Laura Hardenfast och mysteriet med den försvunna ringen, Del 14

Det var med stor förvåning Laura läste mailet från Polisens IT-expert Oscar.

Hej Laura. Ditt avtryck fanns inte med i brottsregistret, men jag körde det också mot våra andra register och det här avtrycket fanns faktiskt med i en lista över prominenta personer som står under polisens beskydd. Det tillhör Michael Cadwick.

Laura drog undan luggen och stirrade framför sig. Michael Cadwick? Det var brudgummens fingeravtryck som satt på Eva Brattlings kassaskåp. Var det någon som skojade med henne? Eller försökte Michael Cadwick förhala sitt eget bröllop? Ville han inte gifta sig? Eller ville han kanske skaffa sin blivande fru en ring själv? Det här fallet gick inte att bli klok på. Den anonyme lappskrivaren påstod att Cadwick inte var vad han utgav sig för. Men vad utgav han sig egentligen för att vara?

Allt Laura visste var att han var en rik restaurangägare som ville gifta sig med prinsessan. Det enda sättet att få veta mer var att skugga honom. Hon letade fram hans adress och packade sin lilla nattvänliga filmkamera med extra fin zoomoptik. Sedan hoppade hon upp på motorcykeln och begav sig till stadens finaste kvarter. Klockan var åtta på fredagkvällen och festklädda människor började fylla gatorna, på väg ut till stans restauranger och nöjesliv. Laura parkerade cykeln på en tvärgata och gick den sista biten till Cadwicks våning. I den mörka gränden mittemot huset fällde hon upp kameran och riktade den mot hans fönster. Även där verkade man fira in veckoslutet för i fönstret syntes finklädda damer och herrar som inte sparade in på champagnen.

Efter en halvtimme började sällskapet bryta upp och ljuset släcktes i lägenheten. Någon minut senare hördes deras högljudda glada röster nere i porten. Laura tryckte sig mot väggen och lyssnade. Det var inte helt lätt att urskilja vad de sa.
”..ner till Busters för Carl har lovat att bjuda…” hördes en kvinnoröst sluddra. ”Michael! Vart ska Michael?”, hojtade hon plötsligt.
”Han kommer efter”, sa en mansröst och sällskapet började röra sig ner mot city. Laura såg i den andra riktningen. Där gick Michael Cadwick iväg med snabba steg nerför backen.

Han hade redan hunnit en bra bit och hon sprang så fort hon kunde för att hinna ikapp honom. När hon närmade sig saktade hon ner och började hålla samma takt som honom. Han verkade gå mot Wainsborough, där de billigare och mer udda nöjeskvarteren låg. Efter en tjugo minuter lång promenad svängde han in i en gränd som verkade leda till baksidan av en klubb. Laura höll sig på avstånd och hukade bakom en soptunna. Cadwick såg sig om och bultade sedan på dörren. Ingen öppnade. Han tog fram mobilen.

”Billy, det är jag. Jag är på baksidan nu.” Laura kikade försiktigt fram bakom tunnan och fällde upp kameran. Efter någon minut öppnades dörren och en lång ljus kille kom ut. Han lade armarna om Cadwicks midja och kysste honom.
”Äntligen babe. Jag trodde du hade fastnat hos dina rikemanskompisar för gott. Ska du komma med upp?”
”Jag kan inte”, sa Cadwick. Jag måste gå igen. Ska träffa Lizzy på stan.”
”Ah. Just. Och vad är jag? Pausunderhållningen?”
”Var inte sån nu Billy.” Cadwick drog den ljuse intill sig. ”Du vet att det är dig jag vill ha. Jag gillar hennes pengar, men jag lovar dig att hon är ungefär lika intressant som en trasmatta i sängen. Men du, jag lovar dig att vi kommer ha en hel del skoj för pengarna sen.”
”Bäst för dig”, sa Billy, nu i en mjukare ton och det såg ut som att han stoppade ner sin hand innanför Cadwicks byxor. Av lätena Cadwick sedan utstötte insåg Laura att hon hade sett rätt. Cadwick drog runt Billy och pressade honom mot väggen och drog ner hans byxor.

.