Flicka i turkost, del 1

Jag lyfte huvudet ur händerna och lutade mig tillbaka mot den svarta ryggdynan. Hjärtat bultade och jag andades fortfarande häftigt. Det hade varit ett bra pass. Jag kände mig utmattad, men ändå starkare än någonsin. Bland alla människor som förflyttade sig mellan maskinerna i gymmet den dagen fångade något min uppmärksamhet. Först såg jag bara det turkosa linnet mot de solbrända överarmarna. Det var ett riktigt snyggt linne. Och ännu snyggare armar. Sedan vände sig den turkosa om och sa något till en av killarna som stod och lyfte hantlar framför spegeln. Hon strök den bruna luggen från pannan och det blågröna i hennes ögon lyste ikapp med linnet. Jag vet inte riktigt vad som hände då, hur det kom sig att hon sög åt sig hela min uppmärksamhet. Nu i efterhand ser jag det som i schamporeklamen, när tjejen vänder sig om i slowmotion, svänger med sitt blänkande hår och ler förföriskt. Kanske såg det ut så, men det var inte mot mig hon log. Ändå kunde jag inte ta ögonen från henne. Jag tyckte om allt i hennes stil. Linnet, de svarta armybyxorna med alla fickorna, de svarta aerobicsskorna och framför allt sättet hon bar upp dem på. Stark, rakryggad, full av energi.

”Men är hon inte lite gammal för dig?” Johan stod plötsligt bredvid mig och följde min blick.
”Äh, jag tyckte bara linnet var snyggt”, mumlade jag generat.
”Säkert. Men det är lugnt, jag tycker också att hon är het.”
”Vaddå gammal? Hon kan inte vara mer än 30.”
”40 är hon säkert. Och vad är du? 27?” Han tog en klunk ur sin vattenflaska medan han granskade henne nerifrån och upp.
”Inte en chans att hon är 40. Hon har inte en enda rynka”, protesterade jag. ”Och jag är 28.”
”Hon kanske inte har så många rynkor. Men hon utstrålar mogenhet.”
”Ha.” Jag reste mig från maskinen och vi började gå mot utgången.
”Men det är inget fel att intressera sig för äldre kvinnor”, fortsatte Johan i retsam ton.
”Sluta nu. Vad är klockan? Kvart i.. Ska vi ses utanför fem över?”
”Om du klarar det så.”

Han försvann in i herrarnas omklädningsrum och jag kastade en sista blick tillbaka in mot gymmet där den turkosa samlade upp håret i en tofs medan hon skrattade åt något hantelkillen sa. Jag förstod vad Johan menade. Allt med henne, hur hon rörde sig, hur hon log, det var vackert, det var med klass, det såg vuxet och elegant ut. Men var det ett tecken på livserfarenhet? Var det inte bara hennes personlighet? Jag beundrade hennes ögon, så fulla av energi. Och den vältränade kroppen kunde inte ljuga om att hon var stark. Jag hade inte haft något emot att titta på henne en stund till när hon satte sig ner och lade på några extra viktskivor, men just då lyfte hon blicken och såg över hela lokalen, bort mot mig, där jag stod med handen på handtaget till omklädningsrummet. Och hon log. Plötsligt slagen av att hon faktiskt kunde se mig log jag förläget tillbaka, drog upp dörren och gick in.

.