Flicka i turkost, del 8

Den 9 september var jag tillbaka i stan. Efter att ha suttit på bussen i fyra timmar hade jag rejäl träsmak. Molnen hopade sig när jag gick från bussen med min väska över axeln. Det skulle börja regna när som helst. Ingen joggingrunda alltså. Det fick bli en tur till gymmet.

Jag bytte om och gick de fem minutrarna ner till träningsanläggningen. Det var gott om plats. Förmodligen hade folk bättre saker för sig en lördagkväll. Jag körde en timme och sen kände jag mig nöjd. Det var i porten på vägen ut som jag stod öga mot öga med henne. Jag hade inte alls väntat mig att se henne och jag hann inte tänka alls. Därför var allt som slapp ur mig ett kort “hej” innan jag vek åt sidan och började gå längs trottoaren. Borde jag ha sagt något mer? Men efter hur hon hade behandlat mig antog jag att hon inte var intresserad av något småprat. Jag fick väl låtsas som att hon inte existerade i fortsättningen. Det var då jag hörde någon ropa bakom mig.
“Vänta”, sa hon. Hon sprang efter mig och strax gick hon vid min sida. “Du.. jag.. jag är ledsen. Jag tror jag har missförstått en del...”
“Vad menar du?” Jag saktade in på stegen. Innan jag visste ordet av hade hon tagit tag i min hand och dragit mig till sig. Jag var inte alls beredd på det och plötsligt stod hon väldigt nära mig. De blå ögonen såg på mig och hennes arm låg på min rygg. Jag tror jag smälte på ungefär en halv sekund. “Jag förstår att du tycker jag måste verka väldigt konstig men.. Kan jag få förklara bara?” Jag nickade och hon tog ett steg tillbaka.
“Jag såg dig med den där killen, är han din kollega? Han kramade dig och pussade dig så jag antog att han var din pojkvän. Det var lite förvirrande för jag hade känt mig så säker på att du flörtade med mig.” Hon fingrade på sin svarta tygjacka. “I alla fall var det inte en till tjejkompis jag var intresserad av att få. Det har jag tillräckligt många redan. Och dessutom är du alldeles för attraktiv för att det ska vara hälsosamt.” Jag skrattade generat.
“Men.. Sen då? Trodde du att jag försökte bjuda ut dig fastän jag hade en kille?”
“Jamen.. Ja, inte vet jag. Det finns tjejer som tycker att man kan dejta flera samtidigt.”
“Jag är inte en sån tjej.” Johanna log generat och gömde händerna mellan låren.
“Nej, jag började nog inse att det var nåt som inte stämde. Jag kände mig rätt dum när du frågade mig och jag var så kort mot dig. Dels blev jag så överraskad och dessutom... Ja, damen som du såg mig med, hon är min nya chef. Och tyvärr måste jag säga att hon verkar rätt homofobisk. Inte för att jag är inne i garderoben eller så, men jag kände att det vore mest taktiskt att imponera på henne först. Att visa att jag är oumbärlig på kontoret och att jag dessutom är rätt trevlig. Sen kan hon få veta.” Hon såg på mig med skamsen blick. “Ja, i alla fall.. Jag är ledsen.”
“Okej.” Jag nickade.
“Okej? Så Emma.. Kan jag kanske få en chans till?”

.