Sätta segel, del 6 av 15

Bussen tutade när den stannade nedanför gårdens uppfart och de sprang alla ner för att möta den. Ut genom rutorna tittade tioåriga barnansikten. Malin läste förväntan, men också nervositet i deras ögon. Hon kände med ens att hon ville beskydda dem, trösta dem, få dem att känna sig trygga i sin nya omgivning. Hon mötte Charlottes blick och såg att hon tänkte likadant. Nu öppnades dörrarna och barnen klättrade nerför bussens trappsteg med sina ryggsäckar och påsar.

”Samlas här! Vi samlas alla här”, ropade Olof som stod på en gräsplätt några meter bort. Malin tog upp sin lista ur fickan och vecklade upp den, medan Olof försökte få allas uppmärksamhet.

”Välkomna hit till Saltnäs! Innan vi äter middag ska ni alla få se var ni ska bo och så ska ni få packa upp och göra er hemmastadda. Ni kommer att bo i barackerna däruppe på kullen, och varje våning kommer att ha sin egen ledare. Ledarna kommer att ropa upp era namn och så följer ni med er ledare till baracken.” Martin fick börja med att ropa upp de namn han hade på sin lista, därefter fick Charlotte, Björn och Adele ropa upp sina barn. En efter en försvann ledarna upp mot barackerna med en liten grupp barn efter sig, släpande på sina ryggsäckar och sportbagar. Sedan blev det Malins tur.

”Hej! Jag heter Malin och de barn som får komma med mig till barack tre heter.. Adam, Lina, Cordelia, Osman, Lisa, Ali, Maximilian och Alice!” En liten grupp av barn stod nu framför henne och hon insåg med ens att hon tyckte det här var jätteroligt. ”Okej, gruppen! Vad roligt att ni är här! Då går vi upp och kollar var ni ska bo! Oj, Lisa, vilken stor väska du har. Kan jag hjälpa dig att bära den?” En liten blond flicka med två tofsar släpade fram sin stora bag till Malin. Axelremmen var alldeles för lång och hon kunde knappt hålla upp väskan över marken. När hon blivit av med sin börda såg hon med ens gladare ut och hon slöt upp vid Malins sida när hon tog täten upp mot barackerna. Barnen såg sig nyfiket omkring när de gick in genom porten och tog sig till slutet av korridoren. 

”Då ska vi se. Här har vi killarnas rum. Det är bäddat i era sängar och ni har varsin garderob här som ni kan packa upp era kläder i. Ali lufsade in i rummet och satte sig i en av nederslafarna.

”Kan jag sova här?”, undrade han.

”Javisst, kan du det. Var vill ni andra sova? I över- eller underslafen?”

”Över över”, ropade Osman och Adam.

”Spelar ingen roll, jag kan ta under”, sa Maximilian och slängde sin väska på den andra underslafen.

”Han är bara lite sur för att han inte fick ta med sina dataspel”, hörde Malin en viskande röst bredvid sig. Det var Alice. Hon tittade på sin lista igen. Alice Davidsson, Maximilian Davidsson.

”Är ni syskon?” Alice nickade.

”Tvillingar. Fast det ser man inte. Var ska vi sova?” Malin skrattade.

”I rummet här precis bredvid! Vi kan gå dit nu.” Tjejerna, som tidigare släntrat lite blygt efter Malin på stigen, såg nu glada och ivriga ut när de sprang genom korridoren till nästa rum så att golvbrädorna gnisslade och fjädrade under deras fötter.

.