De samlades runt det slitna träbordet på gårdens altan där
potatissallad och grönsaker stod i genomskinliga plastskålar på en rutig duk.
Martin stod vid grillen en bit bort och vände fläskkotletter och Björn kom just
ut genom dörren med en låda rosévin i varje hand. Förtjusta rop hördes runt
bordet och han höjde lådorna och tog emot jublet.
”Jamenvisst! Vi får passa på ikväll, innan ungarna dyker
upp. Glas hitåt!” Malin och Charlotte slog sig ner och fick varsitt vinglas.
Strax kom också Martin springande med kotletterna och serverade från ett stort
fat. Det var en varm och stilla kväll och Malin lade ifrån sig koftan på bänken
bredvid. Skålarna skickades runt och Malin lade upp riktigt mycket på
tallriken. Charlottes uppskattande blick sade henne att hon var nöjd med att
Malin börjat äta ordentligt igen. Hon kände att hon var rätt glad för det själv
också. De kilon hon hade förlorat medan hon var deppig hade hon väl haft råd
med att bli av med, men nu ville hon helst inte gå ner mer i vikt. Hon högg in
på maten. Det smakade riktigt bra efter allt fysiskt arbete och det var skönt
att sitta utomhus. Adele dök upp när de redan hade hunnit halvvägs genom
varmrätten.
”Ursäkta, jag var tvungen att ta ett telefonsamtal”,
förklarade hon skamset.
”Ingen fara alls”, bullrade Björn och hoppade längre in på
bänken för att lämna plats åt henne vid änden. ”Lite vin?” Han drog upp ett
till glas ur en korg bredvid bordet. Adele satte sig och log svagt när hon
mötte Malins ögon på andra sidan bordet.
”Åh.. Tack gärna.” Hon bar inte på det där lugnet längre,
som Malin hade känt tidigare. Istället verkade hon lite tankspridd. Eller
spänd? Kände hon sig besvärad över att behöva sitta med Malin mittemot sig? Men
det fick stå för henne i så fall, det skulle inte få påverka Malins goda humör,
beslöt hon och skar en till bit av sin kotlett. ”Mmm! Martin, det här var helt
otroligt gott!”
De två vinboxarna var snart slut, men Björn hade tydligen
försett sig ordentligt på Systemet, för han slank in i köket och var strax
tillbaka med ytterligare två boxar vitt vin. Efter någon timme började det bli
fnittrigt runt bordet. Till och med Adele hade tinat och började slappna av och
prata, om sina somrar när hon var liten, hur hon hade seglat med sin mamma och
syster och om sitt nyvunna intresse, att importera vin. När tallrikarna hade
dukats av överraskade Sigrid med en kladdkaka och serverade den med likör till.
”Men vilken festmiddag ni har ordnat”, utbrast Malin. ”Nu
känner jag mig lite dum som inte har bidragit med något”. Björn skakade yvigt
på huvudet.
”Ingen fara raring, du får bidra med din kvinnliga fägring”,
sluddrade han och Charlotte fnittrade.
”Eller så kan du sjunga något vackert”, föreslog Martin som
satt till höger om Charlotte. Malin skakade på huvudet och Charlotte började
skratta ännu mer.
”Det tror jag inte att ni vill”, fick Charlotte fram.
”Ja ja, skönsång är inte min starkaste sida, men jag har
faktiskt andra kvaliteter”, försvarade sig Malin. Charlotte skrattade igen.
”Jadå, älskling, det vet jag.”
”Det låter ju spännande!” Adele hade hållit en låg profil,
men nu lade hon sig plötsligt i konversationen. ”Berätta om dina kvaliteter,
Malin!” Hon log stort och såg uppfordrande på Malin. Det var svårt att avgöra
om hon drev med henne eller om hon menade allvar. Malin skakade på huvudet igen
och bestämde sig för att svara i samma ton.
”Nej nej, så gör man inte, Adele. Det vet du väl. Som en
ödmjuk och trevlig medmänniska sitter man inte
och berättar om sina egna kvaliteter.”
”Då får du
berätta!” Adele vände sig till Charlotte, som just hade tömt det sista i sitt
glas igen. Malin undrade hur mycket hon egentligen hade hällt i sig under
kvällen. Mycket mer än hon var van vid kändes det som. Hon var väldigt fnittrig
och hon och Björn hade hållit jämn takt i drickandet. De verkade också gå bra
ihop för de hade pratat och skrattat nästan hela kvällen.
”Oh!”, utbrast Charlotte nu, ivrig över uppgiften, men Malin
lade sin hand över hennes mun.
”Nej, det behövs inte alls”, började hon, men Charlotte drog
bort handen och skrålade nu med stark stämma.
”Maaaalin ääääär... ”
Hon kom av sig och verkade fundera över vad Malin egentligen var. Det blev tyst
runt bordet förutom några fnitter här och var. Sedan nickade hon vist.
”Malin är min allra bästa vän! Hon är världens mest snälla
och omtänksamma kvinna. Hon är även snyyyygg...”
”Är hon singel”, flikade Martin in, varpå Charlotte hamnade
i ett nytt skrattanfall.
”Jahahaaaaa du Martin! En bra fråga! Det är hon faktiskt! Hahaha. Men hon är
inget för dig.”
”Varför inte då?” Martin försökte luta sig framåt, förbi
Charlotte, och fånga Malins blick, men hon tittade ner i bordet. Det började
bli alldeles för pinsamt. Charlotte verkade dock inte höra frågan utan
fortsatte bara att sätta ord på sina tankar.
”Sen är hon fantastisk
i köket. Och..”
”I sovrummet?”, föreslog Björn, varpå Charlotte fick brottas
med små fnissningar som inte ville ta slut och hindrade hennes fortsatta
berättelse. Nu skrattade också Adele. Ett riktigt varmt och hjärtligt skratt.
Malin tyckte om det, men kände sig samtidigt väldigt generad.
”Jag kan inte intyga det själv, men jag har faktiskt hört...”, började Charlotte.
”Vet ni, nu räcker det verkligen. Kan vi kanske prata om
något annat nu”, avbröt Malin.
”Förlåt”, sa Adele och försökte hitta ett allvar i rösten,
men hon verkade kväva ett skratt och log fortfarande stort. Hon hade faktiskt
väldigt vackra ögon, tänkte Malin innan hon ställde sig upp och meddelade
sällskapet att sängen kallade.
.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar