Flicka i turkost, del 4

Johan var inne på möte hos Anders. Jag tittade på klockan. Om jag skulle hinna till gymmet innan personalmötet var jag tvungen att gå nu. Jag skrev en lapp och lade den på Johans tangentbord. Sedan tog jag träningsväskan och gick. Det var lite lustigt. Jag kom ihåg att jag hade känt mig lite besviken dagen innan över att Johan var ute på jobb så att jag fick gå själv till gymmet, men sen hade jag fått prata med tjejen i turkost i säkert tio minuter. Jag hade fått veta underbara saker, som att hon hette Johanna, att hon jobbade i närheten, att hon var singel och att hon ville springa med mig i helgen. Hon hade varit lite flirtig, stått närmare än hon borde och sett på mig på ett sätt som inte kunde missförstås. Säkert kunde hon läsa av mitt intresse rätt tydligt också. Jag hade ingen lust alls att gå ifrån henne. Men om bara tre dagar skulle jag se henne igen. Johan skulle inte tro sina öron om han hörde det. Av någon anledning kom jag på mig själv med att tänka att jag inte alls ville att han skulle få höra det. Jag ville ha det för mig själv. Jag ville inte ha några kommentarer alls från någon. Det skulle vara hemligt, fint och bara mitt. Jag undrade om hon skulle vara där idag. I så fall kunde Johan få stanna länge hos chefen.

När jag gick kom in på gymmet var det mycket mindre folk än vanligt. Ingen Johanna syntes till. Varken i turkost eller svart. Jag satte mig på en cykel och började trampa. Femton minuter fick räcka. Sedan körde jag ben. Två maskiner hann jag med innan Johan kom inrusandes och kramade om mig och lyfte upp mig i luften. Han till och med pussade mig på kinderna. Jag sprattlade och skrattade om vartannat.
“Johan, vad tusan är det med dig?”
“Jag är fast anställd! Jag är inte vikarie längre!”
“Åh! Grattis!” Jag kramade om honom igen. “Det är ju helt underbart!” Jag upptäckte plötsligt att vi stod i vägen. En massa människor vällde ut från boxpasset och var tvungna att passera igenom gymmet för att komma till omklädningsrummet. För en sekund tyckte jag det såg ut som att Johanna var en av dem som trängde sig förbi oss, men det gick för fort för att jag skulle hinna se säkert. Kanske var det mest önsketänkande från min sida. Jag log för mig själv. Om tre dagar skulle jag få se henne i alla fall.

.