Aldrig hade hon bäddat så många sängar på en dag. Malin
sjönk ner i en gammal sliten läderfåtölj som stod på ett av rummen och lät sina
trötta muskler vila. Magen kurrade också och hon undrade om det skulle bli
någon middag snart. Adele kom just förbi i korridoren utanför, bärandes på en
skurhink och log när hon fick syn på Malin i stolen.
”Ganska tufft det här, eller hur? Speciellt när man inte är
van vid kroppsarbete.” Hon drog av sig ett par gröna diskhandskar och satte sig
i underslafen på våningssängen bredvid henne.
”Ja, jag syftar på mig själv förstås”, lade hon till. Malin
skrattade.
”Det är lugnt. Jag erkänner att jag inte är i toppform själv
heller.” Adele tittade nyfiket på henne med de blå ögonen.
”Malin var det, eller hur? Så vad är det du gör om dagarna?”
Malin märkte hur hon själv rätade upp sig i stolen, som för att göra sig värdig
hennes uppmärksamhet.
”Jag pluggar, till sjuksköterska. Och så jobbar jag lite
extra på ett barnhem.” Hon skulle just vända frågan tillbaka till Adele när hon
märkte att något hände med stämningen i rummet. Adele verkade betrakta henne
väldigt ingående och hennes leende försvann en sekund. Sedan var det tillbaka,
men hon reste sig hastigt ur sängen.
”Nej, ska vi gå och se om det bjuds någon mat kanske?”
Än en gång fick Malin känslan av att inte hinna med. Hon
reste sig ur stolen för att ta rygg på Adele och funderade på om hon skulle
fråga om hon hade sagt något dumt. Men hon kunde inte förstå själv vad det
skulle ha varit. Utanför dörren sprang hon nästan in i Charlotte som tog tag om
hennes axlar.
”Jaså, där är du! Vi ska äta nu. Du är väl hungrig antar
jag?” Hon log menande och Malin skakade skamset på huvudet.
”Ja ja, retas du bara. Jag kan inte hjälpa att jag föddes
hungrig.”
De gick ut ur baracken och tog stigen upp mot gården. Adele
hade hunnit en bra bit redan. Hon gick snabbt med långa kliv och Malin såg
henne försvinna när stigen krökte in bakom en björkdunge vid sidan av gården.
”Den där tjejen, Adele, brukar hon vara ledare här?”
”Det är hon, den mörka långa va? Jag har aldrig sett henne
förut, men hon kan ju ha varit här andra veckor än jag förstås.”
”Okej.”
”Tänkte du på något särskilt?”
”Nej.. det kändes lite konstigt bara. Hon frågade vad jag
gör, men när jag började berätta, så fick hon plötsligt väldigt bråttom iväg.”
”Jaha... Hon kanske är rädd för sjuksköterskor. Eller
berättade du om barnhemmet? Hon kanske har bott på ett barnhem själv? Du kanske
rörde upp några jobbiga minnen för henne?”
”Kanske… Eller så blev hon bara hungrig.” Malin lade handen
på sin kurrande mage och Charlotte flinade.
”Ja, tänk om vi har hittat någon som är ännu hungrigare än
du.”.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar