Sätta segel, del 1 av 15

”Seglarläger? Nej, verkligen inte! Vaddå varför? Jag kan inte segla! Därför!” Malin kunde inte hjälpa att hon kände sig måttligt irriterad över Charlottes förslag. Hon ville ha med Malin ut i skärgården en vecka som ledare för ett ungdomsläger. Hon som aldrig ens hade suttit i en segelbåt. Det kändes som att det var något Charlotte drog till med enbart för att hon var orolig att Malin skulle sitta ensam hemma och bli deprimerad när ingen såg efter henne. Malin suckade och försökte minnas att Charlotte faktiskt bara menade väl.

”Du behöver verkligen inte bekymra dig. Jag mår mycket bättre nu”, försäkrade hon. Det var sant. Numera kunde hon sova om nätterna, äta med någorlunda god aptit och hon använde inte all sin vakna tid åt att fundera över vad som hade gått snett mellan henne och Sadie. Men Charlotte gav sig inte och Malin hade inte väntat sig annat. Det skulle bli roligt, sa hon. De skulle träffa nya människor och barnen som kom dit var helt underbara. Hur hon nu kunde veta det redan innan, för det var väl inte samma barn som kom varje år.

”Charlotte, ärligt, varför skulle någon vilja ha mig som ledare på en seglarskola när jag inte ens kan bidra med något?” Det kändes som ett väldigt relevant argument, men Charlotte skrattade bara. Det behövde Malin verkligen inte oroa sig för. Seglingen var bara en liten del av allting, sa hon. Den största delen av arbetet bestod av att organisera allting, åka och handla, ordna måltiderna, ta hand om barnen och se till att de hade det bra, se till att alla kom överens, trösta dem när de fick hemlängtan, plåstra om dem när de gjorde illa sig. Där skulle hon ju kunna göra extra stor nytta i och med att hon höll på att utbilda sig till sjuksköterska. Malin suckade och sade att hon skulle tänka på saken. I alla fall var hon ganska säker på att det var så hon hade uttryckt sig, att hon skulle tänka på saken. Charlotte verkade dock ha tolkat det annorlunda, för någon vecka senare ringde hon igen och sa att hon hade clearat saken med lägerledningen och att de hade sagt att hon hemskt gärna fick följa med på den första lägerveckan. Malin trummade med fingrarna mot bordsskivan där hon satt i sitt kök, fortfarande med mobilen i handen, fastän samtalet hade tagit slut för flera minuter sedan.

De senaste månaderna var det som om Charlotte hade levt hennes liv åt henne; sagt åt henne att gå till doktorn och få sömntabletter, sagt åt henne att komma och bo på hennes soffa i några veckor, sagt åt henne att äta, att sätta på tv:n istället för att bara stirra framför sig och tänka på fel saker. Hon uppskattade det förstås, väldigt mycket, men det kändes ändå som att det räckte nu. Nu ville hon bli sin egen igen. Men okej, det här fick vara avslutningen på rehabiliteringsperioden, bestämde hon. Hon skulle bevisa att hon mådde bra och efter seglarlägret skulle Charlotte inte få dalta med henne mer. Hon tittade i almanackan. Det var bara två veckor kvar till det datum Charlotte hade givit henne. Seglarlägret skulle alltså bli det som inledde hennes semester i år. Tanken på att behöva ta hand om andra och dessutom behöva se glad ut var utmattande bara den, men ändå var det på något vis en tröst. Nu hade hon i alla fall något inplanerat, något att göra av sin tid.

 

.