Laura Hardenfast och mysteriet med den försvunna ringen, Del 13

Laura Hardenfast stod i en gyllene hall nedanför en stor svängd trappa klädd i rött tyg. Det kändes inte som att hon passade in i sin läderjacka, jeans och stövlar. Damen i receptionen lade på telefonluren och vände sig mot henne:
”Ni kan gå upp nu, Miss. Det är rummet till vänster precis ovanför trappan.”
”Tack.”

Laura satte fötterna på den röda filten och började gå uppför trappan. En mansröst som lät bekant hördes från andra våningen: ”…ja, alltid en man i uniform säger jag, men är det inte lite synd att uniformerna är röda? Jag tror du hade sett helt fantastisk ut i en blå jacka James, som matchar dina ögon..” Rösten tystnade när Laura kom uppför trappan. Där stod landets kronprins och kände på materialet i jackan som en av vakterna i livgardet hade på sig. Vaktens ansikte antog nästan samma färg som hans jacka och prinsen släppte snabbt tyget och kom emot Laura.
”Är det ni som är detektiven? Jag hörde att ni skulle träffa min syster, men det kanske går bra om jag är med också? Jag vill gärna hjälpa till om jag kan.”

Laura hann inte öppna munnen förrän dörren bredvid dem öppnades och den unga prinsessan Elizabeth steg ut i tamburen.
”Miss Hardenfast? Varsågod och stig in.”
”Lizzy, jag sa just till.. öh.. till fröken här att det kanske vore bra om jag också…”
”Nej tack, Joseph. Vi klarar oss.” Prinsessan stängde dörren bakom Laura och framför näsan på sin äldre bror. Hon log mot Laura. Hon var faktiskt lika vacker som Laura hade sett henne i tidningarna, med långt glänsande brunt hår och gnistrande gröna ögon.
”Varsågod och sitt.” Laura tog plats i en hård soffa som var lika röd som filttrappan och kantad av guldfärgat trä. Prinsessan satte sig i en matchande stol mittemot henne och Laura konstaterade att det kändes lika fel ut när prinsessan satt där bland 1700-talsmöblerna i sina jeans som när hon själv gjorde det, men det var kanske bara en vanesak.
”Ni får ursäkta mig och min bror. Vi är lite osams just nu bara. Syskonbråk du vet. Men till saken: Vad kan jag göra för att hjälpa till? Ni förstår inte hur hemskt gärna jag vill ha tillbaka den ringen. Den är så vacker och har funnits i familjen så länge. Det vore drömmen att få gifta mig med Michael med den. Farmor sa alltid att den hade bringat henne lycka.” Laura nickade. ”Har du och Michael känt varandra länge?”
”Inte så jättelänge egentligen. Det är ett och ett halvt år nu. Men vi har vetat från den första stunden att vi vill dela resten av våra liv.”
”Berätta lite om Michael.”
”Michael.. han är som gjord för mig. Han är otroligt charmig och vet hur man för sig i alla sällskap. Ni kanske vet att han äger många kända restauranger? Han har ärvt dem efter sin far och vuxit upp i festlivet så vi har liksom alltid rört oss i samma kretsar.”
”Vad är det du och din bror är osams om?” Prinsessans mungipor vändes nedåt.
”Om ni nu absolut måste veta det så gillar Joseph inte Michael. Jag tror faktiskt att han är lite avundsjuk. Han har alltid varit festens mittpunkt och nu har han fått konkurrens. Han försöker med saker som: Är du inte lite väl ung och Ni har ju just träffats eller Det kan väl inte skada att vänta lite. Han tror att han alltid vet bäst för att han är min storebror, men han förstår inte hur mycket Michael och jag älskar varandra.” Laura nickade igen.
”Vet du någon som skulle ha en orsak att stjäla ringen?”
”Nej. Det skulle vara Louise Marvell i så fall för hon är ute efter mitt bröllopsdatum i Storkyrkan.” Laura undrade hur mycket allvar det låg i kommentaren, men antecknade det för säkerhets skull. Prinsessan såg på sitt exklusiva armbandsur i guld.
”Vet ni, nu måste jag faktiskt gå. Jag måste byta om till middagen.”
”Men..”
”Jag är ledsen. Vi får pratas vid mer en annan gång.” Laura föstes ut ur rummet och stod återigen i den stora tamburen. Prinsen och den unge vakten syntes inte till. Hon skakade på huvudet och gick nerför den röda filttrappan igen.

När hon kom ut till sin motorcykel på parkeringen upptäckte hon en lapp i sin hjälm.
Kolla upp brudgummen. Han är inte vad han utger sig för.
Bokstäverna var skrivna på dator och naturligtvis fanns ingen avsändare. Laura såg sig omkring. Ingen levande själ syntes till. Hon hoppade upp på cykeln och körde hemåt.