Sätta segel, del 7 av 15

Den andra morgonen på Saltnäs satte sig Malin upp i sängen med ett ryck. Hon hade drömt om Sadie, att de hade bott tillsammans i lägenheten vid Mariatorget som förut, att hon hade fått varma kramar och mjuka läppar tryckta mot sina egna. Hon rös. Det var den hemskaste dröm hon kunde tänka sig och hon kände sig obehaglig till mods. Ett tryck över bröstet gjorde att hon tyckte att hon inte fick tillräckligt med syre. Charlotte verkade inte ha märkt hennes chockartade uppvaknande för hon snusade lugnt i sin säng. Malin drog åt sig sina kläder och smög ut. Ute på trappen drog hon in djupa andetag av morgonluften. Det kändes genast lite bättre och hjärtat lugnade sig i bröstet. Sedan gick hon ner mot bryggan igen, som hon hade gjort morgonen innan. Nu kände hon sig ännu tröttare än vad hon hade gjort då, som om drömmen hade sugit ur henne all energi. Varifrån kom den? Så sent som kvällen innan hade hon känt sig glad över att hon fått så mycket annat att tänka på, att Sadie liksom hamnat i bakgrunden. Men nu gjorde hon sig påmind igen. Malin suckade. Hur lång tid skulle det ta att få ut alla de här tankarna ur sitt medvetande? De dök upp när hon minst anade det. Gång på gång hade hon tragglat sig igenom samma minnen. Vad hade Sadie egentligen sagt? Vad menade hon? De där irriterande fraserna som inte gick att förstå, hur hon än försökte. Fanns det ens någon mening? Kanske var de bara dåliga ursäkter.

Du är värd bättre än mig. Idiotiskt. Det fick väl Malin själv bestämma, vem hon ville dela sitt liv med? Jag behöver vara själv och få ordning på mitt liv. Det var ju också bara något man sade för att bli av med någon. Var det någon man verkligen älskade skulle man inte behöva vara själv med sina problem, då skulle man ta hjälp av den man älskade för att ta sig igenom dem. Men det var svårt att veta med Sadie. Hon verkade låta sin hjärna bestämma och sätta sitt hjärta i andra hand. Hade hon bara planen klar i huvudet kunde hon köra över sina egna känslor hur många gånger som helst. Inte för att det var något hon verkade må bra av i längden, men det såg hon nog inte själv.  

Gick det att rädda en sådan människa? Hon själv hade varit naiv nog att tro att hennes kärlek skulle kunna rädda Sadie, att allt det andra nog skulle ordna sig om hon bara fick det stödet. Hon hade offrat sig så många gånger, lyssnat, tröstat, undrat var Sadie var, varför hon inte svarade i telefonen, vilka de där människorna var som hon alltid blev bjuden på fest hos när hon inte ville att Malin skulle gå med, undrat om hon gjorde fel i att lita på henne. Och så var det all väntan. Hon hade väntat på att bli insläppt allra längst in, längtat efter de där små stunderna då Sadie låg naken i hennes famn och faktiskt pratade från hjärtat i säkert fem minuter eller så, väntat på att hennes kärlek till slut skulle skapa ro i Sadies oroliga kropp. Hela det år de hade träffats hade hon fortsatt hoppas att det som fanns mellan dem var mer än bara något kemiskt. Till och med efter att de hade gjort slut hade hon någonstans trott att Sadie skulle inse sitt misstag och komma tillbaka. Men det hände aldrig och då var det väl inte så hon kände. Det var väl bara att försöka inse det: det var slut och hon skulle aldrig förstå mysteriet Sadie. Kanske skulle aldrig någon göra det. Och då fick det väl vara så. Under det dryga halvår som hade gått sedan det tog slut hade hon upptäckt en känsla av trötthet. Som kärleksträningsvärk. Hon hade inte insett hur mycket energi hon hade lagt ner på alla tankar och känslor som Sadie ständigt rörde upp. Även om livet kändes tomt var det som att en ro nu började infinna sig i hennes kropp. Hon insåg också att hon inte hade tänkt särskilt mycket på sig själv. Sadie hade tagit så mycket plats i deras förhållande att allting på något vis började kretsa kring henne. Vad var det Charlotte hade sagt när Malin låg och hulkade i hennes soffa? ”Kanske var det lika bra.” Det hade bara känts idiotiskt då, men kanske var det så. Men ont gjorde det ändå.

Hon närmade sig bryggan, men hejdade sig när hon såg att Adele redan satt där. Hon torkade en tår från kinden och fortsatte längs grusvägen som gick ut mot udden och försökte låtsas som om hon inte sett henne. Hon var inte på humör för att prata och dessutom hade ju Adele gjort väldigt klart för henne att hon inte var road av att höra om andras problem utanför arbetstid. Ett litet leende gled ändå över hennes ansikte när hon tänkte på Adele och morgonen innan. Var hon sådär virrig och nervös som terapeut också? Det kunde hon väl knappast vara. Och inte heller sådär kall och stel som i början av middagen. Men under middagens andra hälft, då hade hon varit riktig normal och trevlig. Och när de hälsade första gången, när hon hade det där lugnet över sig, då var det behagligt att vara i hennes närhet. Kanske var det sådan hon var när hon praktiserade sitt yrke. Malin försökte se framför sig hur det vore att sitta i en fåtölj mittemot Adele och tala om sina kärleksproblem. ”Jag har känt mig så tom på sistone”, skulle hon säga och de blå ögonen skulle bekymrat studera henne från den andra stolen innan hon lutade sig framåt och ett leende drog i hennes ena mungipa.

”Kanske jag kan hjälpa dig där”, skulle hon säga, med sin mörka lena röst. Malin skrattade för sig själv. Jag har en helt sjukt fantasi, konstaterade hon. Tur att ingen kan höra mina tankar.

”Malin!” Det var Adele som ropade på henne där hon kom springande nerifrån vägens krök.

 

.