Klockan åtta följande morgon satte sig Laura framför datorn igen för att lägga in den nya informationen. Edward brukade fråga henne varför hon inte skrev på datorn på en gång utan envisades med att ha med sig bandspelare och anteckningsblock för att sedan ändå behöva skriva in allting på datorn när hon kom hem. Svaret var enkelt. Laura gillade att tänka igenom allting hon hört och sett en gång till. Medan hon skrev lade hon till små egna kommentarer i marginalen: Kolla de anställdas hus. Hur enkelt var det att stjäla en nyckel? Kolla alibin? Var det någon mening med det? De hade alla sagt att de låg hemma och sov, utom Eva som låg i Paris och sov. Men de som var hemma, skulle deras partner ha märkt om de smög ut någon timme? Och skulle de ens erkänna det i så fall? Nej, det verkade onödigt.
Laura lämnade anteckningarna och gav sig på fingeravtrycken istället. Resultatet förvånade henne: Avtrycket på skåpet matchade inte någon av de anställdas. Hon tryckte fram numret till sin favoritkontakt, polisens IT-specialist Oscar, på mobilen.
”Hej honey”, vad kan jag göra för dig”, hörde hon Oscars bekanta stämma svara.
”Hej bejb. Jag undrar om du kan köra ett fingeravtryck mot registret åt mig?”
”Inga problem. Mailar du det till privatadressen?”
”Yes. Tack Oscar.”
Laura tittade på sina anteckningar igen. Det var nog dags att börja i andra änden. Hon slog Edwards nummer. Hade hon tur kanske hon kunde få prata med prinsessan redan idag. Hon möttes av en telefonsvarare så hon lämnade sitt ärende och bad Edward ringa upp. Hon gäspade. Kanske var det läge att lägga sig på sängen och vila en stund. Middagen med Ashley hade blivit sen, men det hade det varit värt. Ashley Spencer var en av de mest intelligenta och humoristiska människor Laura hade mött. Vilket mysigt skratt hon hade. Och de där läpparna; mjuka fylliga läppar. Hon hade inte kunnat låta bli att kyssa dem innan de skiljdes åt för kvällen. Hon lade huvudet på kudden och slöt ögonen.
Klockan fyra vaknade hon av att telefonen ringde. Edwards nummer.
”Hej Edward. Så bra att du ringer. Jag tänkte att du kunde få ordna en dejt åt mig.”
”En till?”, skrattade han. Laura suckade.
”Jag antar att din vän Walter har berättat om mitt middagssällskap igår?”
”Självklart har hand det. Nu är han övertygad om att han hade rätt från början och att du bör tas bort från fallet så snabbt som möjligt. Du gör det inte helt lätt för mig.”
”Jag är ledsen Edward, men det var faktiskt helt oskyldigt. Jag intervjuade de anställda hela eftermiddagen och kvällen och när det var Ashleys tur var vi rätt hungriga båda två.”
”Och du kallar henne vid förnamn också? Laura, jag litar på dig, det vet du, men snälla kom ihåg att den här Ashley är en av de misstänkta!”
”Tack Edward. Jag är mycket medveten om det.”
”Bra. Prinsessan säger att hon kan ta emot dig en kort stund innan middagen.
lördag 31 oktober 2009
fredag 30 oktober 2009
Laura Hardenfast och mysteriet med den försvunna ringen, Del 11
När Laura hade pratat med fem anställda av sex kände hon sig trött. Ingen hade sett något konstigt och ingen förvarade sina nycklar på ett vettigt sätt. Dessutom var det en galen idé redan från början att ha sex nycklar till ett kassaskåp, speciellt när kombinationslåset aldrig användes. Laura tittade upp när dörren öppnades och Ashley kom in.
”Hej, är det min tur nu? De andra har redan gått hem. Du ser lite trött ut.”
”Ja, det blev inte så mycket sömn i natt. Och när jag jobbar har jag en tendens att glömma bort att äta.”
”Åh.” Ashley såg bekymrad ut. ”Men du, det finns en jättebra restaurang precis här bredvid. Min dotter är hos sin pappa tills på måndag så om du vill kan vi kanske… eller är det olämpligt?”
”Jag äter gärna middag med dig, Ashley.” Hon lyste upp.
”Vad trevligt. Då ska jag hämta min kappa.”
”Vänta lite. Jag skulle behöva ditt fingeravtryck först.” Ashley skrattade.
”Visst. Fingeravtryck först, middag sen.” Hon gick fram till scannern och lade sitt finger på den tills ett pip hördes. ”Sådär. Blir det bra?”
”Perfekt. Man skulle kunna tro att du gjort det förr.”
”Det har jag också. På Segway Airport. De använder fingeravtryck för att checka in bagaget. Ska vi gå?”
Restaurangen var varm och full av folk. Kyparen sken upp när han fick syn på dem i dörren. ”Ashley! Jobbar du sent idag? Jag brukar bara se dig på lunchen.”
”Hej Pedro. Det här är Laura.” Han skakade hjärtligt hennes hand.
”Välkommen till Pedros, Laura. Ni har tur, ett fönsterbord håller precis på att bli ledigt. Ge mig tre minuter bara.” Han susade iväg lika snabbt som han kommit och de såg hur han hjälpte det avgående sällskapet på med kapporna för att sedan duka av bordet och lägga på en ny vit duk. Sedan var han framme hos dem igen.
”Den här vägen mina damer. Ni får sitta i ”skylten” så får vi säkert många gäster.” Pedro log bländande och ledde dem till ett bord med ett utbuktande fönster där bordet gick ända fram till fönsterrutan så att det nästan kändes som att de satt ovanför trottoaren. Han räckte dem varsin meny och försvann sedan iväg för att ta hand om sina övriga gäster. Laura skummade igenom de italienska pastarätterna. Allt såg gott ut och hon kände sig väldigt hungrig. Mellan den gräddiga tagliatellen med skogens läckerheter och pappardellen med kalvfrikadeller lyfte hon blicken mot Ashley, men Ashleys ögon betraktade henne redan och hennes hjärta började slå fortare.
”Ser du något du gillar?” undrade hon. Laura skrattade.
”Mm.” Plötsligt kände hon att någon hade stannat utanför fönstret och tittade på dem. Hon vände sig om och hann precis se advokaten Walter Munroe vända på klacken och försvinna med snabba steg längs trottoaren.
”Ajdå”, sa Ashley.
”Vaddå?
”Det där var Miss Brattlings advokat. Hoppas han inte skvallrar för Eva. Hon kanske får för sig att jag stör dig i ditt arbete. Fast han kanske inte vet vem du är.”
”Hrm. Jo, han vet faktiskt mycket väl vem jag är. Han är också kungafamiljens advokat och det var han som kontaktade mig för att ge mig det här uppdraget.”
”Åh.”
”Det är ingen fara Ashley. Om det blir problem säger jag bara att det var mitt förslag.”
”Råkar inte du illa ut då?” Ashley såg orolig ut och Laura log mot henne.
”Vet du, på något sätt verkar jag alltid landa på fötterna.”
”Hej, är det min tur nu? De andra har redan gått hem. Du ser lite trött ut.”
”Ja, det blev inte så mycket sömn i natt. Och när jag jobbar har jag en tendens att glömma bort att äta.”
”Åh.” Ashley såg bekymrad ut. ”Men du, det finns en jättebra restaurang precis här bredvid. Min dotter är hos sin pappa tills på måndag så om du vill kan vi kanske… eller är det olämpligt?”
”Jag äter gärna middag med dig, Ashley.” Hon lyste upp.
”Vad trevligt. Då ska jag hämta min kappa.”
”Vänta lite. Jag skulle behöva ditt fingeravtryck först.” Ashley skrattade.
”Visst. Fingeravtryck först, middag sen.” Hon gick fram till scannern och lade sitt finger på den tills ett pip hördes. ”Sådär. Blir det bra?”
”Perfekt. Man skulle kunna tro att du gjort det förr.”
”Det har jag också. På Segway Airport. De använder fingeravtryck för att checka in bagaget. Ska vi gå?”
Restaurangen var varm och full av folk. Kyparen sken upp när han fick syn på dem i dörren. ”Ashley! Jobbar du sent idag? Jag brukar bara se dig på lunchen.”
”Hej Pedro. Det här är Laura.” Han skakade hjärtligt hennes hand.
”Välkommen till Pedros, Laura. Ni har tur, ett fönsterbord håller precis på att bli ledigt. Ge mig tre minuter bara.” Han susade iväg lika snabbt som han kommit och de såg hur han hjälpte det avgående sällskapet på med kapporna för att sedan duka av bordet och lägga på en ny vit duk. Sedan var han framme hos dem igen.
”Den här vägen mina damer. Ni får sitta i ”skylten” så får vi säkert många gäster.” Pedro log bländande och ledde dem till ett bord med ett utbuktande fönster där bordet gick ända fram till fönsterrutan så att det nästan kändes som att de satt ovanför trottoaren. Han räckte dem varsin meny och försvann sedan iväg för att ta hand om sina övriga gäster. Laura skummade igenom de italienska pastarätterna. Allt såg gott ut och hon kände sig väldigt hungrig. Mellan den gräddiga tagliatellen med skogens läckerheter och pappardellen med kalvfrikadeller lyfte hon blicken mot Ashley, men Ashleys ögon betraktade henne redan och hennes hjärta började slå fortare.
”Ser du något du gillar?” undrade hon. Laura skrattade.
”Mm.” Plötsligt kände hon att någon hade stannat utanför fönstret och tittade på dem. Hon vände sig om och hann precis se advokaten Walter Munroe vända på klacken och försvinna med snabba steg längs trottoaren.
”Ajdå”, sa Ashley.
”Vaddå?
”Det där var Miss Brattlings advokat. Hoppas han inte skvallrar för Eva. Hon kanske får för sig att jag stör dig i ditt arbete. Fast han kanske inte vet vem du är.”
”Hrm. Jo, han vet faktiskt mycket väl vem jag är. Han är också kungafamiljens advokat och det var han som kontaktade mig för att ge mig det här uppdraget.”
”Åh.”
”Det är ingen fara Ashley. Om det blir problem säger jag bara att det var mitt förslag.”
”Råkar inte du illa ut då?” Ashley såg orolig ut och Laura log mot henne.
”Vet du, på något sätt verkar jag alltid landa på fötterna.”
torsdag 29 oktober 2009
Laura Hardenfast och mysteriet med den försvunna ringen, Del 10
Peter Rosing gick inte att muta med te. Han var tvär och butter och lämnade högst motvilligt sitt fingeravtryck.
”Varför är ni så upprörd, Mr Rosing?”, undrade Laura.
”Jag är väl inte dum heller. Ett värdefullt smycke har försvunnit från verkstaden och ingen har brutit sig in. Alltså måste det vara någon här som har tagit det, eller hur? Och du är här för att ta reda på vem. Den enda orsaken till att jag lämnar mitt fingeravtryck är att mitt samvete är helt rent.” Han slängde sig ner i fåtöljen med armarna demonstrativt i kors.
”Det är en bra orsak. Var det du som var här sist på måndagkvällen?”
”Ja, jag går nästan alltid sist. Släcker och låser och så. Så vet jag att det blir ordentligt gjort.”
”Jag såg att ni har både nyckel och kombinationslås på skåpet. Brukar ni använda båda?”
”Öh, nej. Det tar sån tid att öppna kombinationen och vi öppnar skåpet säkert tjugo gånger om dagen. Ibland står det till och med öppet under dagen när vi behöver använda mycket material. Det är ju ändå ingen annan än vi som kommer in i studion.”
”Men när du stänger på kvällen, låser du kombinationen då?”
”Ibland..” Peter Rosing satt tyst en sekund. ”Oftast inte”, erkände han. ”Du vet, det blir en vana att bara vrida om nyckeln.”
”Och i måndags? Använde du kombinationen då?”
”Inte vad jag minns”, mumlade han. Laura tyckte han såg lite tillstukad ut när han tittade ut genom fönstret och studerade höstlöven på den stora lönnen utanför.
”Hur förvarar du nyckeln hemma?”
”Hemma? Öh, jag brukar nog ha nyckelknippan kvar i jackfickan.”
”Har ni ytterdörren låst?”
”Ja, vi försöker att ha det, men det är inte helt lätt när man har barn som springer ut och in jämt… Menar du att någon skulle ha stulit nyckeln hos mig? Men jag har den ju kvar? Hans tonläge höjdes och hans ansikte hettade. Laura kunde se hans obehag inför tanken att någon skulle ha varit inne i hans hus.
”Jag undersöker bara alla möjligheter, Mr Rosing. Det jag undrar är om någon skulle ha kunnat komma åt era nycklar, kanske bara för någon sekund, för att trycka dem mot en bit lera?”
”Åh.” Peter Rosing blev blek. ”Ja, det är förstås möjligt.” Han suckade djupt. ”Det sista jag sa till Miss Brattling när jag släppte av henne på flygplatsen var: Oroa er inte, jag ska ta väl hand om studion. Det har jag ju verkligen lyckats med...”
.
”Varför är ni så upprörd, Mr Rosing?”, undrade Laura.
”Jag är väl inte dum heller. Ett värdefullt smycke har försvunnit från verkstaden och ingen har brutit sig in. Alltså måste det vara någon här som har tagit det, eller hur? Och du är här för att ta reda på vem. Den enda orsaken till att jag lämnar mitt fingeravtryck är att mitt samvete är helt rent.” Han slängde sig ner i fåtöljen med armarna demonstrativt i kors.
”Det är en bra orsak. Var det du som var här sist på måndagkvällen?”
”Ja, jag går nästan alltid sist. Släcker och låser och så. Så vet jag att det blir ordentligt gjort.”
”Jag såg att ni har både nyckel och kombinationslås på skåpet. Brukar ni använda båda?”
”Öh, nej. Det tar sån tid att öppna kombinationen och vi öppnar skåpet säkert tjugo gånger om dagen. Ibland står det till och med öppet under dagen när vi behöver använda mycket material. Det är ju ändå ingen annan än vi som kommer in i studion.”
”Men när du stänger på kvällen, låser du kombinationen då?”
”Ibland..” Peter Rosing satt tyst en sekund. ”Oftast inte”, erkände han. ”Du vet, det blir en vana att bara vrida om nyckeln.”
”Och i måndags? Använde du kombinationen då?”
”Inte vad jag minns”, mumlade han. Laura tyckte han såg lite tillstukad ut när han tittade ut genom fönstret och studerade höstlöven på den stora lönnen utanför.
”Hur förvarar du nyckeln hemma?”
”Hemma? Öh, jag brukar nog ha nyckelknippan kvar i jackfickan.”
”Har ni ytterdörren låst?”
”Ja, vi försöker att ha det, men det är inte helt lätt när man har barn som springer ut och in jämt… Menar du att någon skulle ha stulit nyckeln hos mig? Men jag har den ju kvar? Hans tonläge höjdes och hans ansikte hettade. Laura kunde se hans obehag inför tanken att någon skulle ha varit inne i hans hus.
”Jag undersöker bara alla möjligheter, Mr Rosing. Det jag undrar är om någon skulle ha kunnat komma åt era nycklar, kanske bara för någon sekund, för att trycka dem mot en bit lera?”
”Åh.” Peter Rosing blev blek. ”Ja, det är förstås möjligt.” Han suckade djupt. ”Det sista jag sa till Miss Brattling när jag släppte av henne på flygplatsen var: Oroa er inte, jag ska ta väl hand om studion. Det har jag ju verkligen lyckats med...”
.
onsdag 28 oktober 2009
Laura Hardenfast och mysteriet med den försvunna ringen, Del 9
Personalen hade samlats i fikarummet och Laura började med att gå runt och ta i hand. Därefter ställde hon sig i rummets mitt med förväntansfulla blickar riktade mot sig. Hon började med att förklara att hon arbetade för kungafamiljen och att hon hade fått i uppgift att försöka återfinna ringen.
”Jag vill att ni ska veta att jag inte är här för att anklaga er för något. Däremot behöver jag er hjälp. Jag skulle vilja prata med er en och en och jag skulle också vilja be om att få ta era fingeravtryck. Det vill jag göra för att se om det finns några andra avtryck än era i verkstaden.”
”Säkert” mumlade den självutnämnde verkstadschefen Peter Rosing.
”Var inte så tjurig jämt Peter”, snäste Eva Brattling. Hon vände sig till Laura.
”Självklart ska vi hjälpa er på alla sätt vi kan, Miss Hardenfast. När allt kommer omkring vill vi ju gärna att vår lilla prinsessa ska gifta sig med en sten som kommer från vår studio. Eller hur”, sa hon med eftertryck och vände sig nu åter till de anställda som nickade medhåll.
”Jättebra”, sa Laura och log sitt varmaste leende. ”Kan jag kanske börja med att låna dig då; Maud?” Maud Forrester spratt till i stolen och reste sig hastigt. ”Du behöver inte vara nervös. Det är inget farligt alls”, försäkrade Laura henne medan de gick in på Eva Brattlings kontor. De slog sig ner i varsin beige fåtölj vid ett litet träbord. Mauds ögon glimtade till och hon tog av sina arbetshandskar och drog handen över stolens armstöd.
”Jag trodde aldrig att jag skulle få sitta i en av de här fåtöljerna”, sa hon nöjt. Laura log. ”Vi kanske ska ta en kopp te också då. Och njuta av stunden.” Hon slog på vattenkokaren på bänken bredvid.
”Åh nej. Det där är Evas finte. Det är bara för kunder”, sa Maud.
”Jag lovar att ta på mig skulden”, sa Laura. Maud funderade en sekund.
”Okej då”, sa hon och log ett busigt leende som visade hennes missfärgade tänder. Laura fyllde de vackra kinesiska kopparna till bredden och tog sedan fram sitt block och sin utrustning för att ta fingeravtryck. Maud smuttade på sitt te och såg vid det här laget rätt nöjd ut. Laura tyckte inte det verkade som en bra idé att göra henne nervös igen genom att fråga om hon fick spela in samtalet så hon slog helt enkelt på bandspelaren i väskan där den stod på den tjocka håriga mattan bredvid hennes stol.
”Då så”, sa Laura och fattade pennan. ”Först skulle jag vilja fråga när du gick från verkstaden i tisdags.”
”Fyra”, svarade Maud direkt. ”Jag går klockan fyra varje dag.”
”Gör ni alla det?”
”Nej, de andra är inte så morgonpigga, så de går inte förrän vid fem-sex.”
”Så alla andra var kvar här när du gick?”
”Ja, utom Eva förstås, för hon åkte till Paris på fredagen och kom inte hem förrän på onsdag eftermiddag.”
”Då var det du som kom hit först på onsdagmorgonen?”
”Nej, faktiskt inte. Jag brukar vara först, men i onsdags var Ashley före mig. Hon hade visst ett jobb som det var bråttom med.” Laura rynkade pannan. Det hade Ashley glömt nämna för henne.
”Jaha. Så det var Ashley som upptäckte att ringen var borta?”
”Nej, hon kom precis före mig så vi öppnade faktiskt skåpet tillsammans.”
”Jag förstår. Och ni såg ingenting annat ovanligt i studion?”
”Nej, Ingenting. Vi tyckte det var jättekonstigt att det inte fanns några spår alls efter inbrott.”
”Ja.. Vet du förresten när städerskan brukar komma?”
”Javisst. Hon är här mellan sex och åtta på torsdagar.”
”Tack.” Laura antecknade det. Om städerskan inte hade varit där så borde det vara tjuven som hade torkat av skåpet. ”När du är hemma Maud, var förvarar du kassaskåpsnyckeln då?”
”Åh, det är på nyckelhängaren, bland alla mina andra nycklar.”
”Och ytterdörren, har du den låst?”
”Alltid.”
”Bra. Då har jag inga fler frågor till dig just nu, men jag skulle vilja ta ditt fingeravtryck också.”
”Så spännande”, tyckte Maud.
”Jag vill att ni ska veta att jag inte är här för att anklaga er för något. Däremot behöver jag er hjälp. Jag skulle vilja prata med er en och en och jag skulle också vilja be om att få ta era fingeravtryck. Det vill jag göra för att se om det finns några andra avtryck än era i verkstaden.”
”Säkert” mumlade den självutnämnde verkstadschefen Peter Rosing.
”Var inte så tjurig jämt Peter”, snäste Eva Brattling. Hon vände sig till Laura.
”Självklart ska vi hjälpa er på alla sätt vi kan, Miss Hardenfast. När allt kommer omkring vill vi ju gärna att vår lilla prinsessa ska gifta sig med en sten som kommer från vår studio. Eller hur”, sa hon med eftertryck och vände sig nu åter till de anställda som nickade medhåll.
”Jättebra”, sa Laura och log sitt varmaste leende. ”Kan jag kanske börja med att låna dig då; Maud?” Maud Forrester spratt till i stolen och reste sig hastigt. ”Du behöver inte vara nervös. Det är inget farligt alls”, försäkrade Laura henne medan de gick in på Eva Brattlings kontor. De slog sig ner i varsin beige fåtölj vid ett litet träbord. Mauds ögon glimtade till och hon tog av sina arbetshandskar och drog handen över stolens armstöd.
”Jag trodde aldrig att jag skulle få sitta i en av de här fåtöljerna”, sa hon nöjt. Laura log. ”Vi kanske ska ta en kopp te också då. Och njuta av stunden.” Hon slog på vattenkokaren på bänken bredvid.
”Åh nej. Det där är Evas finte. Det är bara för kunder”, sa Maud.
”Jag lovar att ta på mig skulden”, sa Laura. Maud funderade en sekund.
”Okej då”, sa hon och log ett busigt leende som visade hennes missfärgade tänder. Laura fyllde de vackra kinesiska kopparna till bredden och tog sedan fram sitt block och sin utrustning för att ta fingeravtryck. Maud smuttade på sitt te och såg vid det här laget rätt nöjd ut. Laura tyckte inte det verkade som en bra idé att göra henne nervös igen genom att fråga om hon fick spela in samtalet så hon slog helt enkelt på bandspelaren i väskan där den stod på den tjocka håriga mattan bredvid hennes stol.
”Då så”, sa Laura och fattade pennan. ”Först skulle jag vilja fråga när du gick från verkstaden i tisdags.”
”Fyra”, svarade Maud direkt. ”Jag går klockan fyra varje dag.”
”Gör ni alla det?”
”Nej, de andra är inte så morgonpigga, så de går inte förrän vid fem-sex.”
”Så alla andra var kvar här när du gick?”
”Ja, utom Eva förstås, för hon åkte till Paris på fredagen och kom inte hem förrän på onsdag eftermiddag.”
”Då var det du som kom hit först på onsdagmorgonen?”
”Nej, faktiskt inte. Jag brukar vara först, men i onsdags var Ashley före mig. Hon hade visst ett jobb som det var bråttom med.” Laura rynkade pannan. Det hade Ashley glömt nämna för henne.
”Jaha. Så det var Ashley som upptäckte att ringen var borta?”
”Nej, hon kom precis före mig så vi öppnade faktiskt skåpet tillsammans.”
”Jag förstår. Och ni såg ingenting annat ovanligt i studion?”
”Nej, Ingenting. Vi tyckte det var jättekonstigt att det inte fanns några spår alls efter inbrott.”
”Ja.. Vet du förresten när städerskan brukar komma?”
”Javisst. Hon är här mellan sex och åtta på torsdagar.”
”Tack.” Laura antecknade det. Om städerskan inte hade varit där så borde det vara tjuven som hade torkat av skåpet. ”När du är hemma Maud, var förvarar du kassaskåpsnyckeln då?”
”Åh, det är på nyckelhängaren, bland alla mina andra nycklar.”
”Och ytterdörren, har du den låst?”
”Alltid.”
”Bra. Då har jag inga fler frågor till dig just nu, men jag skulle vilja ta ditt fingeravtryck också.”
”Så spännande”, tyckte Maud.
tisdag 27 oktober 2009
Laura Hardenfast och mysteriet med den försvunna ringen, Del 8
Laura skulle inte vara i Eva Brattlings citystudio förrän klockan två. Innan dess ville hon ha personalmappen färdig. Därför tvingade hon sig ur sängen redan klockan åtta. Hon tog en dusch och gjorde en kopp te innan hon satte sig vid datorn igen. Hon skapade de sista filerna för Rosie Pearl, Eva Brattling och Ashley Spencer. Hon hade just fått upp en bild av Eva Brattling på skärmen där hon tog emot det prestigefyllda designerpriset Creator of the year när det ringde på hennes mobil.
”Hej, det är jag. Hur går det för dig? Något att rapportera?”
”Hej Edward. Ja, jag tittade på studion igår och det fanns inga spår av våld vare sig på ytterdörren eller kassaskåpet så tjuven måste ha tagit sig in med nyckel. Antingen är någon av de anställda inblandade eller så har någon ”lånat” en nyckel av dem. Tyvärr har alla anställda varsin nyckel så det blir inte helt lätt att reda ut.”
”Jag förstår. Något mer?”
”Det finns bara ett enda fingeravtryck på skåpet, så förmodligen har tjuven torkat rent skåpet. Annars borde det ju vara hur många avtryck som helst med tanke på att personalen springer ut och in i det där skåpet hela dagarna. Jag skulle tro att avtrycket tillhör den i personalen som upptäckte stölden på morgonen.”
”Inga ledtrådar där alltså?”
”Förmodligen inte, men jag ska ta de anställdas avtryck i eftermiddag för säkerhets skull.”
”Fint. Hör av dig om det kommer fram något nytt.”
Klockan fem i två svängde Laura in motorcykeln framför Eva Brattlings stora citystudio, där personalen hade blivit inhyst för tillfället. Medan hon hukade vid cykeln för att fästa säkerhetskedjan i hjulet kom Ashley ut på trappan.
”Hej. Det går inte att missa när du kommer med den där. Laura tittade upp och mötte Ashleys leende. ”Jag tänkte bara att jag skulle varna dig. Eva är på riktigt dåligt humör idag. Priset för Årets smycke delades ut igår kväll och det gick till Edvin Humphrey som Eva hatar. Hon har redan beklagat sig över att det inte går att arbeta här när det är så trångt och över att du ska komma och störa personalen på arbetstid.”
”Tack för varningen”, sa Laura matt. Ashley log innan hon vände och gick tillbaka mot dörren.
”Åh förresten.” Hon stannade och såg på Laura igen. ”Eva gillar smicker.” Laura suckade, men tog sin väska och gick in i affären. Därinne stod låsta glasmontrar uppradade och visade exempel på Evas arbete. Två sekunder senare öppnades en dörr och Eva Brattling stod framför henne, iklädd en mörk kostymjacka, svart kjol och högklackat. Runt halsen hängde ett av hennes egna diamantsmycken; en silverkedja med ett runt silverklot med gnistrande stenar.
”Är det du som är detektiven”, undrade hon skeptiskt, men hon hade en mörk vacker röst som genast fick Laura på bättre humör.
”Jag heter Laura Hardenfast”, sa hon och sträckte fram handen. ”Trevligt att träffa er Miss Brattling. Jag har alltid beundrat ert arbete.” Designerns ansikte sprack upp i ett leende och hon tog Lauras hand.
”Vet ni, jag trodde att ni skulle vara en man. Men jag är väldigt glad att ni inte är det. Det sista jag behöver idag är en till uppblåst karl. Kom, den här vägen.” Hon vände på klacken och öppnade dörren hon just hade kommit genom med en nyckel från sin stora nyckelknippa som hon hade fäst i bältet. Laura kände plötsligt att Eva Brattling påminde om hennes gamla engelsklärarinna, Miss Pattersson; strikt, stark och med en hel del temperament som man inte ville släppa löst.
.
”Hej, det är jag. Hur går det för dig? Något att rapportera?”
”Hej Edward. Ja, jag tittade på studion igår och det fanns inga spår av våld vare sig på ytterdörren eller kassaskåpet så tjuven måste ha tagit sig in med nyckel. Antingen är någon av de anställda inblandade eller så har någon ”lånat” en nyckel av dem. Tyvärr har alla anställda varsin nyckel så det blir inte helt lätt att reda ut.”
”Jag förstår. Något mer?”
”Det finns bara ett enda fingeravtryck på skåpet, så förmodligen har tjuven torkat rent skåpet. Annars borde det ju vara hur många avtryck som helst med tanke på att personalen springer ut och in i det där skåpet hela dagarna. Jag skulle tro att avtrycket tillhör den i personalen som upptäckte stölden på morgonen.”
”Inga ledtrådar där alltså?”
”Förmodligen inte, men jag ska ta de anställdas avtryck i eftermiddag för säkerhets skull.”
”Fint. Hör av dig om det kommer fram något nytt.”
Klockan fem i två svängde Laura in motorcykeln framför Eva Brattlings stora citystudio, där personalen hade blivit inhyst för tillfället. Medan hon hukade vid cykeln för att fästa säkerhetskedjan i hjulet kom Ashley ut på trappan.
”Hej. Det går inte att missa när du kommer med den där. Laura tittade upp och mötte Ashleys leende. ”Jag tänkte bara att jag skulle varna dig. Eva är på riktigt dåligt humör idag. Priset för Årets smycke delades ut igår kväll och det gick till Edvin Humphrey som Eva hatar. Hon har redan beklagat sig över att det inte går att arbeta här när det är så trångt och över att du ska komma och störa personalen på arbetstid.”
”Tack för varningen”, sa Laura matt. Ashley log innan hon vände och gick tillbaka mot dörren.
”Åh förresten.” Hon stannade och såg på Laura igen. ”Eva gillar smicker.” Laura suckade, men tog sin väska och gick in i affären. Därinne stod låsta glasmontrar uppradade och visade exempel på Evas arbete. Två sekunder senare öppnades en dörr och Eva Brattling stod framför henne, iklädd en mörk kostymjacka, svart kjol och högklackat. Runt halsen hängde ett av hennes egna diamantsmycken; en silverkedja med ett runt silverklot med gnistrande stenar.
”Är det du som är detektiven”, undrade hon skeptiskt, men hon hade en mörk vacker röst som genast fick Laura på bättre humör.
”Jag heter Laura Hardenfast”, sa hon och sträckte fram handen. ”Trevligt att träffa er Miss Brattling. Jag har alltid beundrat ert arbete.” Designerns ansikte sprack upp i ett leende och hon tog Lauras hand.
”Vet ni, jag trodde att ni skulle vara en man. Men jag är väldigt glad att ni inte är det. Det sista jag behöver idag är en till uppblåst karl. Kom, den här vägen.” Hon vände på klacken och öppnade dörren hon just hade kommit genom med en nyckel från sin stora nyckelknippa som hon hade fäst i bältet. Laura kände plötsligt att Eva Brattling påminde om hennes gamla engelsklärarinna, Miss Pattersson; strikt, stark och med en hel del temperament som man inte ville släppa löst.
.
måndag 26 oktober 2009
Laura Hardenfast och mysteriet med den försvunna ringen, Del 7
Laura saktade in och fällde upp visiret. I den lilla lekparken utanför huset klättrade en flicka just upp på toppen av den ganska höga klätterställningen medan en äldre dam stod nedanför och förmodligen uppmanade henne att vara försiktig. De vände sig båda om när motorcykeln närmade sig och flickan bara gapade när hon såg att det var hennes mamma som satt där bak och en kvinna i läderställ och svart hjälm som körde. Cykeln bromsade in och Ashley klev av och lämnade tillbaka hjälmen.
”Tack för liften. Vi ses i morgon då.” Laura vinkade till flickan i klätterställningen innan hon körde därifrån. Hon tänkte på mörka ögon som log mot henne och varma armar om sin midja. Det störde henne lite. Hon borde koncentrera sig på fallet, men de där ögonen var svåra att ignorera.
En halvtimme senare satt hon hemma vid sitt skrivbord med laptopen framför sig. Hon hade sitt anteckningsblock och Ashleys lista bredvid sig och knattrade snabbt in all information i datorn. Hon sparade dokumentet i mappen ”Personalen”. Därefter klickade hon sig ut på nätet för att söka mer information. Hon skrev in det första namnet i sökfältet: Peter Rosing, Bornhill Road. Hon antecknade hans personnummer i dokumentet. Hon hade samlat på sig en hel del favoritsidor där hon kunde hitta intressant information om människor. Peter Rosings fil fylldes på med inkomst och förmögenhet, betalningsanmärkningar, boende, familjeförhållanden, foton och utbildning. När hon kände sig klar med Peter fortsatte hon med Maud Forrester och sedan Arnie Middlington. Några timmar senare låg de sista fotona i Arnies fil och hon kände att hon inte kunde hålla ögonen öppna längre. Datorns klocka visade 02,03. Hon sparade dagens arbete och kröp ner i sängen. Ett leende flög över hennes ansikte innan hon somnade.
”Tack för liften. Vi ses i morgon då.” Laura vinkade till flickan i klätterställningen innan hon körde därifrån. Hon tänkte på mörka ögon som log mot henne och varma armar om sin midja. Det störde henne lite. Hon borde koncentrera sig på fallet, men de där ögonen var svåra att ignorera.
En halvtimme senare satt hon hemma vid sitt skrivbord med laptopen framför sig. Hon hade sitt anteckningsblock och Ashleys lista bredvid sig och knattrade snabbt in all information i datorn. Hon sparade dokumentet i mappen ”Personalen”. Därefter klickade hon sig ut på nätet för att söka mer information. Hon skrev in det första namnet i sökfältet: Peter Rosing, Bornhill Road. Hon antecknade hans personnummer i dokumentet. Hon hade samlat på sig en hel del favoritsidor där hon kunde hitta intressant information om människor. Peter Rosings fil fylldes på med inkomst och förmögenhet, betalningsanmärkningar, boende, familjeförhållanden, foton och utbildning. När hon kände sig klar med Peter fortsatte hon med Maud Forrester och sedan Arnie Middlington. Några timmar senare låg de sista fotona i Arnies fil och hon kände att hon inte kunde hålla ögonen öppna längre. Datorns klocka visade 02,03. Hon sparade dagens arbete och kröp ner i sängen. Ett leende flög över hennes ansikte innan hon somnade.
söndag 25 oktober 2009
Laura Hardenfast och mysteriet med den försvunna ringen, Del 6
Laura släppte motvilligt Ashley med blicken och tog en klunk av sitt kaffe.
”Berätta lite om de andra som arbetar här.”
”Menar du att någon här skulle ha stulit ringen? Det är omöjligt. Alla här är hederliga människor och har dessutom stor yrkesstolthet.”
”Det är möjligt att du har rätt, men jag känner inte några här och jag måste utreda alla möjligheter.” Ashley skruvade på sig.
”Ja, det är klart. Jag ska försöka berätta, men jag vet inte vad som är väsentligt.”
”Tänk bara på mig som en av dina vänner. En nära vän som du ska berätta om dina arbetskamrater för.” Ashley log och såg med ens mer avslappnad ut.
”Okej”, sa hon och funderade. ”Först har vi Peter. Han är 52 år och har jobbat här ända från starten tillsammans med Eva. Han är mycket erfaren och ser nog sig själv som någon slags verkstadschef. Inte för att någon utnämnt honom till det, utan han tycker nog att hans erfarenhet automatiskt ger honom den rättigheten. Sen är det Maud som är 43 år och har varit här näst längst. Hon gör inte så mycket väsen av sig men hon är väldigt skicklig. Bättre än Peter skulle jag till och med säga. Arnie och Rosie är båda 32 år och har varit här kortast, bara drygt ett år. De är mycket trevliga och duktiga båda två.”
”Vad gör de utanför jobbet”, undrade Laura. ”Har de familj?”
”Peter och Rosie har familj. Är man mindre kriminell då?” Laura drog på munnen. Ashleys nervositet verkade ha släppt för nu hade hon ett okynnigt ansiktsuttryck och blicken stadigt fäst på Laura där hon satt med sitt anteckningsblock i knäet. Det började skymma ute.
”Är vi kanske klara för idag?”, undrade Ashley och tittade på klockan. ”Jag måste hem och avlösa mormor.
”I så fall är vi klara för idag”, konstaterade Laura. ”Det är nog bäst att jag skjutsar dig.”
”Vad får dig att tro att jag behöver skjuts?”
”Du kom från tunnelbanan förut och det står här på listan du gav mig att du bor på andra sidan stan.” Ashley log.
”Okej. Jag accepterar erbjudandet.”
.
”Berätta lite om de andra som arbetar här.”
”Menar du att någon här skulle ha stulit ringen? Det är omöjligt. Alla här är hederliga människor och har dessutom stor yrkesstolthet.”
”Det är möjligt att du har rätt, men jag känner inte några här och jag måste utreda alla möjligheter.” Ashley skruvade på sig.
”Ja, det är klart. Jag ska försöka berätta, men jag vet inte vad som är väsentligt.”
”Tänk bara på mig som en av dina vänner. En nära vän som du ska berätta om dina arbetskamrater för.” Ashley log och såg med ens mer avslappnad ut.
”Okej”, sa hon och funderade. ”Först har vi Peter. Han är 52 år och har jobbat här ända från starten tillsammans med Eva. Han är mycket erfaren och ser nog sig själv som någon slags verkstadschef. Inte för att någon utnämnt honom till det, utan han tycker nog att hans erfarenhet automatiskt ger honom den rättigheten. Sen är det Maud som är 43 år och har varit här näst längst. Hon gör inte så mycket väsen av sig men hon är väldigt skicklig. Bättre än Peter skulle jag till och med säga. Arnie och Rosie är båda 32 år och har varit här kortast, bara drygt ett år. De är mycket trevliga och duktiga båda två.”
”Vad gör de utanför jobbet”, undrade Laura. ”Har de familj?”
”Peter och Rosie har familj. Är man mindre kriminell då?” Laura drog på munnen. Ashleys nervositet verkade ha släppt för nu hade hon ett okynnigt ansiktsuttryck och blicken stadigt fäst på Laura där hon satt med sitt anteckningsblock i knäet. Det började skymma ute.
”Är vi kanske klara för idag?”, undrade Ashley och tittade på klockan. ”Jag måste hem och avlösa mormor.
”I så fall är vi klara för idag”, konstaterade Laura. ”Det är nog bäst att jag skjutsar dig.”
”Vad får dig att tro att jag behöver skjuts?”
”Du kom från tunnelbanan förut och det står här på listan du gav mig att du bor på andra sidan stan.” Ashley log.
”Okej. Jag accepterar erbjudandet.”
.
torsdag 22 oktober 2009
Laura Hardenfast och mysteriet med den försvunna ringen, Del 5
Två timmar efter Edward Brownings samtal stod Laura Hardenfast utanför Eva Brattlings diamantstudio på Oxford Street. Hon såg en gestalt komma gående från tunnelbanan, men det var inte Eva Brattlings fårade ansikte och slitna blonda hår som mötte henne. Istället stannade en smal vältränad kvinna i 35-års åldern vid porten och gav henne en osäker blick. Hon hade glänsande rödbrunt hår, mörka svarta byxor och stövlar. Från hennes öron dinglade två små runda blå kulor i glas. Laura Hardenfast tog in hela hennes uppenbarelse och log. Kvinnan log tillbaka och sträckte fram handen.
”Laura Hardenfast förmodar jag? Jag heter Ashley Spencer. Miss Brattling satt upptagen i ett möte så hon skickade mig i sitt ställe.” Laura drog av sig en handske och skakade hennes hand med ett fast grepp. Den var varm, torr och len och hon fick ett lika fast grepp tillbaka.
”Jättesnällt att du kunde komma så fort, Ashley”, sa Laura och smakade namnet på tungan. ”Ska vi gå in?”
”Javisst.” Ashley fiskade upp en stor nyckelknippa ur sin bruna läderväska och öppnade dörren. ”Vill du ha mig med in eller ska jag vänta utanför”, undrade hon. ”Jag har lovat Eva att stanna tills du är klar.” Laura log åt de trevliga nyheterna.
”Kom med in. Det kan ta en stund och det är så kallt ute idag. Dessutom kanske jag behöver fråga dig något. Du kan väl koka lite kaffe och slå dig ner i köket.” Ashley nickade lydigt och försvann ut i köket medan Laura gick in i de bakre rummen och tittade runt.
Inne i diamantverkstaden stod ett stort tungt bord i mitten av rummet och längs väggarna löpte arbetsbänkar. Överallt fanns maskiner och verktyg. Det såg ut som att det fanns fem arbetsplatser i rummet. Till höger om dörren stod ett stort kassaskåp. Laura öppnade sin väska och tog fram sin utrustning för att undersöka det närmare. Där fanns inga spår av att någon försökt bryta sig in. Konstigt nog fanns där heller knappt några fingeravtryck. Laura tog det enda hon kunde hitta.
”Ska jag öppna skåpet?” Det var Ashley Spencer som stod med sin kaffekopp i den ena handen och nyckelknippan i den andra. ”Förlåt, jag kanske stör dig?”
”Inte alls. Ja, du får gärna öppna det.” Ashley satte nyckeln i skåpet, vred sedan runt kombinationslåset och öppnade det vant.
”På de två understa hyllorna förvarar vi råstenarna”, förklarade hon. ”I mitten har vi sådant vi jobbar på och på den översta hyllan står sådant som är färdigt och ska hämtas.”
”Hur många har nycklar till skåpet”, undrade Laura.
”Åh, det är alla vi som jobbar här i verkstaden.”
”Och det är hur många? Fem?”
”Ja. Fem.”
”Skulle du kunna skriva ner deras namn och adresser åt mig?”
”Javisst.”
”Fint.”
Laura började gå igenom verkstaden och samla in fingeravtryck. Hon misstänkte att det inte var någon större mening med det, men alla spår måste följas upp för att kunna utesluta något.
Efter en stund kom Ashley tillbaka med listan.
”Tack”, sa Laura. ”Vet du förresten om den som städar här brukar torka av skåpet?”
”Det har jag ingen aning om. Men om du vill kan jag skriva upp hennes nummer också på listan, så kan du fråga henne.”
”Bra. Tack.”
”Jag antar att du inte vill ha en kopp kaffe?”
”Varför skulle jag inte vilja det”, undrade Laura leende.
”Ja… Ni superhjältar har väl inte tid med sånt.” Laura skrattade och Ashley såg med ens förlägen ut. ”Min dotter älskar superhjältar så det är det som går på tvn jämt hemma och det är en massa tidningar och böcker hon måste ha. Nån av de där kvinnliga superhjältarna ser ut nästan precis som du: modellsnygg i skinnställ och kör motorcykel.. Jag pratar för mycket eller hur? Kaffe var det.” Laura skrattade åt hennes svamlande. Hon måste erkänna för sig själv att hon tyckte det var hur charmigt som helst. Hon drog av sig handskarna och gick efter Ashley ut i köket. Där slog de sig ner vid bordet och hällde upp kaffe.
”Hur länge har du jobbat här, Ashley?”
”Det är väl kanske fem år nu.”
”Är du gift?” Ashley såg förvånad ut men log.
”Vad har nu det med saken att göra?”
”Inget. Jag bara undrade.” Ashley nickade. Hon höll fast Lauras blick och log.
”Skild.”, svarade hon.
”Laura Hardenfast förmodar jag? Jag heter Ashley Spencer. Miss Brattling satt upptagen i ett möte så hon skickade mig i sitt ställe.” Laura drog av sig en handske och skakade hennes hand med ett fast grepp. Den var varm, torr och len och hon fick ett lika fast grepp tillbaka.
”Jättesnällt att du kunde komma så fort, Ashley”, sa Laura och smakade namnet på tungan. ”Ska vi gå in?”
”Javisst.” Ashley fiskade upp en stor nyckelknippa ur sin bruna läderväska och öppnade dörren. ”Vill du ha mig med in eller ska jag vänta utanför”, undrade hon. ”Jag har lovat Eva att stanna tills du är klar.” Laura log åt de trevliga nyheterna.
”Kom med in. Det kan ta en stund och det är så kallt ute idag. Dessutom kanske jag behöver fråga dig något. Du kan väl koka lite kaffe och slå dig ner i köket.” Ashley nickade lydigt och försvann ut i köket medan Laura gick in i de bakre rummen och tittade runt.
Inne i diamantverkstaden stod ett stort tungt bord i mitten av rummet och längs väggarna löpte arbetsbänkar. Överallt fanns maskiner och verktyg. Det såg ut som att det fanns fem arbetsplatser i rummet. Till höger om dörren stod ett stort kassaskåp. Laura öppnade sin väska och tog fram sin utrustning för att undersöka det närmare. Där fanns inga spår av att någon försökt bryta sig in. Konstigt nog fanns där heller knappt några fingeravtryck. Laura tog det enda hon kunde hitta.
”Ska jag öppna skåpet?” Det var Ashley Spencer som stod med sin kaffekopp i den ena handen och nyckelknippan i den andra. ”Förlåt, jag kanske stör dig?”
”Inte alls. Ja, du får gärna öppna det.” Ashley satte nyckeln i skåpet, vred sedan runt kombinationslåset och öppnade det vant.
”På de två understa hyllorna förvarar vi råstenarna”, förklarade hon. ”I mitten har vi sådant vi jobbar på och på den översta hyllan står sådant som är färdigt och ska hämtas.”
”Hur många har nycklar till skåpet”, undrade Laura.
”Åh, det är alla vi som jobbar här i verkstaden.”
”Och det är hur många? Fem?”
”Ja. Fem.”
”Skulle du kunna skriva ner deras namn och adresser åt mig?”
”Javisst.”
”Fint.”
Laura började gå igenom verkstaden och samla in fingeravtryck. Hon misstänkte att det inte var någon större mening med det, men alla spår måste följas upp för att kunna utesluta något.
Efter en stund kom Ashley tillbaka med listan.
”Tack”, sa Laura. ”Vet du förresten om den som städar här brukar torka av skåpet?”
”Det har jag ingen aning om. Men om du vill kan jag skriva upp hennes nummer också på listan, så kan du fråga henne.”
”Bra. Tack.”
”Jag antar att du inte vill ha en kopp kaffe?”
”Varför skulle jag inte vilja det”, undrade Laura leende.
”Ja… Ni superhjältar har väl inte tid med sånt.” Laura skrattade och Ashley såg med ens förlägen ut. ”Min dotter älskar superhjältar så det är det som går på tvn jämt hemma och det är en massa tidningar och böcker hon måste ha. Nån av de där kvinnliga superhjältarna ser ut nästan precis som du: modellsnygg i skinnställ och kör motorcykel.. Jag pratar för mycket eller hur? Kaffe var det.” Laura skrattade åt hennes svamlande. Hon måste erkänna för sig själv att hon tyckte det var hur charmigt som helst. Hon drog av sig handskarna och gick efter Ashley ut i köket. Där slog de sig ner vid bordet och hällde upp kaffe.
”Hur länge har du jobbat här, Ashley?”
”Det är väl kanske fem år nu.”
”Är du gift?” Ashley såg förvånad ut men log.
”Vad har nu det med saken att göra?”
”Inget. Jag bara undrade.” Ashley nickade. Hon höll fast Lauras blick och log.
”Skild.”, svarade hon.
onsdag 21 oktober 2009
Laura Hardenfast och mysteriet med den försvunna ringen, Del 4
Laura Hardenfast log. Hon tyckte mycket om Edward Browning. De hade träffats redan på Polishögskolan och började arbeta samtidigt i samma distrikt. Vid den tidpunkten hade nog ingen av dem trott att deras poliskarriärer skulle bli så korta. Laura tröttnade redan efter några år. Hon var en smart, duktig och arbetsvillig polis som kunde läsa människor och hantera de flesta situationer med ett kallt huvud. Ändå gick befordringarna alltid till någon av hennes manliga kollegor. Edward Browning blev också befordrad, men strax därefter blev han headhuntad till ett privat säkerhetsföretag. Han bad Laura att följa med honom dit, men vid det laget hade hon ingen lust att arbeta för andra längre. Hon ville vara sin egen och sköta utredningarna på det sätt hon fann lämpligt. Sedan hon hade startat sin byrå hade dock Edward hyrt in henne för alla de uppdrag hans anställda inte kunde lösa själva. Det hade hon inte haft något alls emot, för det hade tagit flera år att bygga upp det rykte hon hade idag.
Laura hade förstått av Edward att Kungahuset hade börjat anlita hans företag, JPV Security. Det rörde sig mest om konsulttjänster där Edward kunde erbjuda lösningar för säkerheten vid till exempel statsbesök och större tillställningar, men även om specialuppdrag av mer privat karaktär för medlemmarna av kungafamiljen. Så hade det kommit sig att Edward hade börjat umgås med kungen, drottningen och deras två barn, Elizabeth och Joseph, med jämna mellanrum. Eftersom Edward inte bara var en klok och kunnig man inom sitt yrke utan även allmänbildad, social och trevlig hände det ofta att han blev inbjuden till familjens privata tillställningar även utanför jobbet. Laura undrade för sig själv om Edwards nya kontakter skulle betyda att även hon skulle börja få uppdrag bland de högre kretsarna. Inte för att det var något som bekymrade henne. Hon hade sett det mesta och konstaterat att människor alltid var människor och hade samma hemligheter, laster och svagheter oavsett om de hade pengar och adelstitlar eller ej.
Laura hade förstått av Edward att Kungahuset hade börjat anlita hans företag, JPV Security. Det rörde sig mest om konsulttjänster där Edward kunde erbjuda lösningar för säkerheten vid till exempel statsbesök och större tillställningar, men även om specialuppdrag av mer privat karaktär för medlemmarna av kungafamiljen. Så hade det kommit sig att Edward hade börjat umgås med kungen, drottningen och deras två barn, Elizabeth och Joseph, med jämna mellanrum. Eftersom Edward inte bara var en klok och kunnig man inom sitt yrke utan även allmänbildad, social och trevlig hände det ofta att han blev inbjuden till familjens privata tillställningar även utanför jobbet. Laura undrade för sig själv om Edwards nya kontakter skulle betyda att även hon skulle börja få uppdrag bland de högre kretsarna. Inte för att det var något som bekymrade henne. Hon hade sett det mesta och konstaterat att människor alltid var människor och hade samma hemligheter, laster och svagheter oavsett om de hade pengar och adelstitlar eller ej.
tisdag 20 oktober 2009
Laura Hardenfast och mysteriet med den försvunna ringen, Del 3
Edward Browning lade på telefonluren och grymtade missnöjt. Kungen såg upp från sitt skrivbord.
”Vad är det Edward?”
”Vi skulle inte ha skickat den där gamla token att träffa Laura Hardenfast. Han började förhöra henne om hennes meriter varpå hon vägrade svara och sa att vi fick återkomma när vi bestämt oss. Walter är nu mycket förnärmad och rekommenderar oss att anlita någon som är äldre och mer erfaren.” Edward Browning gjorde citattecken i luften vid dessa sista ord. Kungen höjde på ögonbrynen men log.
”Men kanske han har en poäng?” Edward ruskade på huvudet.
”Nej. Miss Hardenfast är den bästa. Det är henne vi behöver. Men det är nog bäst att jag kontaktar henne själv.”
”Gör det du tycker är bäst Edward, men se till att hon kommer igång direkt och får alla resurser hon behöver. Lizzy vill så gärna gifta sig med den ringen. Vi måste göra allt för att hitta den.”
”Om någon kan hitta den så är det Miss Hardenfast”, sa Edward Browning och gick in på sitt arbetsrum och lyfte telefonluren.
”L H Byråtjänster”, svarade Laura Hardenfast i sin mobil på väg hem från ett träningspass på Centrum för självförsvar. Hon hade inget kontor, men sin mobil och sin handdator hade hon alltid med sig, vart hon än gick.
”Hej Laura. Hur mår du?”
”Edward, jag undrade just när jag skulle höra från dig.”
”Jag ber om ursäkt för Walter Munroe. Jag hade en del att stå i inför statsbesöket och kungen tyckte vi kunde låta Walter informera dig eftersom han redan visste allt.”
”Ingen fara. Ska jag hämta mina grejor och börja på studion direkt?”
”Det vore jättebra. Jag ska be Miss Brattling komma dit och släppa in dig.”
.
”Vad är det Edward?”
”Vi skulle inte ha skickat den där gamla token att träffa Laura Hardenfast. Han började förhöra henne om hennes meriter varpå hon vägrade svara och sa att vi fick återkomma när vi bestämt oss. Walter är nu mycket förnärmad och rekommenderar oss att anlita någon som är äldre och mer erfaren.” Edward Browning gjorde citattecken i luften vid dessa sista ord. Kungen höjde på ögonbrynen men log.
”Men kanske han har en poäng?” Edward ruskade på huvudet.
”Nej. Miss Hardenfast är den bästa. Det är henne vi behöver. Men det är nog bäst att jag kontaktar henne själv.”
”Gör det du tycker är bäst Edward, men se till att hon kommer igång direkt och får alla resurser hon behöver. Lizzy vill så gärna gifta sig med den ringen. Vi måste göra allt för att hitta den.”
”Om någon kan hitta den så är det Miss Hardenfast”, sa Edward Browning och gick in på sitt arbetsrum och lyfte telefonluren.
”L H Byråtjänster”, svarade Laura Hardenfast i sin mobil på väg hem från ett träningspass på Centrum för självförsvar. Hon hade inget kontor, men sin mobil och sin handdator hade hon alltid med sig, vart hon än gick.
”Hej Laura. Hur mår du?”
”Edward, jag undrade just när jag skulle höra från dig.”
”Jag ber om ursäkt för Walter Munroe. Jag hade en del att stå i inför statsbesöket och kungen tyckte vi kunde låta Walter informera dig eftersom han redan visste allt.”
”Ingen fara. Ska jag hämta mina grejor och börja på studion direkt?”
”Det vore jättebra. Jag ska be Miss Brattling komma dit och släppa in dig.”
.
måndag 19 oktober 2009
Svenska kvinnors hemliga sexuella fantasier
Författaren och sex- och samlevnadsexperten Katerina Janouch har i boken "Svenska kvinnors hemliga sexuella fantasier" kartlagt svenskornas innersta sexdrömmar. Kvinnor i åldrarna 17 till 70 år har anonymt mailat sina berättelser till Katerina och ett hundratal, aldrig tidigare publicerade, finns med i boken.
Vilken är då den vanligaste sexfantasin bland landets kvinnor? Svaret är:
Kvinnor! Den absolut mest populära kvinnliga sexfantasin handlar om – andra kvinnor. Kvinnor fantiserar om sex med väninnorna, kollegorna, lärarinnan eller kanske assistenten.
Trevliga nyheter där alltså. Visst är boken rätt snygg också? Och titeln låter inte heller särskilt tråkig...
Vilken är då den vanligaste sexfantasin bland landets kvinnor? Svaret är:
Kvinnor! Den absolut mest populära kvinnliga sexfantasin handlar om – andra kvinnor. Kvinnor fantiserar om sex med väninnorna, kollegorna, lärarinnan eller kanske assistenten.
Trevliga nyheter där alltså. Visst är boken rätt snygg också? Och titeln låter inte heller särskilt tråkig...
Laura Hardenfast och mysteriet med den försvunna ringen, Del 2
Laura Hardenfast var 175 cm lång, men bredvid Walter Munroe såg hon mycket kort ut när de gick genom skymningen mot den folktomma delen av Montgomery Park. Hennes före detta chef vid polisen hade flera gånger nämnt det okloka i att möta främmande människor på folktomma platser, men Laura Hardenfast var inte det minsta rädd för Walter Munroe. Hon var snabb, smidig, stark och tränade flera olika kampsporter. Dessutom var hon mer kvicktänkt än de flesta. En ranglig skrivbordssittare som Walter Munroe skulle inte ha haft en chans om han hade försökt ge sig på henne. De vek in på den lilla rundan genom skogen.
”Ni känner säkert till, Miss Hardenfast”, att vår prinsessa ska gifta sig i sommar?”
”Visst gör jag det, Mr Munroe.”
”Nå, nu förhåller det sig så att kungen och drottningen ville ge prinsessan en speciell present inför bröllopet.”
”Ja, de skulle skänka henne en ring, var det inte så?”
”Det stämmer. Och inte vilken ring som helst, utan en guldring som varit arvegods i kungafamiljen i generationer.”
”Jag förstår.”
”Men ringen har genom åren blivit sliten och den sten som en gång satt i ringen försvann under den tid drottningens farmor hade den i sin ägo.” Walter Munroe gjorde en paus och strök sin mustasch och Laura Hardenfast nickade för att markera att hon lyssnade. Han var sannerligen ingen snabb berättare.
”Så kungaparet vill överraska prinsessan genom att reparera ringen”, fortsatte han. ”Och inte bara det. Man beställde en stor diamant som skulle pryda ringen istället för den försvunna stenen.”
”Och nu har diamanten försvunnit?”, undrade Laura, som nu började undra om han någonsin skulle komma till poängen.
”Inte bara den, Miss Hardenfast. Hela ringen är borta. Eva Brattlings diamant- och smyckesstudio fick i uppdrag att fräscha upp ringen och fästa diamanten på den. De hade just blivit färdiga med arbetet och låst in ringen i ett kassaskåp över natten till dess att Securitas skulle hämta den nästa morgon.”
”Men då var den borta?” Walter Munroe nickade.
”Var det något mer som saknades?”
”Nej. Det är just det. Bara ringen har stulits. Inget annat. Ändå måste ringen vara extremt svårsåld.”
”Finns det några misstänkta? Någon som skulle tjäna på att ringen försvann?” Walter Munroe log med ena mungipan. Det såg nästan ut som han hånlog och Laura rynkade ögonbrynen.
”Vi har förstås funderat på det, men vi kan inte tänka oss någon. Det är ju inte som att bröllopet kommer att ställas in bara för att ringen försvunnit. Möjligtvis att det kan skjutas upp ett tag om brudparet vill vänta medan vi försöker återfinna ringen, men jag kan inte tänka mig vem som skulle tjäna på det.”
”Jag antar att ni inte har polisanmält saken?”
”Det är korrekt. Familjen ville ha det på det viset. Om saken polisanmäldes skulle informationen med all säkerhet läcka ut på några minuter det skulle bli kaos och krylla av nyfikna reportrar överallt.”
”Det är förmodligen sant. När skedde stölden, Mr Munroe?”
”I förrgår.”
”Har någon varit i studion sedan dess?”
”Nej. Jag bad personalen att inte röra något. Miss Brattling är en personlig vän till familjen och hon förstår hur känslig situationen är. Därför har hon flyttat över verksamheten till sin andra studio på andra sidan stan till dess att ni ger klartecken att personalen kan komma tillbaka. Får jag fråga, har ni stor erfarenhet av brottsplats undersökningar Miss Hardenfast? Jag vet inte vem som rekommenderade er till kungen, men han verkade väldigt säker på att ni skulle vara rätt person för jobbet. Själv måste jag erkänna att jag tycker ni verkar väldigt ung…” Laura Hardenfast log. Hon misstänkte vem som hade rekommenderat henne.
”Jag kan inte ge er någon meritlista, Mr Munroe. All information om mina klienter är hemlig. Er klient får själv välja om han vill anlita mig eller ej.” Walter Munroe mulnade.
”Men något måste ni väl kunna ge mig? Någon slags försäkran? Någon orsak till varför jag borde anlita er?” Laura Hardenfast reste sig från bordet.
”Jag kan börja genast om ni bestämmer er för att anlita mig. Annars är allt ni sagt till mig hittills konfidentiellt. Adjö Mr Munroe. Ni har mitt nummer.”
”Ni känner säkert till, Miss Hardenfast”, att vår prinsessa ska gifta sig i sommar?”
”Visst gör jag det, Mr Munroe.”
”Nå, nu förhåller det sig så att kungen och drottningen ville ge prinsessan en speciell present inför bröllopet.”
”Ja, de skulle skänka henne en ring, var det inte så?”
”Det stämmer. Och inte vilken ring som helst, utan en guldring som varit arvegods i kungafamiljen i generationer.”
”Jag förstår.”
”Men ringen har genom åren blivit sliten och den sten som en gång satt i ringen försvann under den tid drottningens farmor hade den i sin ägo.” Walter Munroe gjorde en paus och strök sin mustasch och Laura Hardenfast nickade för att markera att hon lyssnade. Han var sannerligen ingen snabb berättare.
”Så kungaparet vill överraska prinsessan genom att reparera ringen”, fortsatte han. ”Och inte bara det. Man beställde en stor diamant som skulle pryda ringen istället för den försvunna stenen.”
”Och nu har diamanten försvunnit?”, undrade Laura, som nu började undra om han någonsin skulle komma till poängen.
”Inte bara den, Miss Hardenfast. Hela ringen är borta. Eva Brattlings diamant- och smyckesstudio fick i uppdrag att fräscha upp ringen och fästa diamanten på den. De hade just blivit färdiga med arbetet och låst in ringen i ett kassaskåp över natten till dess att Securitas skulle hämta den nästa morgon.”
”Men då var den borta?” Walter Munroe nickade.
”Var det något mer som saknades?”
”Nej. Det är just det. Bara ringen har stulits. Inget annat. Ändå måste ringen vara extremt svårsåld.”
”Finns det några misstänkta? Någon som skulle tjäna på att ringen försvann?” Walter Munroe log med ena mungipan. Det såg nästan ut som han hånlog och Laura rynkade ögonbrynen.
”Vi har förstås funderat på det, men vi kan inte tänka oss någon. Det är ju inte som att bröllopet kommer att ställas in bara för att ringen försvunnit. Möjligtvis att det kan skjutas upp ett tag om brudparet vill vänta medan vi försöker återfinna ringen, men jag kan inte tänka mig vem som skulle tjäna på det.”
”Jag antar att ni inte har polisanmält saken?”
”Det är korrekt. Familjen ville ha det på det viset. Om saken polisanmäldes skulle informationen med all säkerhet läcka ut på några minuter det skulle bli kaos och krylla av nyfikna reportrar överallt.”
”Det är förmodligen sant. När skedde stölden, Mr Munroe?”
”I förrgår.”
”Har någon varit i studion sedan dess?”
”Nej. Jag bad personalen att inte röra något. Miss Brattling är en personlig vän till familjen och hon förstår hur känslig situationen är. Därför har hon flyttat över verksamheten till sin andra studio på andra sidan stan till dess att ni ger klartecken att personalen kan komma tillbaka. Får jag fråga, har ni stor erfarenhet av brottsplats undersökningar Miss Hardenfast? Jag vet inte vem som rekommenderade er till kungen, men han verkade väldigt säker på att ni skulle vara rätt person för jobbet. Själv måste jag erkänna att jag tycker ni verkar väldigt ung…” Laura Hardenfast log. Hon misstänkte vem som hade rekommenderat henne.
”Jag kan inte ge er någon meritlista, Mr Munroe. All information om mina klienter är hemlig. Er klient får själv välja om han vill anlita mig eller ej.” Walter Munroe mulnade.
”Men något måste ni väl kunna ge mig? Någon slags försäkran? Någon orsak till varför jag borde anlita er?” Laura Hardenfast reste sig från bordet.
”Jag kan börja genast om ni bestämmer er för att anlita mig. Annars är allt ni sagt till mig hittills konfidentiellt. Adjö Mr Munroe. Ni har mitt nummer.”
söndag 18 oktober 2009
Laura Hardenfast och mysteriet med den försvunna ringen, Del 1
Laura Hardenfast tittade upp från sin cola när den gängliga gestalten närmade sig. Hon visste precis vem han var för hon hade gjort en grundlig personundersökning på honom innan hon bestämde sig för att komma till mötet. Försiktighet var ett måste i hennes bransch.
Walter Munroe var en äldre man klädd i mörkgrårandig kostym med käpp och hatt. Han lät blicken glida över borden innan han fick syn på henne och styrde stegen mot hennes bord. Hon mötte hans blick och höll kvar den. Walter Munroe hade inte velat framföra sitt ärende över telefon, men Laura Hardenfast misstänkte att ärendet gällde någon av hans klienter som råkat i knipa. Walter Munroe var advokat och hans arvoden var inte i den klassen att vem som helst kunde anlita honom.
”Miss Hardenfast?” Hon reste sig och tog hans hand.
”God dag Mr Munroe. Vill ni inte slå er ner?”
”Tack.” Han drog ut en av de tunga vitmålade metallstolarna. En servitör kom fram och han beställde en kopp kaffe med mjölk. Hans blick gled över den gröna lummiga parken medan han tog upp en putsduk ur kavajfickan och började rengöra sina glasögon. Därefter granskade han människorna som satt vid de andra borden på caféet. De satt långt ifrån det bord som Laura Hardenfast hade valt i hörnet av grusplanen. Inte förrän servitören hade ställt ner hans kaffe på bordet och försvunnit iväg vände han blicken mot henne och började tala.
”Ni ska veta, Miss Hardenfast, att jag kommer till er med ett ytterst känsligt ärende.” Laura Hardenfast log för sig själv. Alla som vände sig till henne hade känsliga ärenden.
”Allt mina klienter berättar för mig är konfidentiellt, Mr Munroe”, försäkrade hon honom. Han nickade tankfullt.
”Ja. För det här ärendet kräver yttersta diskretion. Ingenting får komma ut.”
”Jag förstår.”
”Jag kanske skulle säga att det inte är jag som är er uppdragsgivare, Miss Hardenfast. Det är min klient som har bett mig att kontakta er och fråga om ni kan åta er detta uppdrag.” Laura Hardenfast log tålmodigt och älskvärt mot honom.
”Om ni berättar för mig vad uppdraget gäller så ska jag visst ge er klient ett svar på den frågan.” Han såg sig om igen.
”Kanske vi kan ta en liten promenad i parken, Miss Hardenfast?”
Walter Munroe var en äldre man klädd i mörkgrårandig kostym med käpp och hatt. Han lät blicken glida över borden innan han fick syn på henne och styrde stegen mot hennes bord. Hon mötte hans blick och höll kvar den. Walter Munroe hade inte velat framföra sitt ärende över telefon, men Laura Hardenfast misstänkte att ärendet gällde någon av hans klienter som råkat i knipa. Walter Munroe var advokat och hans arvoden var inte i den klassen att vem som helst kunde anlita honom.
”Miss Hardenfast?” Hon reste sig och tog hans hand.
”God dag Mr Munroe. Vill ni inte slå er ner?”
”Tack.” Han drog ut en av de tunga vitmålade metallstolarna. En servitör kom fram och han beställde en kopp kaffe med mjölk. Hans blick gled över den gröna lummiga parken medan han tog upp en putsduk ur kavajfickan och började rengöra sina glasögon. Därefter granskade han människorna som satt vid de andra borden på caféet. De satt långt ifrån det bord som Laura Hardenfast hade valt i hörnet av grusplanen. Inte förrän servitören hade ställt ner hans kaffe på bordet och försvunnit iväg vände han blicken mot henne och började tala.
”Ni ska veta, Miss Hardenfast, att jag kommer till er med ett ytterst känsligt ärende.” Laura Hardenfast log för sig själv. Alla som vände sig till henne hade känsliga ärenden.
”Allt mina klienter berättar för mig är konfidentiellt, Mr Munroe”, försäkrade hon honom. Han nickade tankfullt.
”Ja. För det här ärendet kräver yttersta diskretion. Ingenting får komma ut.”
”Jag förstår.”
”Jag kanske skulle säga att det inte är jag som är er uppdragsgivare, Miss Hardenfast. Det är min klient som har bett mig att kontakta er och fråga om ni kan åta er detta uppdrag.” Laura Hardenfast log tålmodigt och älskvärt mot honom.
”Om ni berättar för mig vad uppdraget gäller så ska jag visst ge er klient ett svar på den frågan.” Han såg sig om igen.
”Kanske vi kan ta en liten promenad i parken, Miss Hardenfast?”
måndag 12 oktober 2009
God dag mit navn er Lesbisk
fredag 9 oktober 2009
The lesbian version of Ayo?
torsdag 8 oktober 2009
Hemlig lesbisk stad i Norrland?
Vilken trevlig tanke! En hel stad med bara lesbiska invånare! I Aftonbladet idag läste vi om en hemlig lesbisk stad i Norrland. Det är tydligen kinesisk media som har hittat på att det ska finnas en sån stad. Staden heter "Chako Paul City". Ja, det låter ju mycket norrländskt... Staden ska ha 25 000 enbart kvinnliga invånare och den grundades redan 1820 av en rik änka. Tänka sig...
Stora delar av befolkningen i stan är lesbiska skogshuggare, och män får under inga omständigheter tillträde – då "slås de halvt ihjäl" av kvinnliga poliser. Skulle en kvinna lämna Chako Paul City och ha sex med en man så måste hon bada innan hon får träda in i gemenskapen på nytt. (Andie: Ja, men det är väl självklart! Emma: Badar de aldrig annars?)
När den kinesiska nyhetstjänsten intervjuade en talesman för Sveriges Kommuner och Landsting hade han dock aldrig hört talas om den lesbiska byn: – Med 25 000 invånare skulle staden vara en av de största i norra Sverige, och jag tycker att det vore märkligt att en sådan sak skulle vara en hemlighet i 150 år, säger Claes Bertilson.
Ursprunget till ryktesspridningen är oklar, men nyhetstjänsten Harbins rapport är mycket utförlig. Här berättas om Niu Xiaoyu, kinesisk student i Sverige, som i september var sur på sin pojkvän och i protest begav sig till det nordsvenska kvinnosamhället. Där stannade hon tills pojkvännen begav sig till staden utklädd till kvinna och hämtade hem henne. (Nisse: Ha! Hurdå? Drog han henne hem till sin grotta i håret?)
Nej tyvärr hörrni. Vi får nog hålla med Claes. Den enda lesbiska byn som finns i Sverige är nog den här. Men Fem Flator toppar den här historien eftersom vi ju publicerat en novell om en helt lesbisk planet!
.
Stora delar av befolkningen i stan är lesbiska skogshuggare, och män får under inga omständigheter tillträde – då "slås de halvt ihjäl" av kvinnliga poliser. Skulle en kvinna lämna Chako Paul City och ha sex med en man så måste hon bada innan hon får träda in i gemenskapen på nytt. (Andie: Ja, men det är väl självklart! Emma: Badar de aldrig annars?)
När den kinesiska nyhetstjänsten intervjuade en talesman för Sveriges Kommuner och Landsting hade han dock aldrig hört talas om den lesbiska byn: – Med 25 000 invånare skulle staden vara en av de största i norra Sverige, och jag tycker att det vore märkligt att en sådan sak skulle vara en hemlighet i 150 år, säger Claes Bertilson.
Ursprunget till ryktesspridningen är oklar, men nyhetstjänsten Harbins rapport är mycket utförlig. Här berättas om Niu Xiaoyu, kinesisk student i Sverige, som i september var sur på sin pojkvän och i protest begav sig till det nordsvenska kvinnosamhället. Där stannade hon tills pojkvännen begav sig till staden utklädd till kvinna och hämtade hem henne. (Nisse: Ha! Hurdå? Drog han henne hem till sin grotta i håret?)
Nej tyvärr hörrni. Vi får nog hålla med Claes. Den enda lesbiska byn som finns i Sverige är nog den här. Men Fem Flator toppar den här historien eftersom vi ju publicerat en novell om en helt lesbisk planet!
.
måndag 5 oktober 2009
The bisexual pride parade
Vi avslutar vår engelsklesbiska humorvecka med tre korthistorier som du kan dra på festen. Du kanske har några egna lesbiska historier? I så fall får du gärna skicka in dem till oss!
-How do you know there´s been a lesbian blonde at your computer?
-There´s lipstick on the mouse.
-Do you know what they call a lesbian with fat fingers?
- Well hung.
-Do you know what they call a lesbian with long fingernails?
- Single.
-Last year I watched a bisexual pride parade. It was confusing though, because it went both ways.
.
-How do you know there´s been a lesbian blonde at your computer?
-There´s lipstick on the mouse.
-Do you know what they call a lesbian with fat fingers?
- Well hung.
-Do you know what they call a lesbian with long fingernails?
- Single.
-Last year I watched a bisexual pride parade. It was confusing though, because it went both ways.
.
Doesn´t anybody like women?
A guy walks into a bar and orders two shots of Vodka. The bartender says: "Had a tough day?" The man replied: "Yeah, I found out my little brother is gay". The next day the same guy walks in to the bar again and this time orders three shots of Vodka. The bartender says: "Another bad day?" The man replied: "Yeah, I just found out my older brother is gay". The next day the same man walks in the bar and this time orders five shots of Vodka. The bartender looked at him and said: "Man, doesn't anybody in your family like women?" The man then replied: "Yeah. My wife."
.
.
Lesbians playing golf
Two lesbians were out playing golf. They tee off, one drive goes to the right, and one drive goes to the left. One of them finds her ball in a patch of buttercups. She grabs a club and takes a mighty swing at the ball. She hits a beautiful second shot, but in the process, she hacks the hell out of the buttercups. Suddenly a woman appears out of nowhere. She blocks her path to her golf bag, looks at her, and says:"I am Mother Nature, and I do not like the way you treated my buttercups. From now on, you won't be able to stand the taste of butter. Each time you eat butter you will become physically ill to the point of total nausea." The mystery woman then disappears as quickly as she appeared. Shaken, the woman calls out to her partner, "Hey, where's your ball?" "It's over here in the pussy willows." She screams back, "WHATEVER YOU DO, DON'T HIT THE BALL! DON'T HIT THE BALL!"
.
.
The clever doctor
A young woman goes to her doctor after noticing two small circular rash marks one on each side of her inner thigh.The doctor instructs the woman to undress and sit on the table and spread her legs. Sitting between the young womans legs, the doctor looks up at the young woman and asks if she is a lesbian. The young woman blushes and says, "Why yes I am." The doctor stands up, and tells the young woman, "Don't worry your rash will go away." The young woman asks what she needs to do. The doctor says, "Go home and tell your girlfriend that her earrings aren't real."
.
.
Heather and the gravy ladle
Heather invited her mother over for dinner. During the meal, her mother couldn't help noticing how beautiful Heather's roommate was. She had long been suspicious of Heather's sexuality and this only made her more curious. Over the course of the evening, while watching the two women interact, she started to wonder if there was more between Heather and the roommate than met the eye. Reading her mom's thoughts, Heather volunteered, "I know what you must be thinking, but I assure you, Suzy and I are just roommates."
About a week later, Suzy came to Heather and said, "Ever since your mother came to dinner, I've been unable to find the beautiful silver gravy ladle. You don't suppose she took it, do you?" Heather said, "Well, I doubt it, but I'll write her a letter just to be sure." So she sat down and wrote: "Dear Mother, I'm not saying you 'did' take a gravy ladle from my house, and I'm not saying you 'did not' take a gravy ladle. But the fact remains that one has been missing ever since you were here for dinner."
Several days later, Heather received a letter from her mother which read:"Dear Daughter, I'm not saying that you 'do' sleep with Suzy, and I'm not saying that you 'do not' sleep with Suzy. But the fact remains that if she was sleeping in her own bed, she would have found the gravy ladle by now. Love - Mum"
.
söndag 4 oktober 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
