Sätta segel, del 2 av 15

Så många de var. Fyra män och sex kvinnor kunde hon räkna till när de främmande människorna en efter en slog sig ner runt ett av borden i matsalen. Plus Olof då, ledaren från kommunen, en tunnhårig man som dock inte verkade vara äldre än fyrtio. Han såg väldigt snäll och robust ut, tyckte Malin.

”Sätt er, sätt er”, sa han och slog ut med armen i en gest mot bordet. ”Ta lite kaffe och sockerkaka. Välkomna hit ska ni vara! Jag är väldigt glad och tacksam att ni valt att offra en vecka av er semester för att låta några storstadsungar få komma ut i naturen och lära sig lite om segling! Det kan tyckas som att det inte är någon stor sak, men för många av de här ungarna är det faktiskt mycket mer än de brukar få och något de kommer att minnas hela livet.” Malin kände sig nästan lite skamsen, som om hon vore där av helt fel anledning. Hon tänkte tillbaka på hur det hade varit när hon själv var liten. Hon hade spenderat alla sina sommarlov på familjens landställe i skärgården, men många av de andra barnen i hennes klass hade varit kvar i stan hela tiden. Det verkade tråkigt. Varmt och svettigt och bara asfalt överallt. Hon sneglade åt höger, mot Charlotte. Hon passade verkligen in här. Hon älskade segling och hon älskade barn. Det var konstigt egentligen, att hon och Calle inte fått några egna barn än, men kanske försökte de. Eller ville de vänta tills de hade kommit längre i sina karriärer? Malin hade inte vågat fråga, men det kändes som att de båda två arbetade mycket och hade höga ambitioner. Hon lät blicken vandra runt bordet. Hon undrade om alla dessa människor kunde segla. Förmodligen kunde de det, eftersom de var här.

”I morgon klockan 15 kommer bussen”, fortsatte Olofs röst och Malin noterade detta. Nu var det lördag, klockan var 13 och de skulle tydligen ägna helgen åt att förbereda allting inför barnens ankomst. ”Martin och jag”, Olof höll nu ut sin högra handflata mot en lång kille i trettioårsåldern med rakat huvud och skäggstubb som satt mittemot Malin vid bordet, ”…har varit här redan förra helgen och kollat att utrustningen är okej och vi har kompletterat med det som behövs. Vi har även kollat att barackerna är i gott skick. Vi behöver dock snygga till lite, dammsuga och bädda alla sängar. Och sedan är det maten förstås! Sigrid här har varit matansvarig i tio år nu, så vi är i trygga händer.” Han vände sig nu till en kvinna i ljust lockigt hår som såg ut att vara i sextioårsåldern och hon log stort. ”Ja, får jag bara några hjälpsamma händer att sätta i arbete så ska vi nog klara oss fint även i år. Och så någon med körkort som kan hjälpa mig att handla!” Malin kände att det fanns en stämning av förväntan runt bordet och alla verkade ivriga att komma igång. Olof granskade dem alla som om han ville se vad de kunde duga till och tittade på sin lista. ”Då ska vi se… Martin, kan du och Björn tänka er att köra Sigrid till affären och hjälpa till att bära? Vi behöver göra en hel del inköp. Fint. Och om övriga då kunde hjälpa till med städning och bäddning i barackerna, samt rengöring av köket?”

När de kom ut på verandan passade de på att hälsa på varandra. Händer sträcktes fram och namnen var alldeles för många för att Malin skulle hinna lägga dem alla på minnet. Hon fick alltid samma problem när hon var tvungen att hälsa på många människor samtidigt. Men hon log och nickade medan hon försökte göra sitt bästa för att några namn skulle fastna. Björn skulle hon minnas, för han såg ut som en björn. Stor och lufsig och skäggig. Martin skulle hon minnas, för han hade redan blivit presenterad inne vid bordet, och så såg det roligt ut att han hade så mycket hår i ansiktet men så lite på huvudet. Sedan var det en blond tjej som såg glad ut och hette Åsa, eller Åse? Hon hann inte riktigt uppfatta det. Sedan kom en kvinna som hade ett fast svalt handslag och en aura av lugn omkring sig. Under den tiondelen av en sekund som deras blickar möttes tog Malin in ett ansikte med långt brunt hår och blå ögon och hon tyckte till och med att lite av det där lugnet verkade rinna över på henne. Hon lyckades komma ihåg hennes namn också. Hon hette Adele. Ovanliga namn tyckte Malin om. Alla Martin och Jonas och Niklas flöt mest ihop till en grå massa.  Efter den snabba presentationen verkade den korta pausen för social samvaro vara över. De frivilliga lägerledarna försvann kvickt iväg åt olika håll och Malin kände att hon väl fick lära sig resten av namnen senare.

”Kom, vi börjar med att hämta alla lakan i Olofs bil”. Malin snurrade runt. Var det bara hon själv som var extra trög, eller hände allting väldigt snabbt på det här stället? Charlotte vinkade henne till sig och de gick längs grusvägen och bort till gårdens infart där bilarna stod parkerade. ”Känns allt okej”, undrade Charlotte.

”Absolut”, sa Malin. Bakom dem gick Adele och Åsa eller Åse och pratade om något. Segling lät det som. Gräset luktade gott, fåglarna sjöng och solen värmde hennes bara ben. Äntligen lite ro som tog sig ända in till själen. Kanske kunde det här bli en bra vecka ändå.

 

.