Sommartecken hos Fem Flator

Angelica bläddrar i resekataloger, Emma har målat tånaglarna rosa, Nisse hänger på uteserveringar, Andie har hoppat på en skärgårdsbåt och Skorpan skriver en somrig novell till ICA-kurirens novellpristävling. Allt är som det ska. Nu kan sommaren börja!

Vad vill du se på bloggen?

Ni har kanske märkt att vi haft problem med kommentarsfältet på bloggen, men nu har Nisse tagit sig en dust med inställningarna så nu ska det fungera igen!

Samtidigt tänkte vi passa på att fråga vad ni vill se mer av här på bloggen. Vi är tacksamma för alla tips och önskningar!

/5

Showgirls sitcom

Tack för nomineringen, men...

Fem flator fick ett e-mail av tävlingen "Årets blok" där de skrev att vår blogg blivit nominerad och att om vi ville vara med så skulle vi välja ut våra bästa inlägg och publicera dem i bokform på Vulkans hemsida.

Vi spanade in tävlingen och det kändes som att den är till för "vanliga" bloggar där människor skriver om sina liv. Eftersom vi mest publicerar noveller och film på vår blogg väljer vi att inte delta. Men vi tackar och bockar för nomineringen. Förmodligen kommer Skorpan ändå att samla novellerna i bokform lite längre fram. När hur och var är inte bestämt än och har ni några tips så får ni gärna höra av er!

(No, it isn´t!)

Övar på att sluta längta

Något fick mig att se det vackra i dig
Du sa att du ville ge det till mig
Jag ville ha det och jag ville ge dig något vackert tillbaka

Jag gav och jag väntade
Jag trodde på dig
Jag hoppades på dig
Tills bilden rasade

Nu övar jag på att sluta längta

Pyrets miljoner, Sista delen

”Vad har hänt”, undrade Kim. ”Miriam kom springande härifrån och det verkade som hon grät?” Pyret såg olycklig ut.
”Jag vet inte riktigt. Först skällde hon på mig och sen bad hon om ursäkt. Och sen försökte hon kyssa mig.” Kim frös till.
”Kysste hon dig?”
”Nej, alltså, hon försökte” sa Pyret. ”Och när jag inte ville blev hon arg och sprang iväg.” Kim såg sammanbiten ut.
”Känner du något för henne fortfarande”, undrade hon.
”Men.. nej! Jag känner ingenting för henne. Det är säkert, Kim.” Kim sa ingenting men gick ut i köket och satte sig vid bordet. Pyret gick efter henne och kände sig alldeles förtvivlad. Hon satte sig på stolen på andra sidan bordet.
”Kim, tror du inte på mig?” Kim tittade upp.
”Vad gjorde hon här? Jag blev orolig.”
”Jag tror hon ångrar sig. Jag tycker lite synd om henne.” Kim skakade på huvudet.
”Du ska inte tycka synd om henne. Hon har alltid bara kört med dig.”
”Jo, jag vet”, mumlade Pyret.
”Byggfirman ringde. De kan inte börja med restaurangen förrän om en månad”, sa Kim. Pyret såg på henne. Hon verkade fortfarande spänd.
”Åk iväg med mig”, sa Pyret. Kim såg frågande ut men log lite.
”Vad menar du?”
”Vi har en månad”, sa Pyret och tog Kims hand i sin. ”Vi kan åka vart vi vill. Investeraren betalar.” Kim skakade frågande på huvudet, som hon gjorde varje gång hon inte förstod Pyrets tankegångar. ”Jag vill ingå ett avtal med dig”, sa Pyret.
”Så romantiskt”, sa Kim och log. Pyret skrattade.
”Såhär är det: Jag har inte och har aldrig haft några 98 miljoner.”
”Jaså. Hur ska vi då kunna betala räkningarna”, log Kim.
”Det är Investeraren som betalar räkningarna”, sa Pyret. ”Han har satsat pengar i vår restaurang och han kommer att satsa pengar i allt vi behöver.
”Är det här ditt sätt att försöka komma undan att äga så mycket pengar”, skrattade Kim.
”Jo.” Pyret skruvade generad på sig. ”Men jag menar allvar Kim. Du måste hjälpa mig. Jag vill verkligen inte vara själv med miljonerna.”
”Jag vet”, sa Kim mjukt och smekte hennes hand.
”Och jag vill inte att jag ska ha dem och att du inte ska ha dem. Och jag vill inte att de ska förstöra något för oss.” Kim nickade.
”Jag förstår vad du menar”, sa hon. Pyret kramade tacksamt hennes hand och log.
”Så…”, fortsatte Kim. ”Investeraren har alltså satsat pengar i vår restaurang och nu vill han satsa pengar på vår semester. Vart vill du åka Pyris? Jag har hört att Thailand ska vara fint.”

Pyrets miljoner, Del 12

Pyret tyckte inte om att ha 98 miljoner. Hon tyckte om att hennes och Kims drömmar kunde uppfyllas och att hon inte behövde oroa sig för hur hon skulle ha råd med hyran, men hon tyckte inte om ansvaret och hon tyckte inte om tanken på att andra människor skulle få reda på att hon hade 98 miljoner. Något som också kändes jobbigt var att pengarna bara var hennes och inte Kims. Hon ville inte att Kim skulle behöva fråga henne om vad de skulle köpa in till restaurangen. Hon ville att hon och Kim skulle vara på samma nivå. Annars skulle allt bara bli förstört.

Pyret hade slutat jobba för två dagar sen. Plötsligt hade hon fått tid att tänka. Ju mer hon tänkte, desto klarare blev det: Det vore mycket enklare om en annan person hade pengarna. En okänd investerare hade satsat pengar i deras restaurang. Någon person inom restaurangbranschen kanske, som trodde på Kim. På det viset skulle Pyret aldrig behöva erkänna att det var hennes pengar. Hon gillade tanken. Kanske kunde investeraren pytsa in x antal miljoner i restaurangen och sen kunde Kim springa iväg och handla kök för dem som hon ville.

På eftermiddagen hade Kim och hon stämt möte med en expert på nyföretagande. Han skulle berätta allt de behövde veta; vilka blanketter som skulle fyllas i och skickas iväg, hur man ansökte om olika tillstånd, vilka regler som gällde. Det verkade vara en djungel. Pyret hade redan bestämt sig för att anställa någon som fick hålla reda på den där delen med siffrorna, för det var inte hennes starka sida.

Kim jobbade sin sista dag hos Marko, men slutade redan klockan två. När det ringde på dörren kikade Pyret upp mot klockan. Den var bara fem i två. Kim hade väl fått sluta tidigare tänkte Pyret. Hon öppnade dörren och tänkte just börja berätta för Kim om sina nya planer när hon märkte att det var Miriam som stod utanför.
”Åh..”, mumlade Pyret. Miriam steg genast in i hallen och stängde dörren.
”Vafan pratar du skit om mig för”, gastade hon argt.
”Va? Jag pratar inte skit om dig. Men du pratar tydligen skit om mig.” Miriam verkade ignorera hennes svar.
”Och varifrån kommer ryktet att jag lämnat dig för Erika?”
”Det sa jag inte. Jag sa att du lämnade mig och flyttade in hos Erika. Jag var tvungen att försvara mig eftersom du tydligen hade sagt att jag varit otrogen mot dig. Det är ett jävla skitsnack och det vet du!” Miriam hajade till när Pyret höjde rösten.
”Jag känner inte igen dig”, mumlade hon.
”Jag har fått nog av att du trampar på mig jämt”, mumlade Pyret tillbaka.
”Förlåt”, sa Miriam. Pyret tittade på henne som om hon hade hört fel. Miriam tittade ner i marken. ”Förlåt”, sa hon igen. ”Jag var rädd.” Pyret rynkade pannan.
”För mig? Det är väl aldrig nån som rädd för mig.”
”För att jag tyckte för mycket om dig", sa Miriam. Pyret kom inte på något att svara. Miriam lutade sig fram och kysste hennes läppar.
”Nej”, sa Pyret snabbt och sköt bort henne.
”Du är en sån jävla bitch”, skrek Miriam. Hon rusade ut och slängde igen dörren efter sig. Pyret kände sig plötsligt både taskig och ledsen. När dörren öppnades igen stod Kim där.

Minnena av dig

Jag har minnen under huden
De bleknar och försvinner
Medan solen bränner och livet sköljer bort dem
Men minnena av dig ligger som glasbitar längs min ryggrad
De sticker mig när jag kommer för nära
De tänker aldrig försvinna

Women only loos

Pyrets miljoner, Del 11

Pyret svängde in på en tvärgata till huvudgatan där hon skulle möta upp Kim och ägaren utanför lokalen. Hon såg att Kim redan stod med händerna mot fönsterrutan för att försöka få en skymt av hur det såg ut därinne. Hon sken upp när hon fick syn på Pyret.
”Åh Pyris, det ser faktiskt riktigt bra ut därinne. Det är stort! Massor av yta för dig att jobba med. Kom och titta!” Hon drog Pyret intill sig och lade armen om hennes midja. De tittade in i den skumma lokalen.
”Ja, det är fint att det är så högt i tak. Lite mörkt och sjaskigt är det förstås, men det går ju att fixa”, sa Pyret.
”Jag är så nyfiken på hur köket ser ut”, sa Kim. ”Åh, nu kommer Anton!” En kille i jeans och huvtröja dök upp runt hörnet och vinkade åt dem.
”Hej Kim, hej Pyret”, hälsade Anton och log. ”Jag ser att ni har bråttom in.” Han fiskade upp nycklarna ur fickan och öppnade dörren. De gick in och såg sig omkring. ”Det är lite dammigt”, sa Anton. ”Det har inte varit nån här sen mamma och pappa bestämde sig för att slå igen för ett halvår sen.” Pyret försökte att se lokalen så som hon själv ville ha den. Det skulle finnas plats för minst 20 bord framme vid fönstren och längre in skulle de kunna ha en riktigt snygg och lyxig bar. Resten av utrymmet ville hon använda till ett litet dansgolv som kunde omvandlas till en scen där liveband kunde spela. De hade visserligen bestämt sig för att börja som en lite lyxigare lunchrestaurang, men Pyret hoppades att de i framtiden skulle kunna ha tjejklubbar där nån dag i veckan. Kim hade försvunnit in i köket och Pyret och Anton följde efter henne in dit.
”Vad tycker du”, undrade Pyret.
”Jo… Jag tycker om att det är så stort. Men det behöver nog fräschas upp en hel del. Och utrustningen ser ut att vara från 1800-talet.”
”Men det kan vi ju fixa till, om du tror att det har potential”, sa Pyret.
”Jag vet att det är mycket jobb”, sa Anton. ”Men ni kan få det för ett riktigt bra pris. Mamma och pappa vill mest bara bli av med det.” Pyret och Kim såg på varandra och log. Pyret nickade.
”Jag tror vi har hittat vår restaurang.”

Pyrets miljoner, Del 10

Pyret funderade på hur det hade blivit såhär. Hon hade inte tänkt att Miriam alls skulle få reda på det där med restaurangen, men nu när hon kom och frågade var Pyret tvungen att hitta några svar. Hon tyckte egentligen inte om att ljuga, men det var ändå rätt nära sanningen att hon skulle jobba på Kims restaurang för det var faktiskt så restaurangen skulle heta. Sedan hade Miriam dragit sina egna slutsatser.

Pyret fortsatte gå längs stranden när hon hörde att någon ropade hennes namn. Hon tittade upp över stenmuren mot restaurang Solbaren och fick se några tjejer sitta vid ett av borden och vinka åt henne. Hon kände igen dem som vänner till Kims ex Johanna. Christin och Evelyn hette de och Miriam och hon brukade ofta springa på dem när de var ute och dansade.
”Pyret! Kom hit och sätt dig lite”, sa Christin. Pyret sköt upp den vita trägrinden och gick uppför den lilla trappan upp till grusplanen där det som vanligt satt fullt med folk vid de bruna träborden. Christin viftade just till sig servitören och beställde in en ny omgång öl åt dem. Sedan gav hon Pyret en kram och makade in sig på träbänken för att Pyret skulle få plats.
”Så du överlevde i alla fall”, flinade Christin. ”Vi såg Miriam komma gående åt andra hållet och sen strax därefter kom du åt det här hållet så vi förstod att ni måste ha mötts. Vi tyckte det var sån himla otur att ni möttes bakom stenmuren så att vi missade all action!” Pyret skrattade. Christin och Evelyn hade alltid koll på allt skvaller och nu hade hon tydligen själv blivit en del av det.
”Det blev nog inte så mycket action är jag rädd”, log hon.
”Inte?” Christin fällde upp solglasögonen i pannan. ”Hon verkade väldigt arg när hon gick förbi här nyss. Vet du att hon försöker snacka skit om dig och Kim? Problemet är bara att hon alltid snackar skit om folk så det är ingen som tror på henne längre.” Christin flinade och visade sina spretiga tänder.
”Jag tycker faktiskt att hon verkar rejält sårad”, sa Evelyn. ”Kanske hon börjar inse att hon gjort bort sig rejält den här gången. Jag tycker inte hon verkar bry sig värst annars. Bra att du lämnade henne i alla fall. Hon verkar inte ha koll på vad som är upp och ner på den egna personen.”
”Det är faktiskt väldigt sant”, sa Pyret.
”Så vad hände”, undrade Christin nyfiket. ”Föll du för Kim och lämnade Miriam? Miriam verkar tro att du har haft ihop det med Kim bakom hennes rygg. I alla fall sa hon det…” Pyret skakade på huvudet.
”Det var Miriam som lämnade mig. Hon flyttade in hos Erika, men sen ångrade hon sig och ville komma tillbaka. Men då hade jag fått nog.” Christin och Evelyn såg på varandra med exalterade blickar. Pyret insåg att hon just hade försett dem med ett nytt saftigt skvaller som de förmodligen skulle dra för nästa flata som råkade passera förbi på stranden.
”Men.. är du inte ihop med Kim då?”, undrade Evelyn. Pyret log.
”Jo, jag är ihop med Kim.” Hon reste sig från bordet. ”Jag måste vidare nu.”

En liten paus

Skorpan har blivit tvungen att resa bort och hälsar att hon inte hinner skriva på novellen på några dagar. Nisse erbjöd sig visserligen att skriva fortsättningen, men blev nedröstad eftersom vi alla misstänkte att det skulle bli något i stil med: "Å så hade rom sex å sen va rom jävlit lyckliga i alla sina dar. SLUT."

Vi ber om ursäkt för detta tillfälliga avbrott i underhållningen, men vi är snart tillbaka! ; )

Pyrets miljoner, Del 9

Pyret var ute på en långpromenad i solen när Miriam kom gående längs vattnet. Pyret log för sig själv. Hon kände sig så hel och lycklig. Miriam kunde inte komma åt henne vad hon än sa.
”Hej, hur mår du?, sa Pyret.
”Jodå. Jag hörde att du har sagt upp dig på jobbet. Varför då?”, undrade Miriam. Pyret spärrade upp ögonen. Hon hade varit inne hos chefen bara två dagar tidigare.
”Hur visste du om det?”
”Jag träffade på din kompis Esme när jag var ute i fredags”, sa Miriam och hånlog. Pyret skakade på huvudet. Esme var riktigt sur på henne för det där med Kim. Hon sa inte ett ord på jobbet och skickade hatiska blickar varje gång hon och Pyret var tvungna att hjälpas åt med något.
”Jaha. Jo, jag har sagt upp mig”, sa Pyret kort.
”Var det så smart? Det finns ju inga jobb nu.” Pyret log. I alla fall hade inte Miriam något jobb, men hon tvivlade på om det var samma sak som att det inte fanns några jobb.
”Jo, men jag har ett nytt jobb”, sa Pyret.
”Jaha. Var är det då?” Miriam försökte låta obrydd men Pyret visste att hon var nyfiken. Miriam hade alltid velat ha stenkoll på alla omkring sig.
”Jag ska börja jobba på en restaurang”, sa Pyret.
”Restaurang?” Miriam rynkade pannan. ”Hur kunde du få jobb där? Du har väl aldrig jobbat med nåt sånt. Vad är det för restaurang?”
”Det är Kims restaurang”, sa Pyret och log.
”Jaha.” Miriam suckade. ”Du har alltså knullat dig in.” Pyret gapade. ”Men förvänta dig inte för mycket”, fortsatte Miriam. ”Jag har hört att de kör ordentligt med folk och det är inte din tjej som bestämmer där.” Med de orden vände Miriam ryggen mot henne och gick vidare längs stranden.

Pyrets miljoner, Del 8

”Inte från dig, Kim. Dig behöver jag aldrig ta en paus ifrån. Förlåt.”
”Äsch..” mumlade Kim generad. Pyret kunde inte låta bli att stryka hennes axel. Kim drog henne intill sig och kramade om henne igen. Det var en mjukare kram än den första och Pyret lutade huvudet mot Kims axel och smekte handen långsamt över hennes rygg.
”Pyret…”, sa Kim mjukt.
”Mm?” Pyret tittade upp och mötte Kims blick. Kim öppnade munnen för att säga något men ångrade sig och strök Pyrets lugg bakom hennes öra.
”Pyret.. du är så fin.” Pyret drog efter andan och log stort. Kim log lika stort tillbaka. Hon lutade sig fram och Pyret mötte hennes läppar.

Det var en underbar kyss. Pyret drog Kim så nära intill sig som hon bara kunde och njöt av hennes läppar och hennes tunga. Hon ville inte släppa Kim och Kim verkade inte kunna få nog av henne heller. Pyret visste inte hur länge de stod i hennes hall. Allt omkring henne verkade försvinna och energin strömmade genom hennes kropp. Kim flämtade till och Pyret släppta taget om henne. De såg på varandra och behövde inte säga någonting mer.

De hade legat på Pyrets säng många gånger och tittat på film. Pyret kunde inte förstå hur hon hade kunnat ligga där så avslappnad bredvid Kim. Nu satt de på sängkanten och kysstes och Pyret smekte av Kim hennes linne innan deras läppar möttes igen. Kim hade så vackra bröst och Pyret hade velat känna dem längre, men Kim drog av hennes t-shirt och tryckte varsamt ner henne på sängen. Hon lade sig ovanpå henne och kysste hennes hals. Pyret njöt av att känna hennes tyngd mot sig. Kims händer fumlade med hennes byxknapp. Pyret rullade över henne så att hon hamnade överst. Hon höll fast Kims händer ovanför hennes huvud och kysste hennes bröst. Kim drog djupt efter andan.

Det hade blivit mörkt utanför, men det var varmt i sovrummet där Pyret smekte Kims nakna kropp och fick elektriska stötar av hennes rysningar, hennes djupa andetag och av de där underbara ljuden av upphetsning. De var som en blandning av njutning och kärlek, så oförställt och så utlämnande, så nära Kim som någon kunde komma.
”Jag har längtat efter dig så länge”, viskade Kim med slutna ögon.

Pyrets miljoner, Del 7

Pyret hade inte lust att umgås med någon. I en vecka efter Miriams besök gjorde hon inget annat än att gå till jobbet och sen hem igen. Det kom sms och hon såg missade samtal på mobilen, men hon orkade inte svara. Efter några dagar tog batteriet i telefonen slut och det blev lugnt och tyst. Hon behövde vara i fred. Hon behövde smälta Miriam, få henne ur systemet.

På fredagkvällen låg hon i soffan och tittade på film när det ringde på dörren. Hon stängde av filmen och satt tyst och tvekade. Då ropade Kims röst genom brevlådan: ”Pyris! Är du där?” Pyret log lättad och gick bort till dörren. Hon kikade ut genom titthålet och såg hur Kim stod med armarna i kors och spände blicken i titthålet därute. Hon skrattade. Att se Kim gjorde henne alltid på gott humör.

”Är du okej Pyris?”, undrade Kim. ”Du svarar inte på telefonen så jag blev lite orolig.”
”Förlåt”, sa Pyret förläget. ”Jag har inte varit på så bra humör.”
”Åh…”
”Men kom in.”
”Nej, om du vill vara i fred…”, började Kim.
”Nej, jag vill inte vara ifred. Snälla kom in. Jag har saknat dig.” Pyret tog Kims hand och drog in henne i hallen. Kim log.
”Jag har saknat dig med.” Kim ställde ifrån sig väskan och gav Pyret en lång hård kram. Sedan tog hon av sig skorna och torkade snabbt bort en tår ur ögonvrån.
”Men Kim… Gråter du?” Pyret strök orolig hennes arm.
”Nej.. Det är så dumt… Det är inget. Jag fick för mig en massa dumma saker.”
”Vaddå för saker?”
”Jag vet inte.. att Miriam kanske hade kommit tillbaka och att du inte ville prata med mig för att jag sagt en massa elakt om henne eller nåt…” Pyret skrattade.
”Men Kim.. Jag kommer aldrig ta tillbaka Miriam. Men hon har varit här. Jag sa att jag inte ville träffa henne mer.” Kim spärrade upp ögonen.
”Är det sant? Gjorde du det?” Pyret nickade. Kim tittade misstänksamt på henne.
”Och sen blev du ledsen?”
”Jo…” erkände Pyret motvilligt. ”Men inte för att jag har känslor för henne. Jag känner mig mest lättad. Jag behövde bara en liten paus.”
”Jag förstår”, sa Kim och tittade ner i hallmattan. Pyret kände sig dum. Varför lät orden så fel när de hade lämnat hennes mun? Det sista hon ville var att såra Kim.

Pyrets miljoner, Del 6

Det hade gått två veckor sedan Miriam flyttade ut och till Pyrets förvåning kändes det inte så hemskt som hon hade trott. Hon kände sig lite ensam i sängen på kvällen, men hon ville ändå inte ha Miriam där. Någons armar ville hon känna om sig, men inte Miriams. Hon undrade hur det skulle kännas om Kim låg bakom henne med armen om hennes midja. Det skulle nog kännas bra. Hon skulle känna sig trygg. Med Miriam kände man sig aldrig trygg. Ibland verkade hon bry sig, men nästa sekund blev hon sur för något helt obegripligt. Pyret ville inte ha det så mer. Konstigt nog hade hon inte insett det förrän nu. Framtiden var som ett tomt blad, men en sak fanns. En viktig och bra sak. Hon och Kim skulle öppna en restaurang. Pyret log för sig själv innan hon lade huvudet på kudden och somnade.

Ibland undrade Pyret om Miriam hade ett sjätte sinne som hjälpte henne att avgöra när Pyret mådde för bra och måste tas ned på jorden igen. Det måste vara därför hon ringde på dörren redan nästa morgon. Hon tryckte sina fyra gånger på klockan och Pyret som fortfarande låg kvar i sängen och drog sig grimaserade och kände hur hjärtat hoppade till. Vad skulle hon göra? Låta bli att öppna? Om hon öppnade skulle Miriam börja prata och säga sina fina saker och lura i Pyret att allt skulle bli bra igen. Och om hon inte öppnade? Då skulle Miriam fortsätta ringa på eller börja skrika i brevlådan. Nej, hon måste öppna. Hon tog ett djupt andetag och gick ut i hallen och öppnade dörren. Därutanför stod Miriam och log sitt ”nu är jag snäll”-leende. Pyret svalde.
”Hej”, sa Miriam.
”Hej, vad vill du?”, sa Pyret kort. Miriam höjde på ögonbrynen och såg först lite arg ut, men hon lyckades behärska sig.
”Okej, det blev lite dumt förut. Jag tror vi behövde en liten paus. Men vi hör ihop du och jag. Det vet du” Pyret kände efter. Det kändes bra. Hon kände sig stark. Hon sa inget.
”Jag har saknat dig”, försökte Miriam med sin mjukaste stämma.
”Jag tror det är bäst att vi inte träffas mer”, hörde Pyret sig själv säga. Miriam tappade hakan.
”Va?”, fick hon fram.
”Ja. Jag vill inte träffa dig mer.”
”Menar du allvar?” Miriams gröna ögon blixtrade under hennes korta svarta lugg.
”Ja”, nickade Pyret.
”Vad.. har du träffat någon annan?”, frågade Miriam misstänksamt.
”Nej. Jag vill bara inte träffa dig mer.” Med de orden stängde Pyret dörren och låste om sig. Sedan gick hon tillbaka till sängen. Hon andades snabbt och tittade mot dörren. Hon förväntade sig nästan att Miriam skulle börja banka på den eller skrika elaka saker, men det var tyst. Pyret kröp ihop i sängen och grät.

Pyrets miljoner, Del 5

Det var onsdag eftermiddag och Pyret tittade på klockan. Om fem minuter var hennes pass slut och hon skulle möta Kim vid tunnelbanan. Kim hade ringt på morgonen och behövt tröst. Det var nästan alltid samma orsak till att Kim var på dåligt humör och den orsaken var chefen på restaurangen där hon jobbade som kock. Det enda rätta sättet att bli av med dåligt humör var att gå, långt och fort, tills man var glad igen, menade Kim. Och helst skulle man ha sällskap av någon man tycker om. Pyret hoppade till när hon kände armar om sin midja och hörde Kims röst bakom sig.
”Hej Pyris.” Pyret skrattade och vände sig om.
”Du skrämde mig”, sa Pyret och petade Kim i magen.
”Förlåt. Jag blev lite tidig”, sa Kim och log. Hon verkade inte vara på så dåligt humör trots allt.
”Det är lugnt. Jag ska bara byta om”, sa Pyret och gjorde en gest mot omklädningsrummet. Som från ingenstans dök Esmeralda upp bredvid dem.
”Hej. Du heter Kim, eller hur? Jag heter Esme.” Esmeralda höll fram handen och Kim skakade den medan hon kastade en blick mot Pyret. ”Byt om så länge du, så håller jag din kompis sällskap”, sa Esmeralda. Pyret höjde på ögonbrynen och tänkte protestera, men Kim blinkade åt henne och hon svalde orden och gick iväg. Hon skyndade sig allt vad hon kunde att byta om och när hon gick tillbaka längs korridoren såg hon att Esmeralda fortfarande stod där och höll låda. Kim verkade inte säga så mycket. När Pyret närmade sig avslutade Kim raskt samtalet.
”Ja, vi måste iväg nu. Tack för sällskapet”, sa Kim leende och tog Pyret under armen och gick mot utgången.
”Hejdå Esme”, sa Pyret och vinkade medan hon drogs bort längs korridoren. Kim skakade på huvudet.
”Vad den där människan kunde prata. Måste du stå ut med det varje dag stackars Pyre?”
”Nejdå”, skrattade Pyret. ”Esme är inte intresserad av mig. Däremot tycker hon att du är väldigt snygg.” Kim log och kramade Pyrets arm. De tog vägen ner mot havet för att ta sin vanliga långpromenad.

Det blåste ganska ordentligt nere vid stranden men vinden var varm. Kim såg missnöjd ut när vinden tog tag i hennes hår så att hon fick det i ögonen.
”Vi sätter oss lite”, sa Kim och pekade på en bänk.
”Så hur är det med dig”, undrade Pyret. ”Har du bråkat med Marko igen?”
”Jag vet inte om jag står ut längre”, suckade Kim. ”Han kväver all min inspiration och låter oss inte prova några nya idéer alls. Hur ska vi kunna få några bra recensioner när vi bara lagar tråkmat?”
”Du kanske borde söka ett nytt jobb”, föreslog Pyret. Kim nickade.
”Ja, jag ska försöka. Drömmen vore ju att få helt fria händer, men ett sånt jobb är nog svårt att hitta.” Pyret sken upp. Hon hade fått en idé. Hon tittade på Kim med lysande ögon och möttes av ett frågande skratt.
”Kim! Du och jag öppnar restaurang!” Kim öppnade munnen som för att säga något, men det kom inget. Pyret såg frågande på henne. ”Tycker du inte att det är någon bra idé”, undrade hon. Kim tvekade.
”Men.. Pyret.. Vill du öppna restaurang? Det är ju min dröm, inte din.”
”Vet du vad min dröm är”, sa Pyret.
”Nej, berätta.”
”Min dröm är att få arbeta med någon jag tycker om.” Ett leende spred sig över Kims läppar och hon hängde sig om Pyrets hals.

Pyrets miljoner, Del 4

Det var måndag och de flesta i personalen satt och åt lunch när Pyret kom till jobbet. Det kändes som om hon gick omkring i en bubbla av overklighet. Hon hade varit med Kim på banken på förmiddagen och Pyret hade förväntat sig att tjejen i kassan skulle säga att det tyvärr blivit något fel, att Pyret tagit fel på vecka eller att lottsedeln var stulen.

Något sådant hände inte. De 98 miljonerna tillhörde verkligen henne. Hade hon funderat något över hur hon ville placera pengarna, undrade banktjejen. Nej, det hade hon förstås inte. Hon hade inte ens förstått att hon verkligen hade dem. Hela vägen från banken till jobbet hade Pyret gått och bara försökt ta in att hon kunde köpa sig precis vad hon ville. En lägenhet. En riktigt fin lägenhet. Det ville hon ha. Sedan tänkte hon på familjen och vännerna. De måste ju också få något. Hur mycket skulle de få? Och så borde hon förstås ge något till välgörenhet, men hur mycket och till vad? Hon kunde tänka sig hundra olika saker som hon skulle vilja ge pengar till. Det fanns så mycket att rädda; valar, isbjörnar, regnskogen, svältande och sjuka människor. Hennes pengar kunde göra skillnad. Pyret hade aldrig tidigare känt ett sådant ansvar. Hon visste inte om hon var glad eller ledsen för vinsten. Hur mycket var man tillåten att tänka på sig själv när man vann pengar? Det kanske berodde på hur mycket samvete man hade.

I personalmatsalen satt de andra och skrattade åt något. De hade inga beslut att fatta och inga 98 miljoner att fördela. De kunde bara jobba på som vanligt. Pyret hörde plötsligt en välbekant röst bakom sig:
”Du är sen Lisa. Skynda på att byta om.” Chefen gick förbi henne i korridoren utan att stanna.
”Jag är inte SEN! Jag är en halvtimme för TIDIG!”, hojtade Pyret efter henne, men fick inget svar. Hon gick in i omklädningsrummet och öppnade sitt skåp. Hon hängde av sig jackan när hon kände en lukt av cigarett bakom sig.
”Hej Esme”, sa Pyret automatiskt.
”Hej Lisa”, sa Esmeralda och satte sig på bänken och började knyta upp sina svarta kängor. ”Du förresten… Den där tjejen du hade med dig ut förra helgen..”
”Miriam?”
”Nej, inte Miriam. Den där snygga blonda med page och ringar i öronen.”
”Aha, Kim.”
”Kim”, sa Esmeralda och nickade belåtet. ”Är hon singel?” Pyret gapade någon sekund. Esmeralda och Kim var så olika som två människor bara kunde bli. Hon kunde för sitt liv inte se underbara Kim tillsammans med en rökande, supande punktjej som dessutom var självgod och lat.
”Ja, hon är singel”, sa Pyret kort och gick ut till personalmatsalen.

Pyrets miljoner, Del 3

”Åh.. just det”, sa Pyret och torkade bort en tår från kinden.
”Vaddå”, undrade Kim.
”Kommer du ihåg den dagen, då jag kom till din och Johannas picknick?”
”Mm, det kommer jag mycket väl ihåg”, sa Kim och log. ”Du kom lufsande en timme för sent och mumlade nåt om att du hade spelat Lotto med din farmor. Du var väldigt söt.” Pyret log lite.
”Ja.. och sen dog ju farmor.. men.. jag hade liksom vant mig vid att spela Lotto med henne. Vi satt där och drömde om allt roligt vi skulle göra tillsammans…”
”Jahaaa…”, sa Kim som nu började se misstänksam ut. Pyret nickade.
”Du har vunnit på Lotto?”
”Ja.”
”Hur mycket?”
”Mycket.” Kim skrattade.
”Pyret, det är bara jag. Berätta.”
”98 miljoner…”
”Nittiåtta…. Shit!” Kim skrattade ännu mer. ”Och Pyret! Vet du vad som är roligt? Miriam kommer ångra sig så jävla mycket när hon får veta!”
”Hon får inte veta”, sa Pyret kort. Kim slutade skratta.
”Nej, du har nog rätt”, sa hon. ”Vem vet vad hon tar sig till då.” Kim log och tog en klunk av sitt te. ”Jaha, Pyris. Vad ska du göra med dina 98 miljoner?”
”Jag vet inte. Jag vet verkligen inte”, sa Pyret och stirrade framför sig. Kim klappade henne på axeln.
”Det gör inget. Du har ju gott om tid att fundera på saken. Det är nog till och med bättre att fundera länge på det. Har du hämtat ut dem än?”
”Nej.”
”Vad har du gjort av kupongen”, sa Kim oroligt.
”Jag har den på ett säkert ställe”, sa Pyret och log lite osäkert. Kim suckade.
”Du har den i bakfickan, eller hur?”, sa Kim och spände ögonen i henne. Pyret vred generad på sig.
”Pyret, du gör mig till ett nervvrak. Du kan inte gå omkring med 98 miljoner i bakfickan.”
”Men..”, började Pyret.
”Nej”, sa Kim. ”Så fort banken öppnar i morgon går du dit och.. förresten, jag går med dig.”
”Litar du inte på mig?”, undrade Pyret.
”Jag älskar dig Pyret, men du är lite småförvirrad ibland”, sa Kim och pussade henne på kinden. Pyret log.
”Det kanske kan vara bra med lite moraliskt stöd vid bankbesöket”, erkände hon.
”Bra”, sa Kim. ”Men idag får du stanna här hos mig i soffan så tittar vi på film och äter glass.”

Pyrets miljoner, Del 2

När Pyret vaknade nästa morgon kände hon sig tom. Hennes tankar drogs till Kim. Kim bodde tre hus bort på samma gata och Pyret hade lärt känna henne på en picknick ett år tidigare. De hade varit bästa vänner sedan dess.

Kim såg lite förvånad ut när Pyret ringde på med oborstat hår klockan åtta en söndagmorgon, speciellt som Pyret aldrig brukade lämna sängen innan tio på helgen.
”Miriam”, sa Pyret och Kim nickade.
”Jag gör lite te åt oss” sa Kim och tassade ut i köket i pyjamasen. De satte sig i Kims soffa och Pyret berättade. ”Så nu bor hon hos Erika”, sa Pyret.
”Det kommer inte funka många dagar”, sa Kim och sörplade på sitt te.
”Vad menar du nu”, undrade Pyret.
”Erika och Miriam är slackers båda två. De utnyttjar andra för att slippa göra nåt själva. De kommer inte stå ut med varandra många dagar.”
”Jag vet att du inte gillar Miriam..”, började Pyret.
”Nej. Lyssna på mig nu”, sa Kim. ”Jag borde ha bankat lite vett i din skalle för längesen. Miriam är inget att ha. Hon är nöjd så länge du kryper för henne, så länge hon kan trycka ner dig. Hon älskar att utöva makt över andra. Men du är alldeles för bra för henne, förstår du?”
Pyret suckade och lutade sig mot Kims axel. Kim lade sin arm om henne.
”Ja, jag förstår”, sa Pyret.
”Bra. Så när hon kommer tillbaka om några dagar, när Erika slängt ut henne, vad gör du då?”
”Öh..”, sa Pyret som plötsligt kände sig väldigt trött och avslappnad i Kims närhet och hade slutat lyssna.
”Då tar du inte tillbaka henne. Lovar du det?”
”Jag lovar”, sa Pyret. Kim nickade och började stryka hennes hår. Hon njöt.
”Vet du vem jag sprang på igår”, sa Kim.
”Johanna?”, gissade Pyret eftersom det var Kims ex.
”Mm. Och vet du vem hon hade med sig?”
”Nej?”
”Inte tjejen som hon lämnade mig för… utan tjejens syster!”
”Wow. Men.. var de inte bara ute och handlade tillsammans då?”
”Tveksamt. De kysste varandra.”
”Ah…”. Pyret försökte låta intresserad och upprörd men hon märkte att hon inte lyckades något vidare. Kim märkte det också och skakade på huvudet.
”Var inte ledsen, mitt lilla Pyre”, sa Kim. ”Även om du inte förstår det just nu så är det här en bra sak. Och en bra sak kommer sällan ensam vettu”, lade hon till och blinkade mot Pyret.

Pyrets miljoner, Del 1

Pyret stirrade med vidöppna ögon på den lilla papperslappen. Sedan tittade hon på skärmen igen. Och sedan en gång till på papperslappen. Hon drömde inte. Hon hade vunnit. Hon andades djupt. 98 miljoner. Det var många miljoner det. Vad gjorde man med så mycket pengar?

Pyret stängde av datorn och satte sig i soffan. Hennes drömmar hittills hade bestått av små saker som att en dag ha råd med en större lägenhet och slippa jobba så mycket övertid på sitt jobb som undersköterska. Nu satt hon i soffan som ägare till 98 miljoner. Hon skulle inte behöva jobba alls mer. Var det verkligen möjligt?

De senaste tre åren hade hon arbetat på Malmös Allmänna Sjukhus på förlossningsavdelningen. Jobbet var väl helt okej, förutom att hennes chef var den mest otrevliga och socialt inkompetenta människa hon någonsin stött på. Pyret såg framför sig hur chefen skällde ut henne för nån fånig småsak sådär som hon alltid gjorde. Men med sina 98 miljoner på fickan himlade Pyret bara med ögonen och sa ”Ta dig i brasan” och vände på klacken och gick därifrån. Chefen skulle bara stå där och gapa. Åh, vilken underbar tanke.

Någon ryckte i ytterdörren och Pyret hoppade till. Det plingade fyra gånger, så som det alltid gjorde när Miriam ringde på. Pyret stoppade ner lottosedeln i bakfickan och gick för att öppna. Hon skulle berätta för Miriam efter middagen. Det skulle väl ändå kunna rå på hennes dåliga humör. Miriam hade gått runt och surat i minst en månad nu.

”Vilken tid det tog”, muttrade Miriam. Pyret rynkade pannan.
”Du har en nyckel, så du skulle ju kunna öppna dörren själv”, påpekade hon.
”Varför ska jag göra det när du ändå är hemma?”, undrade Miriam och sparkade av sig sina sneakers. Pyret såg efter dem med en ledsen blick när smutsigt regnvatten rann ut över hennes nytvättade hallgolv. Miriam blängde argt på henne.
”Ska du bli sur för det där nu också? Du blir sur för såna småsaker. Jag vet faktiskt inte om jag orkar med det här längre. Det känns inte som att du uppskattar mig.”
”Jag?”, utbrast Pyret förvånad. ”Är jag sur? Det är ju du som är sur jämt!”
”Men varför då tror du? Du behandlar mig inte som om jag vore din flickvän. Förra veckan ville du till och med att jag skulle betala hyra!”
”Men.. du bor ju här! Jag har knappt råd med hyran som det är!” Pyret hajade till när hon hade sagt det, men Miriam märkte visst inget.
”Men bra! Om du inte vill ha mig här så går jag. Så får vi se hur kul du tycker det är.”
”Va?” Pyret såg efter Miriam när hon tog sin stora hockeytrunk och började slänga ner alla sina saker. Det kändes som någon hade tagit hennes hjärta i sin knytnäve och kramade hårt runt det. ”Men.. ska du gå nu? Kan vi inte prata om det? Vart ska du gå?”
”Jag flyttar in hos Erika”, mumlade Miriam.
”Ja, det är klart”, suckade Pyret.
”Vad menar du med det nudå”, sa Miriam föraktfullt.
”Du är ju hos henne det mesta av tiden ändå”, sa Pyret. Miriam sa inget, men tog upp dörrnyckeln ur fickan och släppte den på överkastet på Pyrets säng. Sedan tog hon trunken, försvann ut genom dörren och smällde igen den så hårt hon kunde.

Pyret drog efter andan och satte sig i soffan igen. Tårar trillade nerför hennes kinder.

Skorpan har landat

Efter ett besök på sydligare breddgrader är Skorpan tillbaka igen och eftersom hon alltid är på jakt efter inspiration har vi förberett ett ämne för henne till hennes nya novell. Vi har hittat två inspirationskällor på samma tema som vi hoppas kan ge idéer till en ny spännande novell här på bloggen. Först är det ett filmklipp:



Och så är det en tidningsartikel:

Lottovinsten gör dig inte lyckligare

Vad skulle du göra om du vann storvinsten på trisslotten? Ge chefen fingret och boka en långresa till exotiska länder? Ett nytt stort hus? Eller bara gå till jobbet, äta medhavd lunch och ta en fika med kollegorna. Låta livet rulla på.

Enligt Financial Times har ett gäng forskare i USA studerat vad människor i Florida som vunnit på lotteri gjort med sina pengar. Det något nedslående resultatet var att risken för att gå i personlig konkurs inte minskade bara för att du vann 10000 dollar. Den ökade istället. Och vann du 50000 till 100000 dollar sköts dina ekonomiska problem bara på framtiden i några år. Efter tre år var det lika troligt att du förlorat allt som om du bara vunnit en mindre summa pengar. Dessutom valde medianvinnaren att strunta i att betala av på lån eller att öka sina investeringar.

Extremfallet är Jack Whittaker, en framgångsrik företagare från West Virginia som på juldagen 2002 vann 315 miljoner dollar. Den älskade dotterdottern började knarka och frun lämnade honom efter att han rånats på 500 000 dollar på en strippklubb.
De allra flesta lottovinnare väljer dock att låta livet fortgå. Visst, pengarna bränns – men bara för att din ekonomiska situation förändras dramatiskt behöver inte livet göra det. Enligt statistik ökar visserligen chansen att du ”förändrar din arbetssituation” (läs slutar jobba) om du vinner stort på lotto, men bara var tionde ökar sin lediga tid. Att förändra värderingar och förhållande till pengar kräver mer än en stor summa cash.

Så glöm att lottovinsten skulle göra dig lyckligare. Det är bara bullshit. Är du en öppen och glad person är du det även med mer pengar, är du ängslig och tillbakadragen blir du bara aningen mer paranoid. Så lyder i alla fall forskarnas slutsatser. Och visst kan vi nitlottdragare finna tröst i det.