Laura Hardenfast och mysteriet med den försvunna ringen, Del 17

Eva Brattling öppnade dörren iförd rosa satinmorgonrock och håret stående åt alla håll. Hon såg inte glad ut.
”Vad gör ni här Miss Hardenfast? Ni brukar inte annonsera era besök? Jag har just vaknat och satt faktiskt och försökte läsa tidningen och avnjuta mitt morgonte.”
”Jag skulle ju kunna visa det jag hittat för någon annan, men jag hade en känsla av att ni skulle vilja se det först, Miss Brattling. Hennes ögon smalnade, men hon släppte dörren och tog några steg inåt på den vita heltäckningsmattan.

”Jaha, bäst ni kommer in då.” Hon visade med handen in mot vardagsrummet och mot en stor vit soffa där en kopp te och att glas juice stod på soffbordet. ”Vill ni ha något?”
”Nej tack. Det är bra.” Laura satte sig i soffans bortre ände medan Eva slog sig ned vid sin halvätna frukost. ”Jag undrar, känner ni kanske en Billy Weissbauer, Miss Brattling?”
Hon knep ihop läpparna.
”Nej, det låter inte bekant”, sa hon sedan stelt och tittade ner i tekoppen. Hon ljög verkligen inget vidare, vilket Laura tyckte var ett sympatiskt drag hos en människa. Hon tog upp kameran och spelade upp scenen hon hade spelat in på Golly Gay.
”Killen som du kramar om här på filmen, det är Billy Weissbauer.” Eva fnös. ”Och här..”, fortsatte Laura, ”är Billy igen när han har sex med sin älskare Michael Cadwick på baksidan av klubben.” Eva ryckte till och hennes blick vändes snabbt från tekoppen till filmen igen. Hon satt med vidöppen mun och verkade inte tro sina ögon. Plötsligt började hon gapskratta. ”Oj, oj, jag säger då det, Miss Hardenfast. Porr av högsta klass. Ni har verkligen gjort ert jobb ordentligt.” Hon torkade skrattårarna ur ögonen.

”Skulle ni då vilja tala om för mig varför ni stulit ringen ur er egen studio?”
”Jag?” Hennes ansikte blev återigen stelt men en lekfull glimt fanns i hennes ögon. ”Ni är inte lite fräck. Varför skulle jag göra något sådant Miss Hardenfast? Dessutom var jag i Paris då stölden begicks. Har ni glömt det?”
”För att prinsen bad er om hjälp? Jag har kollat med flygbolaget, Miss Brattling. Ni kom hem på tisdag förmiddag.” Eva Brattling bet sig i läppen. Hon verkade tänka febrilt för att hitta en utväg, men till slut suckade hon bara och log lite skamset.

”Det verkade som det bästa för alla. Varken Joseph eller jag vill att Lizzy gifter sig med slemhögen. Vad Billy ser i kräket förstår jag inte heller. Billy är egentligen en bra kille. Jag har känt honom i två år, ända sen han öppnade Golly Gay, som jag för övrigt tycker är en av de allra bästa klubbarna i stan.”
”Var det Billy som berättade för er om Cadwick?”
”Ja, inte med flit, men det var en kväll när han hade fått i sig lite för mycket som han råkade försäga sig. Jag berättade för Joseph, men jag tror han visste om det redan. Han har försökt varna Lizzy länge, men hon lyssnar ju inte. Hon vill inte höra. I hennes ögon är Michael en ängel. Jag tror Joseph kände att han måste göra något drastiskt för att nå fram till henne och få henne att se Michaels rätta jag. Jag vet inte om stölden av ringen och det där fingeravtrycket blev någon större succé. Men din lilla film kanske skulle kunna få henne på andra tankar.” Eva Brattling fnissade till igen.
”Var är ringen nu?”, undrade Laura.
” I säkert förvar.”
”På Slottet?” Eva Brattling nickade.
”Ja, Miss Hardenfast. Nu vet ni hur det ligger till. Vad tänker ni göra nu? Sätta handbojor på mig?” Hon log förföriskt och höll ut handlederna framför sig. Laura skakade på huvudet.

”Huvudsaken för mig är att ringen kommer tillbaka.” Hon såg ut genom de stora panoramafönstren och funderade. ”Det bästa för alla” hade Eva Brattling sagt. Vad var egentligen det bästa för hennes uppdragsgivare? Därute blänkte solen över sjön och Laura bestämde sig. ”Vad säger ni om att ringen skickas tillbaka till prinsessan, från en vän, tillsammans med en kopia av den underhållande filmen?”
”Åh, jag gillar hur ni tänker, Miss Hardenfast. Det låter som en alldeles förtjusande idé. Ni vill inte stanna en stund? Ni skulle kunna få sätta handbojor på mig ändå.”
”Tack, men jag har planer.” Hon öppnade sin kamera och plockade ut filmen och lade den på soffbordet. ”Jag lämnar kopian hos er. Se till att filmen och ringen kommer till prinsessan på en gång.”
”Ni har mitt ord. Och ni får gärna komma förbi en annan gång om ni skulle känna för det.”