torsdag 25 mars 2010

Berättelsen om Alex, Del 4

”Vad tycker du”, undrar Anna och jag låter ögonen vandra över det lilla rummet som från och med nu ska vara mitt. Det blir en omställning att dela lägenhet med någon. Jag har aldrig gjort det förut. Men Anna har ansträngt sig för att göra rummet mysigt åt mig. Hon har lagt en mjuk ullig mörkgrå matta över det ljusgrå trägolvet och den röda lampan på sängbordet ser alldeles ny ut. Det gör gardinerna och växten i fönstret också. Jag ser hur ikea-etiketten sticker upp över kanten på blomkrukan. Jag kramar om Anna.
”Det är jättefint.”
”Vi ska åka och skaffa dig en riktig säng på Ikea i helgen, men jag hoppas det går bra med madrassen så länge. Jag kunde inte få upp en säng för trapporna själv.” Jag skrattar.
”Det förstår jag. Jag tyckte det var tillräckligt jobbigt med resväskan. Men hur skulle vi få upp en säng i helgen menar du?”
”Jag har raggat lyfthjälp”, säger Anna och ler. Jag tittar ut genom fönstret över alla taken. Även om vindslägenheten saknar hiss så är det i alla fall inget fel på utsikten. Jag lyfter upp resväskan på en stol och börjar packa upp. Anna tittar nyfiket över min axel. Jag vet vad hon letar efter och jag lyfter upp den stora sammetsasken från väskans botten och räcker över den till henne.
”Åh, du har med den.” Hon ser mycket nöjd ut och sätter sig skräddare på madrassen med asken i knäet. Hon ler när hon öppnar locket och låter blicken glida över alla par med örhängen som ligger i sina små fack. ”Du har några nya”, konstaterar hon.
”Ja, jag har lämnat en del hemma, för de får inte plats. De här….” Jag lyfter upp ett par kantiga metallringar. ”…är mitt senaste tillskott. De känns så hårda, så jag har dem bara när jag behöver känna mig riktigt tuff.”
”Har du dem i morgon när du ringer Göran?” Anna lyfter upp dem mot ljuset. Jag skrattar.
”Nej, men om jag får jobbet så ska jag ha dem på mig första dagen jag går dit.”
”Ja, säkert två veckor måste du ha dem om du ska träffa Marie varje dag.” En melodi börjar spela och Anna drar upp sin mobil ur jeansfickan och fäller upp den. ”Det är Sussi”, säger hon och ler. ”Hej snygging”, svarar hon och börjar gå ut ur rummet. Sussi är tjejen som hon har dejtat i tre veckor nu. De är sådär läskigt nykära att de inte kan vara utan varandra i mer än en kvart. Jag stänger dörren om mig, slår på radion och fortsätter att packa upp.


Hur fortsätter historien? Lämna ditt förslag på vad som ska hända i nästa del i kommentarsfältet!

.

2 kommentarer:

Anonym sa...

kanske ett lite klatschigt sammanträffande med tjejen från kaféet? :D

Fem flator sa...

Ni gillar cafétjejen? Ja, det borde ju kunna hända att de stöter ihop igen eftersom de ju faktiskt befinner sig i samma hus. =)

/Skorpan