Flicka i turkost, del 3

Jag upptäckte henne inte förrän hon stod precis bredvid mig. Kanske var det för att jag satt och funderade på artikeln jag skulle skriva eller så var det för att hon hade ett svart linne på sig idag. Jag hade på något vis fått för mig att hon alltid skulle vara turkos. “Kan vi ta varannan”, undrade hon. Jag besvarade hennes leende och sa att det kunde vi visst. Jag hoppades intensivt att det inte syntes på mig hur nervös hon gjorde mig. Hon stod framför mig och såg ogenerat på mig hela tiden medan jag tog i under mina sista repetitioner. Jag visste inte vilket håll jag skulle se åt. Mitt ansikte var säkert rött och förvridet av ansträngningen. Det var inte så jag ville att hon skulle se mig. Jag pustade ut och släppte ner vikterna.
“Du är stark”, sa hon. Jag reste mig och lämnade plats för henne. Hon höjde med tio kilo. Jag kunde inte låta bli att skratta. Hon log. “Ja, men jag har inte sett många tjejer lyfta mer än femton kilo på det här gymmet. De skulle säkert klara det, men de vågar inte öka på vikterna, så de blir aldrig starkare.”
“Mm, jag har märkt det också. Hur ofta tränar du?”
“Fem gånger i veckan. Jag älskar att träna. Och du?” Hennes muskler spändes och hon tog stöd med fötterna i golvet när hon tryckte vikterna ifrån sig.
“Oftast blir det fyra gånger på gymmet. Jag springer en del också.” Jag log. Nu hade jag all rätt att står kvar och se hennes kropp arbeta.
“Aha.. Jag har... börjat... lite med det också.” Jag räknade. Hon körde femton repetitioner. Samma som jag. Hon släppte tillbaka viktbatteriet. “Det är skönt såhär på sensommaren. Det är lagom varmt. Men jag tycker det är lite segt att komma iväg när jag inte har något sällskap.” Hon såg på mig och log och jag kände att jag nog skulle orka några kilo till.

.