Berättelsen om Alex, Del 46

”Det där hade du på dig igår”, konstaterar Carolin när jag sätter mig vid skrivbordet i min grå kostym och ljusblå skjorta.
”Du är så finkänslig”, säger jag och slår på datorn utan att se på henne. Hon tar tag i skrivbordskanten och skjutsar vant sin stol de två metrarna bort till mig och fångar min blick.
”Har du blivit tillsammans med Café-Jenny igen?”
”Nej.”
”Du har väl inte…?” Jag förstår direkt vad hon menar: Marie.
”Nej”, säger jag med eftertryck och skrattar. Hon studerar mig länge och jag kan se hur hennes hjärna arbetar för högtryck.
”Författaren!”
”Mm.
”Mhmmm!” Nu ser hon läskigt glad och nyfiken ut. ”Jag vill veta allting! Vilken casanova du är! Du ser så oskyldig ut, men..”
”Nej men snälla, säg inte så…” Mitt dåliga samvete hör genast av sig och påminner mig om hur jag behandlat Jenny. Carolin slår bort det.
”Äsch, man kan inte funka med alla. Men är det allvar mellan dig och författaren?”
”Jag hoppas det.”
”Spännande. Oj. Chefen närmar sig.” Vid ljudet av klackar skjutsar hon tillbaka sig till sin plats igen och tar på sig sin koncentrerade se-så-hårt-jag-jobbar-min. Marie går till kaffemaskinen för att hämta sitt morgonkaffe. Jag hör det vanliga surrandet bakom ryggen.

Jag vänder mig mot skärmen och klickar upp mailboxen. Fem mail redan. Människor är så morgonpigga. I och för sig är jag lite sen också. Klockan är redan halv tio. Jag ler för mig själv när jag tänker på min morgon. Jag vaknade av ett pipande i mörkret och en arm som sträckte sig över mig. Vi hade inte sovit många timmar och vinet låg som ett ludd runt min hjärna. Ändå kände jag mig så full av energi när jag insåg var jag befann mig. När pipandet slutade drog hon mig intill sig och kysste mig istället för att tända lampan. Jag tror aldrig jag känt mig så vaken så fort. Någon frukost hann vi inte med, men det gör mig inget. Jag känner mig inte så hungrig ändå.

”Ska du till Barriär i morgon?” Jag rycker till när jag hör Maries röst bredvid mig. ”Jag hörde att Carolin inte kunde gå.”
”Öh.. ja. Ja, det ska jag.”
”Okej. Ska vi dela en taxi från kontoret?”
”Ja. Visst. Det blir bra.”
”Bra.” Marie går iväg och Carolin och jag sitter tysta en minut vid våra datorer. Jag ser hur hon ler i ögonvrån.
”Det är nästan så att jag får lust att gå i alla fall”, säger Carolin.

.