Flicka i turkost, Sista delen

Jag tror det var ungefär så det gick till när jag träffade Johanna. Nu har det gått exakt två år sedan jag gav henne en chans till. Jag sitter i en bungalow på stranden, ute på den lilla balkongen i den svalkande kvällsluften. Det är en fin balkong och utsikten är bland det vackraste jag har sett. Nedanför mig ligger den vita sanden och vågorna sköljer över den med rofyllda andetag. Framför mig växlar vattnet från turkost till blått och längre neråt ön reser sig mäktiga berg ur den gröna djungeln. Johanna tar en dusch. Vi ska ta en drink på balkongen och sen ska vi gå ut och äta. Det tror hon i alla fall. Jag har en ask i fickan och jag är mer nervös än jag varit i hela mitt liv. Jag borde kanske inte vara nervös för jag vet att hon älskar mig, men det hjälper inte att jag tänker så. Jag är nervös ändå. Jag hör hur hon kommer ut ur badrummet. Jag vänder mig inte om. Hon klär på sig. Garderobsdörren öppnas och stängs. Nu hör jag hur hennes steg närmar sig. Hon kommer ut på balkongen och lägger sina händer på mina axlar. Hon kysser min nacke. Jag lutar mig bakåt, njuter och ler. Sedan sätter hon sig mittemot mig och ser på mig med värme i blicken och hon är så vacker i den där turkosa klänningen. Jag tar fram min ask, öppnar den och lägger den framför henne.
“Vill du gifta dig med med mig”, undrar jag. Och det vill hon.


.