Flicka i turkost, del 6

Det var måndageftermiddag och personalmötet var nästan slut. Chefredaktör Anders Molin såg på sitt armbandsur och grymtade missnöjt.
“Ann-Louise och Micke är inte tillbaka än. De kommer inte hinna med sin Fråga-fem-spalt. Emma, kan du ta den? Det är lite ont om tid så du kan väl bara gå ut här nedanför huset och ta de första fem du ser?”
“Okej, men..” Anders Molin avbröt mig med en sur blick. Jag visste att han inte var att leka med de dagar han var på dåligt humör. Annars kunde han vara hur trevlig som helst, men hade han en gång blivit uppretad så satt det i.
“Men vad”, suckade han.
“Öh.. Vad är frågan? Anders Molin skrattade plötsligt.
“Jaha. Ja, det kan ju vara bra att veta. Frågan är vad de tycker om SL:s nya biljettsystem.”
“Okej, jag fixar det.”
“Underbart. Då är mötet slut. Tillbaka till jobbet mina små änglar.” Han gick in på sitt rum och stängde dörren bakom sig.

Jag drog åt mig kameran, min diktafon och ett anteckningsblock. Sedan skyndande jag ner på trottoaren framför tidningshuset där människor redan verkade vara på väg hem från jobbet fastän klockan bara var strax efter fyra. På bara en halvtimme hittade jag fyra personer som gick med på att bli intervjuade och jag började känna mig rätt nöjd. Jag skrev ner de sista orden som Greta Sandkvist, 67, hade sagt innan hon försvann in i blomsteraffären och jag vände mig direkt om till nästa förbipasserande som kom på trottoaren.
“Ursäkta mig”, började jag leende, men tystnade när jag upptäckte att jag stod framför Johanna och en äldre kvinna.
“Ja..?” Den äldre såg frågande på mig.
“Jo, jag kommer från Dagens Nyheter och jag undrar vad ni tycker om SL:s nya biljettsystem.”
“Aha. Jo, det tycker jag funkar jättebra faktiskt. Jag har använt mitt nya kort i en vecka nu”, sa damen.
“Okej.” Jag klottrade snabbt ner svaret på blocket. “Går det bra om jag tar en bild?.”
“Ska du inte fråga mig nåt”, undrade Johanna och hennes blick såg nästan hård ut. Jag rynkade ögonbrynen. Hon var så annorlunda. Men jag kan inte ha uppfattat allt så fel. Det var lika bra att chansa.
“Jo.. Det är en sak jag undrar. Skulle du vilja gå ut med mig?” Hon bet ihop tänderna och såg förvånat på mig.
“Nej”, sa hon kort och hon och damen försvann iväg mot porten i det höga huset tvärsöver gatan. Okej. Så jag hade verkligen missförstått situationen.

.