu är det bara fredag. Dessutom skiner solen på taken utanför. Jag bestämmer mig för att ta en långpromenad och lära mig att hitta bättre i min nya stad.

När jag kommer ut genom porten känner jag att min mage kurrar. Annas kyl var väldigt tom och den där koppen med te jag drack för två timmar sedan räckte inte långt. Inne på caféet i bottenvåningen ser jag hur den blonda går fram och tillbaka bakom disken iklädd samma gråvitrandiga förkläde som hon hade kvällen innan. Öppet 11-21 läser jag på dörren. Jag ser på mitt armbandsur. Klockan är fem över elva. Det är egentligen lite tidigt för lunch, men jag inser att jag är för hungrig för att gå på promenad utan något i magen. Klockan pinglar och den blonda tittar upp och ler mot mig.
”Redan tillbaka? Vad trevligt”, säger hon. Jag ler tillbaka och känner mig på bra humör. Av någon anledning gillar jag henne redan, fastän vi inte utväxlat mer än tre meningar totalt. Min blick dras till de färgglada hängena som dinglar från hennes öron. De är platta stålringar i pridefärgerna.
”Är det för tidigt att få något varmt att äta”, undrar jag.
”Självklart inte. Vill du ha foccacia eller paj eller kanske potatissoppa med hembakt bröd?”
”Soppa och hembakt bröd låter ju väldigt gott.”
”Det är min storsäljare. Fast det kanske också beror på att det är relativt billigt och de flesta av mina kunder är studenter. De brukar välla in strax efter tolv så det här är lugnet före stormen.”
”Jaha.” När jag sätter mig ner vid fönsterbordet lyckönskar jag mig själv att jag får en timmes lugn istället för att behöva trängas med massan. Jag ser hur den blonda börjar ösa upp soppa i en skål bakom disken. ”Jobbar du från morgonen och ända fram till nio”, undrar jag.
”Nej.” Hon ler och kommer fram till mig med en bricka med maten på. ”Vi är tre personer som jobbar här och vi har olika skift. Egentligen brukar jag mest vara här från klockan fyra och framåt, men Marcus är sjuk idag så jag fick hoppa in.” Hon ställer ner soppskålen, brödet och ett par bestick inlindade i en servett framför mig.
”Pluggar du också?”
”Nej. Jag driver en webbshop.” Hon ler igen och försvinner in bakom disken och vidare in i köket. Jag känner mig lite dum. Förmodligen är det inte normalt att fråga ett cafébiträde så många frågor. Jag börjar sörpla i mig min soppa och bryter av en bit av det mjuka vita brödet. Det smakar väldigt gott. Fem minuter senare kommer den blonda ut igen. Hon torkar av händerna på en handduk och kommer fram till mig.

”Smakar det bra?” Jag nickar. Hon drar ut stolen mittemot och sätter sig. ”Vad heter du”, undrar hon.
”Alex.”
”Jag heter Jenny.” Hon håller fram handen och jag tar den. Hennes ögon är de blåaste jag någonsin sett och de ser rakt på mig. Hennes hår är uppsatt i en knut, men några guldiga lockar har rymt och hon stryker dem bakom öronen.
”Jag gillar dina örhängen” säger jag.
”Tack, jag gillar dina med. Vad gör du? Har du fått jobb här?”
”Ja, jag var faktiskt på intervju igår och jag fick veta idag att jag fick jobbet så jag ska börja på måndag.” Hon nickar.
”Grattis. Men… Du måste ha varit rätt säker på att du skulle få jobbet om du hade bestämt dig för att flytta redan innan intervjun?” Jag ler. Tjejen var skärpt.
”Ja. Jag hade flyttat ändå. Jag bodde i Nyköping innan, men där finns inte de jobb jag vill ha.”
”Som är?”
”Reklam”, säger jag och tar en tugga till av brödet. ”Dessutom har jag varit sugen länge på att bo i en större stad.”
”Vad höll dig kvar?” Jag skrattar till. ”Du är en sån där person som kan dra ur en person hennes livs historia på fem minuter, eller hur?”
”Bara om jag tycker personen verkar intressant. Dessutom var det du som började”, påminner hon mig. Jag biter mig i läppen och ler igen.
”Okej, det är sant.”

”Var det kärlek”, gissar hon. Jag nickar.
”Ja. Min flickvän sen tre år tillbaka. Hon ville inte flytta. Och det var inte det enda sättet vi var olika på så….” Jag rycker på axlarna.
”Din kompis, Anna, är hon också från Nyköping?”
”Ja, vi lärde känna varandra på gymnasiet. Vi gick inte i samma klass men vi började prata på en rast och sen har vi pratat nästan varje dag sen dess.
”Det är fint. Ska ni ut och göra Stockholm i helgen?”
”Jag tror vi ska göra IKEA och försöka få upp en säng för trapporna. Vi bor högst upp och det finns ju ingen hiss här, men Anna har tydligen samlat ihop ett gäng människor som ska hjälpa oss få upp den för trapporna.”
”Aha. Du får säga till om ni behöver hjälp. Och… Akta dig för tjejen med kortklippt svart hår och gröna ögon. Hon stöter på allt som kommer i närheten.” Jag höjer på ögonbrynen, men just då pinglar det i dörren och ett gäng unga tjejer väller in. Jenny blinkar åt mig och försvinner in bakom disken. Utanför fönstret ser jag fler kunder närma sig och jag känner att det är dags för den där promenaden. Jag drar åt mig min jacka och kastar en blick åt Jennys håll innan jag drar upp dörren, men hon är upptagen med att ta de nya gästernas beställningar.

.