måndag 9 november 2009

En halv novell: Del 1 av Miss X

Det tar inte så lång tid förrän jag inte längre finner någon charm i hennes oordnade lockar. Jag tycker bara att de är irriterande ostylade. Det är inte svårt att förstå att det bara är ett symptom på något annat. På att jag redan tröttnat.
Hon har förstått det, kanske före mig, och gör det oförtjänt lätt för mig att komma ur.
Som alltid lät jag det bli så vanemässigt, så snabbt. Jag begriper mig inte på mig själv, att jag måste ha så bråttom att slänga mig in när jag egentligen inte ens vill. Inte hela jag, i alla fall.

Några veckor senare träffas vi av en inte överraskande slump. Vi tycker om att dricka kaffe på samma ställe. När hennes sällskap gått flyttar hon över sig och sin kaffekopp till mitt bord. Sällskapet som just gick, visar sig vara ett nytt potential och hon verkar allvarligt tro att det ska göra mig sur. Det visar hur kort tid vi känt varandra intensivt. Det är självklart att jag inte blir sur. Men jag förstår att hon tror att regeln att man inte ska träffa någon ny inom en viss tid, gäller oss, och det känns väldigt konstigt.

Utan att riktigt hängt med själv är det självklart att jag, efter det långvariga kaffet, ska följa med henne, till hennes lägenhet. Och jag är ett sådant svin, för nu får jag ju henne utan att behöva ha henne. Det kanske inte skulle vara fel om jag inte misstänkte att det egentligen var mot hennes vilja. Eller egentligen, mot någon princip eller mer troligt, hundra olika principer. Hon har många av dem. Hon har inget emot att ta med mig hem, men jag tror att hon har något emot att få varandra utan att ha varandra. Och framförallt när hon är lite bortlovad till någon annan, det som gör det så säkert för mig.
När jag kommer hem på kvällen, för jag stannar naturligtvis inte kvar där, förstår jag hur strategiskt jag fått in henne på att jag skulle följa med henne. Så strategiskt att hon nog nästan tror att det var hennes idé. Så fult att jag inte ens såg det själv.

Jag skäms för jag tycker om henne och jag vill inte ge henne den känslan, den av att det kanske inte var en så bra idé.
Och jag har gjort det för att få bekräftelse och jag har gjort det för att få kortvarigt sällskap, med tyngdpunkt på det kortvariga, en rast från mig själv och jag har gjort det för att få sista ordet.
Att tänka på det får mig att vilja ha ytterligare en rast från mig själv, fast med någon jag inte behöver känna dåligt samvete gentemot.
Det skulle inte vara svårt alls, men jag distraherar mig med må bra- film och popcorn, och klarar mig ganska bra när telefonen ringer och jag blir tillfrågad om att vara ölsällskap. Om jag sköter mig, om jag prioriterar att sköta om mig, behöver det bara vara en öl och jag följer med.
Men jag sköter mig inte och när jag klär på mig i någon annans lägenhet, för andra gången det dygnet, är det inte alkoholen som gör mig illamående.
Jag åker hem, men somnar inte och stirrar mig i genom tre filmer och en dokumentärrepris innan jag till slut somnar sittande och fortfarande i samma äckliga kläder.

Jag måste ganska omgående ha en dusch, kaffe och något att äta, när jag vaknar. Jag vågar mig ner till mitt café. Det är ändå så sent på förmiddagen.
Men där sitter hon så klart, ensam, och jag får nästan något svindelliknande symptom i kön till kassan när jag försöker ta ett beslut om var jag ska sätta mig. Jag kommer inte på något alls, löjligt velig, och häller upp kaffe i en evighet i ett idiotiskt hopp om att få en snilleblixt under tiden.
- Hur mår du idag, egentligen, du verkar darrig, säger hon intill mig och jag visste inte att hon sett mig och plötsligt står så nära mig.
Jag avslutar mitt hällande. Jag känner att min blick är för ostadig när jag ser upp på henne och hon blir förvånad.
- Är du bakfull?

Det finns inga ursäkter och det finns inga bra förklaringar för vad jag än säger kommer det se illa ut att jag gick ut och drack alkohol kort efter jag varit hos henne för det var ju illa, och när hon frågar vem som var mitt sällskap förstår hon snabbt att jag inte bara drack alkohol.
Jag kan se hur hon från ett andetag till ett annat går från att hata mig till att hata sig själv och samtidigt blir så ledsen att hon bara vänder och går ut därifrån och cafépersonalen sneglar ont på mig för allt har ju utspelat sig precis intill kassan.

2 kommentarer:

heartbeat sa...

Här har vi en brud som vet hur man får en läsare att älska det svenska språket. Jag är fascinerad av frökens talang. För hon fick mig redan efter femte meningen.

Fan, va bra du skriver, Miss X:)

Miss. sa...

Oh, en så tjusig kommentar, på hur många vis som helst. Väldigt mycket tack!