Sätta segel, del 5 av 15

På söndagens morgon vaknade Malin tidigt av att det var ljust i rummet och för en sekund undrade hon var hon befann sig. Sedan mindes hon. Solen visade ingen respekt för den slitna gardinen med sina blekta blåvita rutor i det lilla rummet som Malin och Charlotte hade fått sig tilldelat på den gamla gården. Malin lade kudden över huvudet för att stänga ut ljuset. En stund låg hon där och lyssnade till Charlottes lugna andetag från sängen mittemot. Sedan gav hon upp försöken att somna om. Hon drog åt sig sin mobil från nattduksbordet. 06,22 lyste de vita siffrorna mot henne. Hon gled försiktigt ur sängen och tog sina kläder från stolens armstöd. Sedan nappade hon även åt sig sin nya deckare ur väskan och smög över det knarrande trägolvet så tyst hon kunde. Hon ville inte påbörja något klädombyte på det knakande golvet, för då skulle Charlotte helt säkert vakna. Istället tassade hon ut i korridoren, bara iklädd linne och trosor, och stängde försiktigt dörren bakom sig. Hon skulle gå in på toaletten och klä på sig istället.

 

Vid korridorens slut nådde hon den vita trädörren med guldskylten som visade en dam i krinolin, men till hennes besvikelse visade markeringen upptaget. Nu spolade någon därinne. Hon vaknade plötsligt till ur sitt halvsovande tillstånd och insåg att hon inte kände sig helt bekväm med att visa sig i trosorna för en främmande människa. Vad skulle hon göra? Börja klä på sig? Hon såg nedåt korridoren och bestämde sig för att istället fly ut genom ytterdörren. Hon vände och försökte att med snabba och ändå lätta steg avverka de femton metrarna över brädgolvet. Medan hon drog upp ytterdörren hörde hon hur toalettdörren öppnades, men hon vände sig inte om utan smet bara snabbt ut och sprang nerför den lilla stentrappan, ut på gräset och in på stigen mellan hasselbuskarna. Hade någon sett henne? Kanske, men det spelade väl ingen större roll. Hon var åtminstone inte naken och toalettbesökaren hade väl bara sett någons rygg försvinna ut. Hon såg sig om på stigen. Ingen syntes till. Sedan drog hon snabbt på sig sina shorts, huvtröjan och skorna som hon burit på och följde stigen ner mot bryggan.

Det verkade bli en varm dag. Himlen var alldeles blå och solen värmde redan lite på hennes bara ben när hon tog sig fram genom det fuktiga gräset. Vattnet låg alldeles blankt runt cementklossen som utgjorde öns ångbåtsbrygga och den lilla träbryggan som löpte längs dess högra kant. Malin slog sig ner på träbryggan och lutade ryggen mot cementblocket. Framför henne låg fjärden tom sånär på några små fåglar som guppade på vattnet. Hon kände igen dem för pappa hade lärt henne alla fåglarnas namn när hon var liten, men hon hade glömt det mesta och det störde henne. Ejder? Hon hörde fotsteg i gruset och vände sig om. Det var Adele som kom gående ut på kajen.

”Godmorgon”, hälsade hon glatt.

”Godmorgon”, svarade Malin. ”Kunde inte du heller sova?”

”Jodå. Men jag är ganska morgonpigg”, sa Adele och slog sig ner bredvid henne på bryggan.

”Inte jag." Hon gäspade. ”Jag skulle ha tagit med en sovmask. Jag kan inte sova om det inte är riktigt mörkt i rummet.”

”Mhm. Men oroa dig inte. Efter några dagar med barnen somnar du säkert ändå.” Adele log och gav henne en menande blick.

”Tack. Det låter betryggande. Har du varit ledare här förut?”

”Ja, en gång. En vecka för två år sedan var jag här sist. Förra året passade det inte så bra, men nu hade jag en ledig vecka så jag kollade med Olof om de behövde mig.”

”Och det gjorde de förstås. De har ju till och med tagit sig an mig, som inte ens kan segla!”

”Är det sant? Men jag fick känslan av att du har varit en hel del i skärgården?”

”Det har jag. Alla mina sommarlov. Men min familj hade bara motorbåt.”

”Jag förstår. Men då har du ett gyllene tillfälle att lära dig nu då!”

”Tror du? Ja, vi får väl se. Det lät som att det skulle bli en hel del annat att göra också. Du, Adele, jag uppfattade aldrig vad det är du gör...”

”Du menar att jag aldrig berättade vad det är jag gör.” Adele skrattade, men harklade sig sedan. ”Förlåt, jag är psykoterapeut.”

”Jaha...” Malin bet sig i läppen medan Adele verkade granska hennes reaktion som om hon väntade på att någon polett skulle trilla ner, men Malin kunde inte förstå varför det skulle vara så kontroversiellt att arbeta som terapeut. ”Så... Menar du att du brukar undvika att berätta det för människor? För att...?”

 

 ”Äh..” Adele skruvade lite på sig. ”Det kanske är dumt. Jag har bara en känsla av att människor blir lite annorlunda när de får veta det. Antingen slutar de prata med mig. Det är som att de tror att jag ska avslöja att det är något fel på dem om jag lär känna dem... Jag vet inte. Eller så blir det tvärtom, att de känner att de måste dela vartenda problem som de, eller en vän till dem någonsin har haft.”

”Åh..” Malin nickade. ”Okej, du behöver inte oroa dig för mig i alla fall. Jag lovar att inte dra några som helst problem för dig. Varken mina eller andras.”

”Jag vet”, sa Adele mjukt. Hon drog upp sina knän mot magen och lade armarna om dem medan hon tittade ut över fjärden. Malin rynkade frågande på ögonbrynen även åt den kommentaren och Adele skakade på huvudet och såg med ens väldigt generad ut.

”Alltså.. det jag menar är.. Du verkar inte alls vara den typen, som ältar dina problem för människor. Du verkar väldigt trevlig.” Malin skrattade.

”Tack då...”

”Gud, förlåt. Jag är inte lite virrig för tillfället. Vad ska du tro om mig?” Adele gömde ansiktet i händerna och Malin slogs av hur mycket mjukare och öppnare hennes framtoning var nu jämfört med dagen innan, när hon hade marscherat iväg från baracken och sedan tigit halva middagen. Kanske hade Charlotte rätt. Kanske hade hon bara reagerat på det där med barnhemmet. Hade hon varit med om något jobbigt när hon var liten? Malin var nyfiken, men det kändes dumt att ta upp det igen, om Adele reagerade så starkt på det. I alla fall inte förrän de lärt känna varandra bättre.

”Ingen fara. Jag är lite trött själv”, sa hon istället och utan att hon själv riktigt märkte att det hände drog hon tröstande handen över Adeles rygg. När hon insåg att det inte var något hon brukade göra med någon hon just träffat drog hon snabbt åt sig handen igen. Hon tyckte själv inte om när främmande människor kom för nära henne. För en stund hade hon glömt bort att Adele faktiskt var en främling. Fastän Adele uppträdde väldigt märkligt var det något med henne som gav Malin en känsla av trygghet. Hade Adele rätt ändå, att hennes yrke påverkade människors uppfattning om henne? Men Malin ville inte tro att det skulle spela någon roll. Istället var det en insikt som smög sig på, att Adele faktiskt var rätt söt ändå, nu när hon började öppna sig lite, även om hon verkade tankspridd. Malins tankar avbröts när Adele plötsligt tittade upp och log mot henne.

”Jag kan lära dig om du vill?” Hon nickade ut mot fjärden.

”Vaddå? Menar du.. Att segla?” Adele nickade långsamt och såg road ut.

”Segla var det jag tänkte på.” Malin svalde. Vad var det som hände? De där blå ögonen såg ut att ha kommit mycket närmare henne och något i Adeles röst hade ändrats och liksom fått en innerlighet och en förtrolig ton, som om... Flörtade hon med henne?

”Jaa, jag... Visst. Om vi hinner?” Hon försökte låta avspänd, men hon kände sig nervös nu. Det här var inte vad hon hade väntat sig. Kanske kände Adele av det, för hon lutade sig lite tillbaka igen och den där elektriska stämningen som Malin tyckte sig ha uppfattat var borta, lika fort som den kommit.

”Det gör vi”, sa Adele kort och vände bort huvudet innan hon såg på Malin igen. ”Förlåt, du kanske tycker att jag tränger mig på? Vill du ens lära dig segla? Jag bara... Det är min svaghet här i livet, att jag alltid bara säger vad jag tänker direkt när det dyker upp, så jag bryter förmodligen sociala regler till höger och vänster varenda dag utan att märka det. Det är alltså helt okej om du inte vill segla. Jag tar inte illa upp eller så. Det var bara en idé jag fick...” Hon avbröt sitt nervösa pladder när hon märkte att Malin skrattade.

”Jag tycker du verkar väldigt trevlig också. Och du får hemskt gärna lära mig segla. Jag har faktiskt tänkt på det länge, att det vore roligt att prova.”

”Okej, då säger vi det”. Adele nickade nöjt och blickade ut mot fjärden igen.

.