Sätta segel, del 12 av 15

När Malin vaknade följande morgon befann hon sig några sekunder i ett tillstånd av tomhet. Sedan kom allting tillbaka. Sadie och Adele och Charlottes nattliga besök i ladan. Vilken skitvärld det var. Hon ville helst somna om och inte vakna mer. Men oron i kroppen hade kommit tillbaka blåst bort all sömn. Hon tittade bort mot klockan. Den visade 05,10. Hon stönade. Hur länge hade hon sovit? Hon hade varit så arg dagen innan att kroppen hade haft svårt att lugna sig, men hon hade tagit en sömntablett och till slut hade hon somnat, kanske vid tvåtiden. Charlotte låg där, lugnt och sov. Vilket härligt liv hon levde, en man som väntade därhemma i deras fina lägenhet, och sen en extra semesterman som tog henne i ladan om nätterna. Malin skakade på huvudet och gick ut. Hon tittade ner mot stigen som ledde till vattnet. Det kändes inte lika lockande att gå ner dit längre, men åt andra hållet växte bara tät granskog och det lockade ännu mindre. Nåja, det var inte havets fel att hon mådde dåligt. Hon tog stigen ner mot vattnet. Bryggan var tom och hon satte sig. Tårarna rann nerför hennes kinder och hon kände sig väldigt trött.

”Kan jag få förklara?” Adeles röst hördes bakom henne och hon ryckte till. ”Gå inte. Jag vill bara ha en chans att förklara. Om du ville lyssna, bara någon minut. Det är allt. Sen lovar jag att gå.” Malin svarade inte men efter några sekunder satte sig Adele på bryggan, någon meter ifrån henne.

”Du har rätt, Sadie gick hos mig. I ett halvårs tid ungefär. Och hon pratade mycket om dig. Om hur du alltid ställde upp för henne och hon berättade om saker du sagt. Jag blev imponerad av dig. Jag kommer ihåg att jag tänkte ibland, att jag önskade att jag hade haft en sådan flickvän, någon som var så snäll och omtänksam, någon som gav mig så mycket kärlek. Men Sadie kunde inte ta emot den. Hon älskade inte sig själv och hon kunde inte ta in någon annans kärlek heller.” Adele gjorde en paus, men Malin sa inget. Hon tittade bara ut över vattnet, och tårarna fortsatte att rinna.

”Jag förstod inte att det var du först. När du berättade vad du arbetade med, så kopplade jag plötsligt ihop ditt namn och ditt jobb med Sadie. Jag blev lite chockad tror jag, men jag var fortfarande inte helt säker. Men sen tjuvkikade jag på Olofs adresslista och såg var du bodde och jag kom ihåg att Sadie hade berättat om ert hus på höjden…” Hon drog efter andan. ”Gud, jag borde inte ha gjort det. Jag vet. Jag var bara så… så nyfiken på dig. Jag skäms, det gör jag, men.. Du är bara så.. fin.”

”Kan du gå nu?” Malin snyftade till och gömde ansiktet i händerna.

”Ja. Förlåt. Jag går.”

.

Sätta segel, del 11 av 15

Malin låg i sin säng, men hon kunde inte somna. Hennes kropp var rastlös av glädjeendorfiner. Hon försökte få ihop hur hon kunde ha vaknat på morgonen och mått så dåligt, när hon nu på kvällen kände sig som en helt annan människa. Hon tänkte på Adele, på hur de först hade kysst varandra i båten, och på det som hade hänt i båthuset efteråt. Adele hade hjälpt henne i land och sedan hade hon inte släppt taget om hennes hand. Hon kunde fortfarande känna den, varm och len mot sina fingertoppar. Och sedan hade de nått båthuset, och där drog Adele henne intill sig, och kysste henne igen. Där stod de länge, och höll varandra så nära som det bara gick. Malin kände sig alldeles berusad, bara av tanken. Det var på något vis svårt att greppa hur de hade hamnat där. Adele kändes så målmedveten, som att hon visste på en gång, att det borde vara de två. Var terapeuter extra bra på att känna sådant? Men hur visste hon ens att Malin var intresserad av kvinnor? Hon kunde inte minnas att hon hade sagt det, och ändå… Hon gick tillbaka i tankarna. När Adele hade frågat henne efter frukosten, om hon var singel, det var något som hade känts konstigt då. Hon hade frågat hur länge de hade varit tillsammans, hon och tjejen. Men hur visste hon det? Hade Charlotte sagt något? Men varför skulle hon ha gjort det? Malin tittade över rummet, på den tomma sängen mittemot, och undrade var Charlotte egentligen höll hus. Folk hade börjat trappa av från middagsbordet vid klockan tio, för dagen hade varit lång och innehållsrik. Hon såg på klockan. Den visade 23,30. Satt Charlotte kvar än? Att hon orkade.. Då knackade det svagt på dörren. Hon tassade fram och öppnade och såg Adeles ansikte i mörkret utanför.

”Hej, kan jag komma in”, viskade hon.

”Javisst, Charlotte har inte kommit än. Jag vet inte var hon är.”

”Det vet jag.”

”Jaså?” Malin kände sig lite nervös och lite naken i bara sitt linne och trosorna och hon satte sig under täcket i sängen igen. Adele slog sig ned vid fotänden.

”Jag ser ladan från mitt fönster. Igår såg jag dem komma ut därifrån tillsammans, Charlotte och Björn. Nu såg jag dem gå in. Först kom Björn strosandes och fem minuter senare kom Charlotte.

”I ladan? Men vad gör de där?” Hon bleknade. ”Nej?”

”Jodå. Det skulle jag tro. De fann varandra redan första kvällen.”

”Men…” Malin försökte samla sina tankar. ”Charlotte är ju gift. Calle…”

”Ja, jag vet. Det är vanligare än man tror, att folk är otrogna. Jag hör om det stup i kvarten på jobbet. Men oftast är de olyckliga. Oftast borde de ha lämnat sin partner för längesedan, men de vågar inte riktigt ta steget. Inte förrän någon ny dyker upp trillar polletten ner ordentligt.”

”Du…” Malin vred plötsligt huvudet mot Adele med beslutsam min. ”Vad heter det stället, där du jobbar?”

”Vad det heter? Ja, det heter Söder & Westlund psykoterapeuter, hurså?” Adele lät nervös nu och Malin skakade besviket på huvudet.

”Jag känner igen det. Det kom brev därifrån. Till Sadie. Hon ville inte prata om det, men jag visste att hon gick hos någon terapeut där. Är det därför du vet vem jag är? Har Sadie gått hos dig?”

”Jag får inte prata om mina patienter…”

”Ut härifrån. Nu.”

”Men Malin, jag…” Adele såg alldeles förtvivlad ut, men för Malin rasade allting bara ihop. Det var bara lögn.

”Nu, sa jag.” Och Adele svalde och gick.

.

Sätta segel del 10 av 15

Klockan åtta på kvällen blåste en ljum bris, när Malin och Adele satte segel i en av de lite större segeljollarna av trä bakom båthuset. Det pirrade lite i magen och Malin visste inte om det var för att hon skulle få segla för första gången, eller om det var sällskapet som gjorde det. Hon drog åt spännet på sin seglarväst och Adele lossade tampen som hade förtöjt båten och knuffade ut dem från bryggan.

”Sätt dig där bara”, sade Adele och slängde två kuddar på den lilla bänken vid rodret. Malin lydde och Adele satte sig bredvid. Båten var inte stor och Adele hamnade så nära att Malin kände hennes ben mot sitt. ”Sådärja”, log hon nöjt. ”Då börjar vi själva seglingsdelen av lektionen. Det kunde ju ha fått vara lite mer vind, men det får gå. Så. Nu sitter vi här, med seglet hissat, men vi kommer ingen vart. Varför då?”

”Kan det vara för att vinden kommer framifrån?”, gissade Malin.

”Precis. Vi är i vindögat. För att komma loss vickar vi lite på rodret såhär och försöker fånga upp lite vind genom att släppa lite på det här repet, det kallas skotet.” Strax fylldes seglet med vind och båten började röra sig framåt.

”Vi seglar!” Malin doppade handen ner i vattnet och njöt. ”Det är rätt fint ändå, det här att man kan komma framåt utan motor.”

”Visst är det? Tar du rodret nudå?”

”Okej, ska jag bara hålla i det?” Hon tog tag i träpinnen som Adele lämnade över till henne och kände sig lite spänd, men båten fortsatte glida sakta framåt, ut på fjärden. ”Men hur gör man om man vill åka i en annan riktning?”

”Bra fråga”, sa Adele och skrattade. Man kan aldrig åka rakt mot vinden, utan vill man det så får man åka lite i sick-sack. Det kallas att man kryssar. Vi provar det nu. Om du för rodret mot mig, så kommer seglet att fånga vinden från andra hållet. Såja. Ducka nu, för nu kommer bommen att svänga över oss.” Malin duckade för mycket riktigt kom det stora seglet svängandes över deras huvuden och båten krängde till.

 

”Hjälp, vad gör jag nu”, undrade Malin oroligt.

”Håll bara kvar i rodret”, sa Adele och lade sin hand på hennes. ”Båten rätar upp sig igen. Ser du?” Malin nickade. ”Det här var ingenting. När det blåser mycket kan det gunga till rejält när man slår.”

”Usch då”, sa Malin med ett flin.

”Du vänjer dig snart”, sa Adele och log. ”Ska vi prova igen, att slå åt andra hållet? Du för rodret mot dig, och sedan är du beredd på att ducka. Jag sköter skotet.”

”Okej. Vi prövar.” Den här gången gick det mycket bättre. Malin var beredd på vad som skulle hända och höll stadigt i roderpinnen. Adele nickade nöjt mot henne. Sedan provade de manövern några gånger till och Adele lät Malin prova att hålla i skotet också medan båten gled längre och längre ut på fjärden.

”Det börjar bli mörkt nu”, sa Adele. ”Det är nog dags att vi vänder tillbaka. Men det blir mycket enklare. Nu släpper vi bara ut seglet så att vinden kommer bakifrån. Det kallas att man länsar.”

”Just ja, det känner jag igen.” De vände om och kunde luta sig tillbaka mot aktern när seglet förde dem tillbaka mot ön. ”Läns gillar jag. Det var riktigt behagligt.”

”Det är ju det.”

 

Solen försvann ner bakom grantopparna på ön och vinden började mojna ännu mer. Sakta sakta rörde sig båten närmare land och förutom det svaga kluckandet av vågorna mot båtens trä var det alldeles tyst. Det kunde ha varit obehagligt att sitta där i tystnaden, så nära Adele i båten, tänkte Malin. Men det var det inte alls. Istället kände hon sig avslappnad och upprymd på samma gång. Hon kände hur Adeles ben rörde sig mot hennes eget och stannade där, tätt intill. Det var mysigt att känna värmen av hennes bara hud. Så satt de en stund, helt tysta och såg hur det sista ljuset av det glödande klotet försvann ner bakom horisonten. Sedan vred Malin på huvudet och såg på Adele. Hon var vacker och Malins läppar drogs automatiskt upp i ett leende. Adele såg på henne också och kyssen som följde kändes bara så självklar. Det var först när hon kände Adeles läppar mot sina som hennes kropp vaknade till. Blodet började rusa i hennes kropp och hon drog efter andan. Hon hade nästan glömt hur det kunde kännas. De log båda lite generat, men Adele strök hennes arm.

”Vi är nästan framme vid bryggan nu. Vi får ta ner seglet.” Hon reste sig, hukade under bommen och tog sig fram till masten. Malin satt bara kvar och såg på, en del av henne njöt bara av stunden, och den del av henne undrade vad som egentligen skulle hända härnäst.

 

.

 

Sätta segel, del 9 av 15

Malin hade haft frukosttjänst och sprungit fram och tillbaka mellan köket och matsalen. Hon hade fyllt på med brödbullar, ostskivor, gurka, juice och allt annat som tog slut medan barnen högg in på sin frukost. Sedan ägnade hon och Åsa sig åt avdukning och diskning, medan Sigrid redan började sina förberedelser inför lunchen. De andra ledarna var ute på gräsmattan med barnen och ordnade lekar för att alla skulle lära känna varandra och lära sig namnen. Hon tittade på dem genom fönstret medan hon torkade av borden i matsalen. De satt i en stor ring i gräset och Olof stod i mitten och verkade leda det hela. Vad gjorde de? Ett skepp kommer lastat? Sedan verkade lekarna vara slut för de reste de sig och klungan började under spring och skratt röra sig ner mot båtshuset. Malin såg sig omkring i matsalen. Det såg rent och fint ut, så hennes jobb borde nu vara över fram till lunchen.

”Hallå där.” Adele stod i dörröppningen. ”Jag tänkte höra om du har lust att vara med på teorilektionen som Martin ska hålla i nu. Det kanske kan vara en bra start på din nya seglarkarriär?”

”Tror du det? Ja, det kanske kan vara spännande.” Hon följde Adele ut i solen och de tog vägen ner mot båtshuset. Barnen verkade redan ha hunnit in för vägen låg tom framför dem.

”Så hur har morgonen varit i kökstjänsten”, undrade Adele. ”Körig?”

”Nja.. Klart att det blir en del spill, och hög ljudnivå. Men de är ju rätt söta ändå. En del av dem kallar mig för fröken. Fröken, kan man få lite mer yoghurt? Jag känner mig lite som en servitris i en femtiotalsfilm.” Adele skrattade.

”Ja, de tänker väl att det är vi som har ersatt deras lärare i skolan nu. Den lilla blonda tjejen i din grupp frågade mig om det skulle bli läxor. Sedan blev hon jätteglad när hon fick veta att det inte skulle bli några alls.”

”Alice... Hon är väldigt söt faktiskt.” Malin log när hon såg den lilla flickan framför sig.

”Och hur är humöret? Fått tankarna på annat?”

”Verkligen. Jag har sprungit runt som en yr höna och inte haft en sekund över att älta på.”

”Det kan ha sina fördelar. Hade ni varit tillsammans länge, du och tjejen? Om det är okej att jag frågar?”

”Öh.. nej, jag vet inte. Ett år drygt.”

”Tillräckligt länge för att det ska kännas ordentligt.”

”Jo.. tack. Och du? Är du singel?”

”Ja. Väldigt”, sa Adele med eftertryck. Malin skrattade och de tog den lilla trappan upp till båthuset. Därinne höll alla på att slå sig ner på stolar och på golvet.

”Ska vi sätta oss här bak?” Adele pekade på två stolar i den dunkla änden av rummet. Taklampans sken var svagt och orkade bara lysa upp ordentligt på den fläck där Martin stod redo vid blädderblocket med tuschpennan i handen, men här och var sipprade solen in mellan väggplankorna. Det var lite mysigt och med sorlet och barnen som hade spritt ut sig över golvet påminde det Malin om hur det var att gå på teater med fritids när hon var liten. Martin harklade sig och pratet ebbade ut.

”Idag ska vi börja med att lära oss optimistjollens alla delar, så att ni vet vad allting heter.” Han började rita upp en båt på blocket och barnen ritade av den i sina block. ”Så.. vad har vi här?”

”Segel”, ropade flera barnröster.

”Helt riktigt.” Han ritade dit en pil och skrev segel bredvid. ”Och.. här har vi små träplattor som man skjuter in i fickor på seglet. Är det någon som vet vad de heter? Ingen? De heter lattor.”

”Vad är lattor”, viskade Malin till Adele som satt på stolen bredvid.

”De hjälper till att stärka seglet och gör att det fångar upp vinden bättre.”

”Aha.”

”Jag blev lite sugen på latte”, viskade Adele tillbaka. Malin fnissade.

”Du får be Sigrid fixa en.”

”Det skulle jag göra, men jag är tveksam till att hon vet vad det är.”

 

.

Sätta segel, del 8 av 15

”Så.. ingen lycka med sömnen idag heller?” Adele lät mest road när hon dök upp vid hennes sida i en beige kjol och en ljusblå topp som var prydd med påsydda tygdetaljer över ärmarna. Hon såg ut som hon skulle på en finare sommarfest, medan Malin kände sig nyvaken och ful.

”Nej, inte än”, sa Malin och försökte sig på ett leende, som nog inte lyckades vidare bra.

”Du har gråtit.” Hon såg med ens orolig ut.

”Ja, men det är ingen fara. Jag hade en dålig dröm bara. Det känns redan bättre.”

”Har du redan glömt vem du pratar med?”

”Nej, jag minns exakt vem jag pratar med och därför behöver vi inte prata mer om det här nu.” De gick tysta en stund längs vägen och Adele öppnade munnen för att säga något, men sedan stängde hon den igen. Sedan kunde hon inte hålla sig längre.

”Malin... Det jag menade förut var inte att jag aldrig någonsin vill prata med någon om hur de mår. Jag menade bara att det finns vissa extrema människor, som aldrig någonsin vill sluta prata och som ser det som min plikt att lägga allt annat åt sidan och bara lyssna på dem, fastän jag inte är på jobbet och de inte är mina klienter.”

”Jag förstår.” Malin sparkade på en sten. Hon hade ingen lust att prata om sina problem ändå.

”Är det något jag kan göra?”

”Nej. Jag hade ett tufft uppbrott för ett halvår sedan bara, och ibland gör det sig påmint, men jag har tagit mig igenom det värsta, så nu mår jag faktiskt ganska bra. Det var en jobbig dröm bara, som kom lite för nära.”

”Vad handlade den om?” Adeles mjuka röst var sådär behagligt lugn igen och Malin märkte att hon var på god väg att öppna munnen och berätta varenda detalj, men hon hejdade sig.

”Det spelar ingen roll. Jag är mest trött på allt ältande som min hjärna ägnat sig åt alldeles för länge. Jag vill vidare nu. Framåt.”

”Okej.” Adele nickade och pekade på ett träd längre fram vid vägens högra sida. ”Har du sett den där eken? Den är gigantisk! Och jättevacker. Hur gammal tror du att den är?”

.

Sätta segel, del 7 av 15

Den andra morgonen på Saltnäs satte sig Malin upp i sängen med ett ryck. Hon hade drömt om Sadie, att de hade bott tillsammans i lägenheten vid Mariatorget som förut, att hon hade fått varma kramar och mjuka läppar tryckta mot sina egna. Hon rös. Det var den hemskaste dröm hon kunde tänka sig och hon kände sig obehaglig till mods. Ett tryck över bröstet gjorde att hon tyckte att hon inte fick tillräckligt med syre. Charlotte verkade inte ha märkt hennes chockartade uppvaknande för hon snusade lugnt i sin säng. Malin drog åt sig sina kläder och smög ut. Ute på trappen drog hon in djupa andetag av morgonluften. Det kändes genast lite bättre och hjärtat lugnade sig i bröstet. Sedan gick hon ner mot bryggan igen, som hon hade gjort morgonen innan. Nu kände hon sig ännu tröttare än vad hon hade gjort då, som om drömmen hade sugit ur henne all energi. Varifrån kom den? Så sent som kvällen innan hade hon känt sig glad över att hon fått så mycket annat att tänka på, att Sadie liksom hamnat i bakgrunden. Men nu gjorde hon sig påmind igen. Malin suckade. Hur lång tid skulle det ta att få ut alla de här tankarna ur sitt medvetande? De dök upp när hon minst anade det. Gång på gång hade hon tragglat sig igenom samma minnen. Vad hade Sadie egentligen sagt? Vad menade hon? De där irriterande fraserna som inte gick att förstå, hur hon än försökte. Fanns det ens någon mening? Kanske var de bara dåliga ursäkter.

Du är värd bättre än mig. Idiotiskt. Det fick väl Malin själv bestämma, vem hon ville dela sitt liv med? Jag behöver vara själv och få ordning på mitt liv. Det var ju också bara något man sade för att bli av med någon. Var det någon man verkligen älskade skulle man inte behöva vara själv med sina problem, då skulle man ta hjälp av den man älskade för att ta sig igenom dem. Men det var svårt att veta med Sadie. Hon verkade låta sin hjärna bestämma och sätta sitt hjärta i andra hand. Hade hon bara planen klar i huvudet kunde hon köra över sina egna känslor hur många gånger som helst. Inte för att det var något hon verkade må bra av i längden, men det såg hon nog inte själv.  

Gick det att rädda en sådan människa? Hon själv hade varit naiv nog att tro att hennes kärlek skulle kunna rädda Sadie, att allt det andra nog skulle ordna sig om hon bara fick det stödet. Hon hade offrat sig så många gånger, lyssnat, tröstat, undrat var Sadie var, varför hon inte svarade i telefonen, vilka de där människorna var som hon alltid blev bjuden på fest hos när hon inte ville att Malin skulle gå med, undrat om hon gjorde fel i att lita på henne. Och så var det all väntan. Hon hade väntat på att bli insläppt allra längst in, längtat efter de där små stunderna då Sadie låg naken i hennes famn och faktiskt pratade från hjärtat i säkert fem minuter eller så, väntat på att hennes kärlek till slut skulle skapa ro i Sadies oroliga kropp. Hela det år de hade träffats hade hon fortsatt hoppas att det som fanns mellan dem var mer än bara något kemiskt. Till och med efter att de hade gjort slut hade hon någonstans trott att Sadie skulle inse sitt misstag och komma tillbaka. Men det hände aldrig och då var det väl inte så hon kände. Det var väl bara att försöka inse det: det var slut och hon skulle aldrig förstå mysteriet Sadie. Kanske skulle aldrig någon göra det. Och då fick det väl vara så. Under det dryga halvår som hade gått sedan det tog slut hade hon upptäckt en känsla av trötthet. Som kärleksträningsvärk. Hon hade inte insett hur mycket energi hon hade lagt ner på alla tankar och känslor som Sadie ständigt rörde upp. Även om livet kändes tomt var det som att en ro nu började infinna sig i hennes kropp. Hon insåg också att hon inte hade tänkt särskilt mycket på sig själv. Sadie hade tagit så mycket plats i deras förhållande att allting på något vis började kretsa kring henne. Vad var det Charlotte hade sagt när Malin låg och hulkade i hennes soffa? ”Kanske var det lika bra.” Det hade bara känts idiotiskt då, men kanske var det så. Men ont gjorde det ändå.

Hon närmade sig bryggan, men hejdade sig när hon såg att Adele redan satt där. Hon torkade en tår från kinden och fortsatte längs grusvägen som gick ut mot udden och försökte låtsas som om hon inte sett henne. Hon var inte på humör för att prata och dessutom hade ju Adele gjort väldigt klart för henne att hon inte var road av att höra om andras problem utanför arbetstid. Ett litet leende gled ändå över hennes ansikte när hon tänkte på Adele och morgonen innan. Var hon sådär virrig och nervös som terapeut också? Det kunde hon väl knappast vara. Och inte heller sådär kall och stel som i början av middagen. Men under middagens andra hälft, då hade hon varit riktig normal och trevlig. Och när de hälsade första gången, när hon hade det där lugnet över sig, då var det behagligt att vara i hennes närhet. Kanske var det sådan hon var när hon praktiserade sitt yrke. Malin försökte se framför sig hur det vore att sitta i en fåtölj mittemot Adele och tala om sina kärleksproblem. ”Jag har känt mig så tom på sistone”, skulle hon säga och de blå ögonen skulle bekymrat studera henne från den andra stolen innan hon lutade sig framåt och ett leende drog i hennes ena mungipa.

”Kanske jag kan hjälpa dig där”, skulle hon säga, med sin mörka lena röst. Malin skrattade för sig själv. Jag har en helt sjukt fantasi, konstaterade hon. Tur att ingen kan höra mina tankar.

”Malin!” Det var Adele som ropade på henne där hon kom springande nerifrån vägens krök.

 

.

Sätta segel, del 6 av 15

Bussen tutade när den stannade nedanför gårdens uppfart och de sprang alla ner för att möta den. Ut genom rutorna tittade tioåriga barnansikten. Malin läste förväntan, men också nervositet i deras ögon. Hon kände med ens att hon ville beskydda dem, trösta dem, få dem att känna sig trygga i sin nya omgivning. Hon mötte Charlottes blick och såg att hon tänkte likadant. Nu öppnades dörrarna och barnen klättrade nerför bussens trappsteg med sina ryggsäckar och påsar.

”Samlas här! Vi samlas alla här”, ropade Olof som stod på en gräsplätt några meter bort. Malin tog upp sin lista ur fickan och vecklade upp den, medan Olof försökte få allas uppmärksamhet.

”Välkomna hit till Saltnäs! Innan vi äter middag ska ni alla få se var ni ska bo och så ska ni få packa upp och göra er hemmastadda. Ni kommer att bo i barackerna däruppe på kullen, och varje våning kommer att ha sin egen ledare. Ledarna kommer att ropa upp era namn och så följer ni med er ledare till baracken.” Martin fick börja med att ropa upp de namn han hade på sin lista, därefter fick Charlotte, Björn och Adele ropa upp sina barn. En efter en försvann ledarna upp mot barackerna med en liten grupp barn efter sig, släpande på sina ryggsäckar och sportbagar. Sedan blev det Malins tur.

”Hej! Jag heter Malin och de barn som får komma med mig till barack tre heter.. Adam, Lina, Cordelia, Osman, Lisa, Ali, Maximilian och Alice!” En liten grupp av barn stod nu framför henne och hon insåg med ens att hon tyckte det här var jätteroligt. ”Okej, gruppen! Vad roligt att ni är här! Då går vi upp och kollar var ni ska bo! Oj, Lisa, vilken stor väska du har. Kan jag hjälpa dig att bära den?” En liten blond flicka med två tofsar släpade fram sin stora bag till Malin. Axelremmen var alldeles för lång och hon kunde knappt hålla upp väskan över marken. När hon blivit av med sin börda såg hon med ens gladare ut och hon slöt upp vid Malins sida när hon tog täten upp mot barackerna. Barnen såg sig nyfiket omkring när de gick in genom porten och tog sig till slutet av korridoren. 

”Då ska vi se. Här har vi killarnas rum. Det är bäddat i era sängar och ni har varsin garderob här som ni kan packa upp era kläder i. Ali lufsade in i rummet och satte sig i en av nederslafarna.

”Kan jag sova här?”, undrade han.

”Javisst, kan du det. Var vill ni andra sova? I över- eller underslafen?”

”Över över”, ropade Osman och Adam.

”Spelar ingen roll, jag kan ta under”, sa Maximilian och slängde sin väska på den andra underslafen.

”Han är bara lite sur för att han inte fick ta med sina dataspel”, hörde Malin en viskande röst bredvid sig. Det var Alice. Hon tittade på sin lista igen. Alice Davidsson, Maximilian Davidsson.

”Är ni syskon?” Alice nickade.

”Tvillingar. Fast det ser man inte. Var ska vi sova?” Malin skrattade.

”I rummet här precis bredvid! Vi kan gå dit nu.” Tjejerna, som tidigare släntrat lite blygt efter Malin på stigen, såg nu glada och ivriga ut när de sprang genom korridoren till nästa rum så att golvbrädorna gnisslade och fjädrade under deras fötter.

.

Sätta segel, del 5 av 15

På söndagens morgon vaknade Malin tidigt av att det var ljust i rummet och för en sekund undrade hon var hon befann sig. Sedan mindes hon. Solen visade ingen respekt för den slitna gardinen med sina blekta blåvita rutor i det lilla rummet som Malin och Charlotte hade fått sig tilldelat på den gamla gården. Malin lade kudden över huvudet för att stänga ut ljuset. En stund låg hon där och lyssnade till Charlottes lugna andetag från sängen mittemot. Sedan gav hon upp försöken att somna om. Hon drog åt sig sin mobil från nattduksbordet. 06,22 lyste de vita siffrorna mot henne. Hon gled försiktigt ur sängen och tog sina kläder från stolens armstöd. Sedan nappade hon även åt sig sin nya deckare ur väskan och smög över det knarrande trägolvet så tyst hon kunde. Hon ville inte påbörja något klädombyte på det knakande golvet, för då skulle Charlotte helt säkert vakna. Istället tassade hon ut i korridoren, bara iklädd linne och trosor, och stängde försiktigt dörren bakom sig. Hon skulle gå in på toaletten och klä på sig istället.

 

Vid korridorens slut nådde hon den vita trädörren med guldskylten som visade en dam i krinolin, men till hennes besvikelse visade markeringen upptaget. Nu spolade någon därinne. Hon vaknade plötsligt till ur sitt halvsovande tillstånd och insåg att hon inte kände sig helt bekväm med att visa sig i trosorna för en främmande människa. Vad skulle hon göra? Börja klä på sig? Hon såg nedåt korridoren och bestämde sig för att istället fly ut genom ytterdörren. Hon vände och försökte att med snabba och ändå lätta steg avverka de femton metrarna över brädgolvet. Medan hon drog upp ytterdörren hörde hon hur toalettdörren öppnades, men hon vände sig inte om utan smet bara snabbt ut och sprang nerför den lilla stentrappan, ut på gräset och in på stigen mellan hasselbuskarna. Hade någon sett henne? Kanske, men det spelade väl ingen större roll. Hon var åtminstone inte naken och toalettbesökaren hade väl bara sett någons rygg försvinna ut. Hon såg sig om på stigen. Ingen syntes till. Sedan drog hon snabbt på sig sina shorts, huvtröjan och skorna som hon burit på och följde stigen ner mot bryggan.

Det verkade bli en varm dag. Himlen var alldeles blå och solen värmde redan lite på hennes bara ben när hon tog sig fram genom det fuktiga gräset. Vattnet låg alldeles blankt runt cementklossen som utgjorde öns ångbåtsbrygga och den lilla träbryggan som löpte längs dess högra kant. Malin slog sig ner på träbryggan och lutade ryggen mot cementblocket. Framför henne låg fjärden tom sånär på några små fåglar som guppade på vattnet. Hon kände igen dem för pappa hade lärt henne alla fåglarnas namn när hon var liten, men hon hade glömt det mesta och det störde henne. Ejder? Hon hörde fotsteg i gruset och vände sig om. Det var Adele som kom gående ut på kajen.

”Godmorgon”, hälsade hon glatt.

”Godmorgon”, svarade Malin. ”Kunde inte du heller sova?”

”Jodå. Men jag är ganska morgonpigg”, sa Adele och slog sig ner bredvid henne på bryggan.

”Inte jag." Hon gäspade. ”Jag skulle ha tagit med en sovmask. Jag kan inte sova om det inte är riktigt mörkt i rummet.”

”Mhm. Men oroa dig inte. Efter några dagar med barnen somnar du säkert ändå.” Adele log och gav henne en menande blick.

”Tack. Det låter betryggande. Har du varit ledare här förut?”

”Ja, en gång. En vecka för två år sedan var jag här sist. Förra året passade det inte så bra, men nu hade jag en ledig vecka så jag kollade med Olof om de behövde mig.”

”Och det gjorde de förstås. De har ju till och med tagit sig an mig, som inte ens kan segla!”

”Är det sant? Men jag fick känslan av att du har varit en hel del i skärgården?”

”Det har jag. Alla mina sommarlov. Men min familj hade bara motorbåt.”

”Jag förstår. Men då har du ett gyllene tillfälle att lära dig nu då!”

”Tror du? Ja, vi får väl se. Det lät som att det skulle bli en hel del annat att göra också. Du, Adele, jag uppfattade aldrig vad det är du gör...”

”Du menar att jag aldrig berättade vad det är jag gör.” Adele skrattade, men harklade sig sedan. ”Förlåt, jag är psykoterapeut.”

”Jaha...” Malin bet sig i läppen medan Adele verkade granska hennes reaktion som om hon väntade på att någon polett skulle trilla ner, men Malin kunde inte förstå varför det skulle vara så kontroversiellt att arbeta som terapeut. ”Så... Menar du att du brukar undvika att berätta det för människor? För att...?”

 

 ”Äh..” Adele skruvade lite på sig. ”Det kanske är dumt. Jag har bara en känsla av att människor blir lite annorlunda när de får veta det. Antingen slutar de prata med mig. Det är som att de tror att jag ska avslöja att det är något fel på dem om jag lär känna dem... Jag vet inte. Eller så blir det tvärtom, att de känner att de måste dela vartenda problem som de, eller en vän till dem någonsin har haft.”

”Åh..” Malin nickade. ”Okej, du behöver inte oroa dig för mig i alla fall. Jag lovar att inte dra några som helst problem för dig. Varken mina eller andras.”

”Jag vet”, sa Adele mjukt. Hon drog upp sina knän mot magen och lade armarna om dem medan hon tittade ut över fjärden. Malin rynkade frågande på ögonbrynen även åt den kommentaren och Adele skakade på huvudet och såg med ens väldigt generad ut.

”Alltså.. det jag menar är.. Du verkar inte alls vara den typen, som ältar dina problem för människor. Du verkar väldigt trevlig.” Malin skrattade.

”Tack då...”

”Gud, förlåt. Jag är inte lite virrig för tillfället. Vad ska du tro om mig?” Adele gömde ansiktet i händerna och Malin slogs av hur mycket mjukare och öppnare hennes framtoning var nu jämfört med dagen innan, när hon hade marscherat iväg från baracken och sedan tigit halva middagen. Kanske hade Charlotte rätt. Kanske hade hon bara reagerat på det där med barnhemmet. Hade hon varit med om något jobbigt när hon var liten? Malin var nyfiken, men det kändes dumt att ta upp det igen, om Adele reagerade så starkt på det. I alla fall inte förrän de lärt känna varandra bättre.

”Ingen fara. Jag är lite trött själv”, sa hon istället och utan att hon själv riktigt märkte att det hände drog hon tröstande handen över Adeles rygg. När hon insåg att det inte var något hon brukade göra med någon hon just träffat drog hon snabbt åt sig handen igen. Hon tyckte själv inte om när främmande människor kom för nära henne. För en stund hade hon glömt bort att Adele faktiskt var en främling. Fastän Adele uppträdde väldigt märkligt var det något med henne som gav Malin en känsla av trygghet. Hade Adele rätt ändå, att hennes yrke påverkade människors uppfattning om henne? Men Malin ville inte tro att det skulle spela någon roll. Istället var det en insikt som smög sig på, att Adele faktiskt var rätt söt ändå, nu när hon började öppna sig lite, även om hon verkade tankspridd. Malins tankar avbröts när Adele plötsligt tittade upp och log mot henne.

”Jag kan lära dig om du vill?” Hon nickade ut mot fjärden.

”Vaddå? Menar du.. Att segla?” Adele nickade långsamt och såg road ut.

”Segla var det jag tänkte på.” Malin svalde. Vad var det som hände? De där blå ögonen såg ut att ha kommit mycket närmare henne och något i Adeles röst hade ändrats och liksom fått en innerlighet och en förtrolig ton, som om... Flörtade hon med henne?

”Jaa, jag... Visst. Om vi hinner?” Hon försökte låta avspänd, men hon kände sig nervös nu. Det här var inte vad hon hade väntat sig. Kanske kände Adele av det, för hon lutade sig lite tillbaka igen och den där elektriska stämningen som Malin tyckte sig ha uppfattat var borta, lika fort som den kommit.

”Det gör vi”, sa Adele kort och vände bort huvudet innan hon såg på Malin igen. ”Förlåt, du kanske tycker att jag tränger mig på? Vill du ens lära dig segla? Jag bara... Det är min svaghet här i livet, att jag alltid bara säger vad jag tänker direkt när det dyker upp, så jag bryter förmodligen sociala regler till höger och vänster varenda dag utan att märka det. Det är alltså helt okej om du inte vill segla. Jag tar inte illa upp eller så. Det var bara en idé jag fick...” Hon avbröt sitt nervösa pladder när hon märkte att Malin skrattade.

”Jag tycker du verkar väldigt trevlig också. Och du får hemskt gärna lära mig segla. Jag har faktiskt tänkt på det länge, att det vore roligt att prova.”

”Okej, då säger vi det”. Adele nickade nöjt och blickade ut mot fjärden igen.

.

Sätta segel, del 4 av 15

De samlades runt det slitna träbordet på gårdens altan där potatissallad och grönsaker stod i genomskinliga plastskålar på en rutig duk. Martin stod vid grillen en bit bort och vände fläskkotletter och Björn kom just ut genom dörren med en låda rosévin i varje hand. Förtjusta rop hördes runt bordet och han höjde lådorna och tog emot jublet.

”Jamenvisst! Vi får passa på ikväll, innan ungarna dyker upp. Glas hitåt!” Malin och Charlotte slog sig ner och fick varsitt vinglas. Strax kom också Martin springande med kotletterna och serverade från ett stort fat. Det var en varm och stilla kväll och Malin lade ifrån sig koftan på bänken bredvid. Skålarna skickades runt och Malin lade upp riktigt mycket på tallriken. Charlottes uppskattande blick sade henne att hon var nöjd med att Malin börjat äta ordentligt igen. Hon kände att hon var rätt glad för det själv också. De kilon hon hade förlorat medan hon var deppig hade hon väl haft råd med att bli av med, men nu ville hon helst inte gå ner mer i vikt. Hon högg in på maten. Det smakade riktigt bra efter allt fysiskt arbete och det var skönt att sitta utomhus. Adele dök upp när de redan hade hunnit halvvägs genom varmrätten.

”Ursäkta, jag var tvungen att ta ett telefonsamtal”, förklarade hon skamset.

”Ingen fara alls”, bullrade Björn och hoppade längre in på bänken för att lämna plats åt henne vid änden. ”Lite vin?” Han drog upp ett till glas ur en korg bredvid bordet. Adele satte sig och log svagt när hon mötte Malins ögon på andra sidan bordet.

”Åh.. Tack gärna.” Hon bar inte på det där lugnet längre, som Malin hade känt tidigare. Istället verkade hon lite tankspridd. Eller spänd? Kände hon sig besvärad över att behöva sitta med Malin mittemot sig? Men det fick stå för henne i så fall, det skulle inte få påverka Malins goda humör, beslöt hon och skar en till bit av sin kotlett. ”Mmm! Martin, det här var helt otroligt gott!” 

De två vinboxarna var snart slut, men Björn hade tydligen försett sig ordentligt på Systemet, för han slank in i köket och var strax tillbaka med ytterligare två boxar vitt vin. Efter någon timme började det bli fnittrigt runt bordet. Till och med Adele hade tinat och började slappna av och prata, om sina somrar när hon var liten, hur hon hade seglat med sin mamma och syster och om sitt nyvunna intresse, att importera vin. När tallrikarna hade dukats av överraskade Sigrid med en kladdkaka och serverade den med likör till.

”Men vilken festmiddag ni har ordnat”, utbrast Malin. ”Nu känner jag mig lite dum som inte har bidragit med något”. Björn skakade yvigt på huvudet.

”Ingen fara raring, du får bidra med din kvinnliga fägring”, sluddrade han och Charlotte fnittrade.

”Eller så kan du sjunga något vackert”, föreslog Martin som satt till höger om Charlotte. Malin skakade på huvudet och Charlotte började skratta ännu mer.

”Det tror jag inte att ni vill”, fick Charlotte fram.

”Ja ja, skönsång är inte min starkaste sida, men jag har faktiskt andra kvaliteter”, försvarade sig Malin. Charlotte skrattade igen.

”Jadå, älskling, det vet jag.”

”Det låter ju spännande!” Adele hade hållit en låg profil, men nu lade hon sig plötsligt i konversationen. ”Berätta om dina kvaliteter, Malin!” Hon log stort och såg uppfordrande på Malin. Det var svårt att avgöra om hon drev med henne eller om hon menade allvar. Malin skakade på huvudet igen och bestämde sig för att svara i samma ton.

”Nej nej, så gör man inte, Adele. Det vet du väl. Som en ödmjuk och trevlig medmänniska sitter man inte och berättar om sina egna kvaliteter.”

”Då får du berätta!” Adele vände sig till Charlotte, som just hade tömt det sista i sitt glas igen. Malin undrade hur mycket hon egentligen hade hällt i sig under kvällen. Mycket mer än hon var van vid kändes det som. Hon var väldigt fnittrig och hon och Björn hade hållit jämn takt i drickandet. De verkade också gå bra ihop för de hade pratat och skrattat nästan hela kvällen.

”Oh!”, utbrast Charlotte nu, ivrig över uppgiften, men Malin lade sin hand över hennes mun.

”Nej, det behövs inte alls”, började hon, men Charlotte drog bort handen och skrålade nu med stark stämma.

 ”Maaaalin ääääär... ” Hon kom av sig och verkade fundera över vad Malin egentligen var. Det blev tyst runt bordet förutom några fnitter här och var. Sedan nickade hon vist.

”Malin är min allra bästa vän! Hon är världens mest snälla och omtänksamma kvinna. Hon är även snyyyygg...”

”Är hon singel”, flikade Martin in, varpå Charlotte hamnade i ett nytt skrattanfall.

”Jahahaaaaa du Martin! En bra fråga! Det är hon faktiskt! Hahaha. Men hon är inget för dig.”

”Varför inte då?” Martin försökte luta sig framåt, förbi Charlotte, och fånga Malins blick, men hon tittade ner i bordet. Det började bli alldeles för pinsamt. Charlotte verkade dock inte höra frågan utan fortsatte bara att sätta ord på sina tankar.

”Sen är hon fantastisk i köket. Och..”

”I sovrummet?”, föreslog Björn, varpå Charlotte fick brottas med små fnissningar som inte ville ta slut och hindrade hennes fortsatta berättelse. Nu skrattade också Adele. Ett riktigt varmt och hjärtligt skratt. Malin tyckte om det, men kände sig samtidigt väldigt generad.

”Jag kan inte intyga det själv, men jag har faktiskt hört...”, började Charlotte.

”Vet ni, nu räcker det verkligen. Kan vi kanske prata om något annat nu”, avbröt Malin.

”Förlåt”, sa Adele och försökte hitta ett allvar i rösten, men hon verkade kväva ett skratt och log fortfarande stort. Hon hade faktiskt väldigt vackra ögon, tänkte Malin innan hon ställde sig upp och meddelade sällskapet att sängen kallade.

 

.

Sätta segel, del 3 av 15

Aldrig hade hon bäddat så många sängar på en dag. Malin sjönk ner i en gammal sliten läderfåtölj som stod på ett av rummen och lät sina trötta muskler vila. Magen kurrade också och hon undrade om det skulle bli någon middag snart. Adele kom just förbi i korridoren utanför, bärandes på en skurhink och log när hon fick syn på Malin i stolen.

”Ganska tufft det här, eller hur? Speciellt när man inte är van vid kroppsarbete.” Hon drog av sig ett par gröna diskhandskar och satte sig i underslafen på våningssängen bredvid henne.

”Ja, jag syftar på mig själv förstås”, lade hon till. Malin skrattade.

”Det är lugnt. Jag erkänner att jag inte är i toppform själv heller.” Adele tittade nyfiket på henne med de blå ögonen.

”Malin var det, eller hur? Så vad är det du gör om dagarna?” Malin märkte hur hon själv rätade upp sig i stolen, som för att göra sig värdig hennes uppmärksamhet.

”Jag pluggar, till sjuksköterska. Och så jobbar jag lite extra på ett barnhem.” Hon skulle just vända frågan tillbaka till Adele när hon märkte att något hände med stämningen i rummet. Adele verkade betrakta henne väldigt ingående och hennes leende försvann en sekund. Sedan var det tillbaka, men hon reste sig hastigt ur sängen.

”Nej, ska vi gå och se om det bjuds någon mat kanske?”

Än en gång fick Malin känslan av att inte hinna med. Hon reste sig ur stolen för att ta rygg på Adele och funderade på om hon skulle fråga om hon hade sagt något dumt. Men hon kunde inte förstå själv vad det skulle ha varit. Utanför dörren sprang hon nästan in i Charlotte som tog tag om hennes axlar.

”Jaså, där är du! Vi ska äta nu. Du är väl hungrig antar jag?” Hon log menande och Malin skakade skamset på huvudet.

”Ja ja, retas du bara. Jag kan inte hjälpa att jag föddes hungrig.”

De gick ut ur baracken och tog stigen upp mot gården. Adele hade hunnit en bra bit redan. Hon gick snabbt med långa kliv och Malin såg henne försvinna när stigen krökte in bakom en björkdunge vid sidan av gården.

”Den där tjejen, Adele, brukar hon vara ledare här?”

”Det är hon, den mörka långa va? Jag har aldrig sett henne förut, men hon kan ju ha varit här andra veckor än jag förstås.”

”Okej.”

”Tänkte du på något särskilt?”

”Nej.. det kändes lite konstigt bara. Hon frågade vad jag gör, men när jag började berätta, så fick hon plötsligt väldigt bråttom iväg.”

”Jaha... Hon kanske är rädd för sjuksköterskor. Eller berättade du om barnhemmet? Hon kanske har bott på ett barnhem själv? Du kanske rörde upp några jobbiga minnen för henne?”

”Kanske… Eller så blev hon bara hungrig.” Malin lade handen på sin kurrande mage och Charlotte flinade.

”Ja, tänk om vi har hittat någon som är ännu hungrigare än du.”

.

Sätta segel, del 2 av 15

Så många de var. Fyra män och sex kvinnor kunde hon räkna till när de främmande människorna en efter en slog sig ner runt ett av borden i matsalen. Plus Olof då, ledaren från kommunen, en tunnhårig man som dock inte verkade vara äldre än fyrtio. Han såg väldigt snäll och robust ut, tyckte Malin.

”Sätt er, sätt er”, sa han och slog ut med armen i en gest mot bordet. ”Ta lite kaffe och sockerkaka. Välkomna hit ska ni vara! Jag är väldigt glad och tacksam att ni valt att offra en vecka av er semester för att låta några storstadsungar få komma ut i naturen och lära sig lite om segling! Det kan tyckas som att det inte är någon stor sak, men för många av de här ungarna är det faktiskt mycket mer än de brukar få och något de kommer att minnas hela livet.” Malin kände sig nästan lite skamsen, som om hon vore där av helt fel anledning. Hon tänkte tillbaka på hur det hade varit när hon själv var liten. Hon hade spenderat alla sina sommarlov på familjens landställe i skärgården, men många av de andra barnen i hennes klass hade varit kvar i stan hela tiden. Det verkade tråkigt. Varmt och svettigt och bara asfalt överallt. Hon sneglade åt höger, mot Charlotte. Hon passade verkligen in här. Hon älskade segling och hon älskade barn. Det var konstigt egentligen, att hon och Calle inte fått några egna barn än, men kanske försökte de. Eller ville de vänta tills de hade kommit längre i sina karriärer? Malin hade inte vågat fråga, men det kändes som att de båda två arbetade mycket och hade höga ambitioner. Hon lät blicken vandra runt bordet. Hon undrade om alla dessa människor kunde segla. Förmodligen kunde de det, eftersom de var här.

”I morgon klockan 15 kommer bussen”, fortsatte Olofs röst och Malin noterade detta. Nu var det lördag, klockan var 13 och de skulle tydligen ägna helgen åt att förbereda allting inför barnens ankomst. ”Martin och jag”, Olof höll nu ut sin högra handflata mot en lång kille i trettioårsåldern med rakat huvud och skäggstubb som satt mittemot Malin vid bordet, ”…har varit här redan förra helgen och kollat att utrustningen är okej och vi har kompletterat med det som behövs. Vi har även kollat att barackerna är i gott skick. Vi behöver dock snygga till lite, dammsuga och bädda alla sängar. Och sedan är det maten förstås! Sigrid här har varit matansvarig i tio år nu, så vi är i trygga händer.” Han vände sig nu till en kvinna i ljust lockigt hår som såg ut att vara i sextioårsåldern och hon log stort. ”Ja, får jag bara några hjälpsamma händer att sätta i arbete så ska vi nog klara oss fint även i år. Och så någon med körkort som kan hjälpa mig att handla!” Malin kände att det fanns en stämning av förväntan runt bordet och alla verkade ivriga att komma igång. Olof granskade dem alla som om han ville se vad de kunde duga till och tittade på sin lista. ”Då ska vi se… Martin, kan du och Björn tänka er att köra Sigrid till affären och hjälpa till att bära? Vi behöver göra en hel del inköp. Fint. Och om övriga då kunde hjälpa till med städning och bäddning i barackerna, samt rengöring av köket?”

När de kom ut på verandan passade de på att hälsa på varandra. Händer sträcktes fram och namnen var alldeles för många för att Malin skulle hinna lägga dem alla på minnet. Hon fick alltid samma problem när hon var tvungen att hälsa på många människor samtidigt. Men hon log och nickade medan hon försökte göra sitt bästa för att några namn skulle fastna. Björn skulle hon minnas, för han såg ut som en björn. Stor och lufsig och skäggig. Martin skulle hon minnas, för han hade redan blivit presenterad inne vid bordet, och så såg det roligt ut att han hade så mycket hår i ansiktet men så lite på huvudet. Sedan var det en blond tjej som såg glad ut och hette Åsa, eller Åse? Hon hann inte riktigt uppfatta det. Sedan kom en kvinna som hade ett fast svalt handslag och en aura av lugn omkring sig. Under den tiondelen av en sekund som deras blickar möttes tog Malin in ett ansikte med långt brunt hår och blå ögon och hon tyckte till och med att lite av det där lugnet verkade rinna över på henne. Hon lyckades komma ihåg hennes namn också. Hon hette Adele. Ovanliga namn tyckte Malin om. Alla Martin och Jonas och Niklas flöt mest ihop till en grå massa.  Efter den snabba presentationen verkade den korta pausen för social samvaro vara över. De frivilliga lägerledarna försvann kvickt iväg åt olika håll och Malin kände att hon väl fick lära sig resten av namnen senare.

”Kom, vi börjar med att hämta alla lakan i Olofs bil”. Malin snurrade runt. Var det bara hon själv som var extra trög, eller hände allting väldigt snabbt på det här stället? Charlotte vinkade henne till sig och de gick längs grusvägen och bort till gårdens infart där bilarna stod parkerade. ”Känns allt okej”, undrade Charlotte.

”Absolut”, sa Malin. Bakom dem gick Adele och Åsa eller Åse och pratade om något. Segling lät det som. Gräset luktade gott, fåglarna sjöng och solen värmde hennes bara ben. Äntligen lite ro som tog sig ända in till själen. Kanske kunde det här bli en bra vecka ändå.

 

.

Sätta segel, del 1 av 15

”Seglarläger? Nej, verkligen inte! Vaddå varför? Jag kan inte segla! Därför!” Malin kunde inte hjälpa att hon kände sig måttligt irriterad över Charlottes förslag. Hon ville ha med Malin ut i skärgården en vecka som ledare för ett ungdomsläger. Hon som aldrig ens hade suttit i en segelbåt. Det kändes som att det var något Charlotte drog till med enbart för att hon var orolig att Malin skulle sitta ensam hemma och bli deprimerad när ingen såg efter henne. Malin suckade och försökte minnas att Charlotte faktiskt bara menade väl.

”Du behöver verkligen inte bekymra dig. Jag mår mycket bättre nu”, försäkrade hon. Det var sant. Numera kunde hon sova om nätterna, äta med någorlunda god aptit och hon använde inte all sin vakna tid åt att fundera över vad som hade gått snett mellan henne och Sadie. Men Charlotte gav sig inte och Malin hade inte väntat sig annat. Det skulle bli roligt, sa hon. De skulle träffa nya människor och barnen som kom dit var helt underbara. Hur hon nu kunde veta det redan innan, för det var väl inte samma barn som kom varje år.

”Charlotte, ärligt, varför skulle någon vilja ha mig som ledare på en seglarskola när jag inte ens kan bidra med något?” Det kändes som ett väldigt relevant argument, men Charlotte skrattade bara. Det behövde Malin verkligen inte oroa sig för. Seglingen var bara en liten del av allting, sa hon. Den största delen av arbetet bestod av att organisera allting, åka och handla, ordna måltiderna, ta hand om barnen och se till att de hade det bra, se till att alla kom överens, trösta dem när de fick hemlängtan, plåstra om dem när de gjorde illa sig. Där skulle hon ju kunna göra extra stor nytta i och med att hon höll på att utbilda sig till sjuksköterska. Malin suckade och sade att hon skulle tänka på saken. I alla fall var hon ganska säker på att det var så hon hade uttryckt sig, att hon skulle tänka på saken. Charlotte verkade dock ha tolkat det annorlunda, för någon vecka senare ringde hon igen och sa att hon hade clearat saken med lägerledningen och att de hade sagt att hon hemskt gärna fick följa med på den första lägerveckan. Malin trummade med fingrarna mot bordsskivan där hon satt i sitt kök, fortfarande med mobilen i handen, fastän samtalet hade tagit slut för flera minuter sedan.

De senaste månaderna var det som om Charlotte hade levt hennes liv åt henne; sagt åt henne att gå till doktorn och få sömntabletter, sagt åt henne att komma och bo på hennes soffa i några veckor, sagt åt henne att äta, att sätta på tv:n istället för att bara stirra framför sig och tänka på fel saker. Hon uppskattade det förstås, väldigt mycket, men det kändes ändå som att det räckte nu. Nu ville hon bli sin egen igen. Men okej, det här fick vara avslutningen på rehabiliteringsperioden, bestämde hon. Hon skulle bevisa att hon mådde bra och efter seglarlägret skulle Charlotte inte få dalta med henne mer. Hon tittade i almanackan. Det var bara två veckor kvar till det datum Charlotte hade givit henne. Seglarlägret skulle alltså bli det som inledde hennes semester i år. Tanken på att behöva ta hand om andra och dessutom behöva se glad ut var utmattande bara den, men ändå var det på något vis en tröst. Nu hade hon i alla fall något inplanerat, något att göra av sin tid.

 

.

Ny lesbisk novell av Skorpan

Det var ett tag sedan Skorpan förärade oss med någon lesbisk läsning, men i morgon börjar vi publicera hennes nya text, en novell i femton delar. Denna gång har hon låtit sig inspireras av tanken på vad som händer när terapeuters skyldighet att inte tala om sina klienter krockar med terapeutens egna chans till lycka. Och alltsammans utspelar sig i den svenska skärgården om sommaren. En skön kontrast till kylan och snön utanför hoppas vi! Enjoy!